Stormakterna gör upp om reviren – med diplomati eller krig – långt bortom folkrätt och FN. Jordens temperatur stiger, få stater lever upp ens till måttliga klimatåtaganden. I Sverige skenar ojämlikheten, och ett delvis etnifierat subproletariat pressas att välja mellan arbetslöshet, svartjobb eller grov kriminalitet. Främlingsfientlighet och fascistiska rörelser växer.

Ska vi prata om kulturpolitik då?

Jo, ändå. Kultur är inte en överbyggnad att lägga åt sidan tills ”de stora frågorna” är lösta. Det är en grundläggande social tillgång som ger människor språk att förstå sina liv, en plats där motsättningar synliggörs och där framtider kan föreställas. I klassamhället är kampen om kulturen också en kamp om verklighetsbeskrivningen.

Kanske är det därför som regeringen i Sverige för sitt krig mot kulturen. Den stryper resurserna till museer, teatrar, studieförbund och bibliotek. Den ger företag och miljardärer makten över vår kultur. Den beställer uppseendeväckande utredningar om kulturkanon samtidigt som folkbildningen släcks ner. Kultur blir något människor ska ”konsumera”, inte skapa och utvecklas av.

Kulturminister Parisa Liljestrand har fått utstå mycket kritik. Ändå har ingen artikulerat en socialistisk kritik av det kulturpolitiska paradigmskifte som hon satte i gång förra året. Det här numret av Clarté vill fylla det tomrummet.

Vi vill blottlägga materiella och ideologiska drivkrafter bakom högerns krig mot kulturen. Men vi försöker också att med exempel från litteratur, teater och film diskutera hur en socialistisk kultur kan se ut. För den borgerlighet som är på väg allt djupare ner i krigshetsens, imperialismens och nationalismens malströmmar kommer aldrig att försvara kulturen. Det är upp till oss.

Köp detta nummer!