I början av september presenterades förslaget till en svensk kulturkanon. Litteraturkritikern Sara Abdollahi är en av dem som har ifrågasatt projektet. Clarté fick en pratstund med henne om kultur, kanon och klass.

Clarté: Flera kritiker har hävdat att projektet med en svensk kulturkanon är ett sätt att förskjuta fokus från regeringens nedskärningar av kulturen. Är kulturkanon bara en täckmantel, eller finns det reella politiska drivkrafter bakom den?

Sara Abdollahi: Vi lever i ett samhälle som styrs av Kalle Anka-politiker som har raserat infrastrukturen, vården, skolan och biblioteken. Dom är dessutom kulturföraktande, vilket märks i hur kanon har tagits fram. Mästerdirigenten Lars Trägårdh beskriver sitt projekt som ”ett nationalistiskt uppfostringsprojekt” och använder sig av folkhemmets renhetsiver för att tukta människor. Hur ska en person vars litteratursyn är så uppbygglig bidra till att någon överhuvudtaget vill öppna en bok? Lars Trägårdh är auktoritär, men har ingen som helst auktoritet vare sig det gäller kultur eller litteratur.

Förutom kanon, lägg till medborgartester och kartläggning av ”invandrares värderingar” så är den rasistiska cirkeln sluten. Om man avfärdar kulturkanon som ett spel för gallerierna underskattar man hur en förgiftning av språket och kulturen är en del av de samhällsförändringar som leder till fascism. Vi som har en röst i offentligheten och värnar om litteraturens autonomi bör inte vara så slappa i våra analyser. Detta är ett borgerligt försök att trimma ner en vacker skog av kultur till en krattad liten park. Och det med våra surt förvärvade pengar. Om det är ett PR-jippo är det ett väldigt dyrt sådant. Vad fan får vi för pengarna?

Clarté: Du har tidigare hävdat att kulturkanon är paternalistisk och att personer från arbetarklassen har använts som ”slagträ” i debatten. Vad menar du med det?

Sara Abdollahi: Jag är uppväxt i ett arbetarklasshem i Iran och senare här i Sverige. Finns det några jag tycker har kunnat mycket om litteratur och andra kulturformer är det människor från den klassen, medan dom som kallas för ”kulturbarn” och kanske fått tillträde till exempelvis teater med modersmjölken inte tar kulturen och litteraturen på liv och död.

Vi, alltså sådana från hem som jag, läser och skriver, tittar på film och teater, lyssnar på musik, spelar teve- och datorspel för att vi är nyfikna och undersökande som vilka andra vanliga människor som helst. Trots det framställs vi som om vi vore korkade bara för att vi kommer från hem där våra föräldrar inte läser kultursidorna, sliter ut sina kroppar, inte har råd att gå i pension. Det är ett otroligt snävt perspektiv. Min farsa som kör buss i Borås har lärt mig mer om litteratur och klassisk musik än några högerspöken som nu försöker zombifiera kulturen.

Clarté: Vänstern har varit skeptisk till en nationell kulturkanon i Sverige. Men bör vi vara kritiska till kanon-tanken i sig, eller skulle man exempelvis kunna tänka sig ett slags socialistisk kanon som lär människor om arbetarrörelsens historia?

Sara Abdollahi: Jag är skeptisk till att kategorisera författarskap som ”arbetarförfattare” eller på ett ideologiskt sätt. Litteraturens autonomi ska alltid gälla. Däremot tror jag på att låta tusen kanon blomma och lyfta fram verk som visar samhällets skuggsidor och hur klass, rasism och misogyna strukturer slår till i samhället. Jag tänker på poeter och författare som Johan Jönson, Andrzej Tichý och Johannes Anyuru. Det skulle bli en kanon som inte visar upp en storslagen berättelse om Sverige, utan en fragmentarisk historia.

Artikel publicerad 04 oktober, 2025.