Regeringen vill öka privatfinansieringen av kulturlivet så att makten förflyttas till de penningstarka. Bred kultur och kulturpolitik handlar om annat: viktigast är skola, folkbildning och public service. Per Sundgren kommenterar dagens kulturpolitik.
Jag lyssnar på Lars Anders Johanssons intervju med kulturminister Parisa Liljestrand. Det är en på många sätt klargörande intervju. Liljestrand är tydlig med att kulturpolitik är en ideologisk fråga och hon är, som hon säger, moderat. Hon vill sänka skatten. Mindre pengar till skattefinansierad kultur innebär ju enligt Liljestrand att friheten att själva välja den kultur vi vill ha ökar. Det offentliga bör alltid hållas i mycket strama tyglar. Det är egentligen ett misslyckande att kultursektorn ska behöva leva på skattepengar. Det gör den ofri. Därför tillsätts en utredning som ska titta på hur finansieringen av kulturen kan breddas, hur andelen privata pengar kan öka.
Moderaterna ställde sig ändå i stort bakom 1974 års statliga kulturpolitik. Det gick helt enkelt inte att sätta sig på tvären när vindarna blåste starkt för en utbyggd välfärd även på kulturens område. Länsbibliotek, länsteatrar, länsmuseer och länsmusikinstitutioner byggdes ut på regional nivå och i kommunerna startades nya bibliotek och musikskolor samtidigt som det fria kulturlivet och folkbildningen tillfördes nya resurser.
Under loppet av 1980-talet skulle dock expansionen mattas och mot slutet av årtiondet började krav ställas på att kulturpolitiken måste förnyas. Den ekonomiska konjunkturen hade vänt och kritiken mot det traditionella välfärdssystemet växte sig allt starkare, inspirerad av den nyliberala offensiven i Thatchers Storbritannien och Reagans USA. Till kritikerna sällade sig också inflytelserika socialdemokrater.
På kulturpolitikens område stod man plötsligt inför den nya situationen att kostnaderna för de kulturella verksamheterna inte längre rymdes inom budgeterade ramar. Ekonomin blev en fråga som ingen kulturverksamhet kunde nonchalera. Om den offentliga sektorn snålade med pengarna, varför då inte vända sig till den privata? Frågan ställdes av allt fler kulturinstitutioner. Sponsringen av kultur introducerades som en möjlig lösning på de ekonomiska problemen. I USA hade kultursponsringen sitt genombrott under 1960-talet, i Storbritannien på 1970-talet och i Sverige på 1980-talet.
Sensommaren 1991 utkom rapporten Kultur som lokaliseringsfaktor: Erfarenheter från Tyskland. Rapporten, som var författad av journalisten Lisbeth Lindeborg och gavs ut av Industridepartementet, fick ett omedelbart och starkt genomslag på tidningarnas kultursidor. Den skulle också under de kommande åren i hög grad sätta sin prägel på den svenska kulturdebatten. Kulturen var inte längre bara en andlig och estetisk fråga utan också en ekonomisk. Och dess lönsamhet var bevisad.
Jag minns det, för jag var med som kulturborgarråd och ordförande för Stadsteatern. Från Moderaterna var man intresserade av privat biblioteksdrift och föreslog en halvering av anslagen till Stadsteatern. Dessutom tyckte de att alla verksamheter borde arbeta med sponsring, så det blev ett krav. De flesta försöken misslyckades dock, en del med miljonförluster, och totalt bidrog ”sponsringen” högst marginellt till de olika institutionerna. Men kraven på privat finansiering som lösningen på kulturens finansiering har sedan dess ständigt återkommit.
Nu har Liljestrand tillsatt en ny utredning som ska komma med förslag på hur den privata finansieringen av kulturlivet kan öka. Det handlar i vanlig ordning om skattelättnader som ett incitament för privata bidragsgivare. Myndigheten för kulturanalys har granskat frågan och där förefaller man inte alltför optimistisk. Men kanske blir det något? En av ledamöterna i den kommitté som ska utreda frågan är Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Han har gång på gång drivit på för att ett system med skattelättnader ska införas.
Vad dessa ivrare för sponsring och skatteavdrag inte nämner är att det alltid finns en konflikt mellan privata intressen och de kulturpolitiska mål som betonar allas lika möjligheter att delta i kulturlivet. För att inte tala om målet att kulturen ska vara en obunden kraft. Med pengar följer alltid beroenden. Sponsringspengar är nästan alltid tillfälliga och sponsring kräver att resurser avsätts för annat än konstnärlig verksamhet.
Stora institutioner kan kanske ha anställda som har sponsorjakt som sin huvuduppgift, men för mindre institutioner och för de flesta konstnärer och kulturarbetare är det en omöjlighet. Dessutom, och inte minst, blir effekten av dessa skattelättnader att alla skattebetalare måste bidra till den sponsring som privatpersoner eller företag väljer att göra. Makten över kulturlivet förflyttas till dem som har pengar. Om Lars Strannegård och regeringen verkligen vill göra något kunde man ju tänka sig att de miljardärer som står bakom Handelshögskolan betalade lite mer i skatt.
Breddad finansiering handlar i grunden om pengar till den ofta ganska smala, men etablerade professionella kulturen och de stora institutionerna. Konstpolitik helt enkelt. Den breda kulturen och kulturpolitiken handlar om något helt annat. Dess viktigaste institutioner är skolan, folkbildningen och public service. Dessa institutioner, som formar och påverkar oss alla, är den bas som utgör grunden för allt kulturliv.
Mot denna bakgrund blir frågor om armlängds avstånd, dragqueens och kulturkanon stickspår som leder bort från vad kulturpolitiken i grunden handlar om. Kulturpolitik, liksom all politik, handlar om att styra. Det är precis detta som Sverigedemokraterna har förstått. Samtidigt som de får debatten att handla om identitet och symbolpolitik så skär de och regeringen ned på folkbildningen, hotar public service och slår vakt om ett vinstdrivande friskolesystem.
Vi är alla kulturvarelser. Dagligen skriver vi, messar, fotar, skickar bilder, lyssnar på musik. Vi kanske också är organiserade i en teater- eller musikgrupp, i en kör eller dansgrupp. Då måste det finnas lokaler, replokaler, mötesplatser, scener, helt enkelt en infrastruktur som gör dessa möten och verksamheter möjliga. Mycket av detta arbete sker i dag ideellt, men ofta är folkbildningen, studieförbunden och Folkets Hus och Parker den bas som säkerställer att ett lokalt kulturliv kan uppstå och fungera.
Här borde resurser tillföras. Det är mycket viktigare än skattelättnader för privata finansiärer. Men i stället ser vi bara stora nedskärningar. Kulturpolitiken är ideologisk, som Liljestrand med rätta uttrycker det. Bakom kravet på breddad finansiering och privata pengar döljer sig alltid nedskärningar av den offentligt finansierade kulturen. För att få ekonomin att gå ihop kommer teatrar och museer tvingas höja biljettpriser. Låginkomsttagare kommer att bli allt ovanligare besökare. När det offentliga träder tillbaka är det framför allt det fria kulturlivet som drabbas. Det oprövade och experimentella, alla de unga oetablerade konstnärerna, dansarna, musikerna och teatergrupperna.
Vill vi ha en annan politik, en annan styrning, måste vi helt enkelt välja in andra politiker, som inte är rädda att styra åt ett annat håll.
Artikel publicerad 04 oktober, 2025.