Sommaren 2025 väckte en konstinstallation i Umeå starka reaktioner när Förintelsen ställdes sida vid sida med Israels folkmord i Gaza. Anna Ardin och Mattias Irving skriver om Förintelsens paradox.

Kritiken mot konstinstallationen var inte ogrundad – att hänga dockor i snaror med Davidsstjärnor innebar att det judiska traumat användes som slagträ i en samtida konflikt, och spelade in i antisemitiska föreställningar om judisk skuld och ett öde att återupprepa Förintelsen. Men kritiken gick längre än så: Själva jämförelsen avfärdades som antisemitism eller relativisering. Därmed flyttades fokus bort från den fråga som verket avsåg att peka på – att det pågår ett folkmord i Gaza, om vi använder den definition som togs fram med Förintelsen i färskt minne.

Frågan om huruvida det som pågår i Gaza är ett folkmord eller inte har under det senaste året blivit allt mer entydigt besvarad av forskare. Ändå lever otydligheten kvar i den offentliga debatten – där dolus specialis, det specifika uppsåtet, blir den springande punkten. Förintelsen har i vår samtid blivit både den självklara måttstocken och ett förbjudet jämförelseobjekt.

Med tiden har fler analyser och upprop publicerats. Dessa har kunnat bekräfta det som enskilda forskare, som Raz Segal, tidigt slog fast: Israels agerande uppfyller kriterierna för folkmord.

När nu kunskapsläget klarnat kunde man förvänta sig att även den offentliga debatten skulle bli tydligare. Men i stället har den förskjutits mot större otydlighet, inte av brist på fakta, utan av ett segt och konsekvent motstånd mot att erkänna att det är just ett folkmord som pågår. De konkreta hänvisningarna till namngivna experter har ersatts av svepande formuleringar om att ”ett växande antal akademiker” gör bedömningen att det handlar om folkmord, vilket skapar intryck av att frågan fortfarande är öppen, trots att det i dag råder en överväldigande akademisk enighet i frågan.

Vi har gått igenom offentliga uttalanden från etablerade akademiker under maj–juli 2025, vilket ger ett tvärsnitt av den internationella debatten.

Under maj, juni och juli 2025, en period då lidandet i Gaza tilltog kraftigt, visar vår genomgång att hundratals meriterade akademiker uttryckligen beskrev det som sker i Gaza som ett folkmord. Därtill kommer en okänd andel forskare bland de över 7 000 som undertecknat uppropet Academic Associations Must Recognise the Genocide in Gaza med samma budskap (med reservation för överlappning).

Vi har dock också funnit sex uttalanden, från totalt elva akademiker, som argumenterar för att Israels agerande inte utgör ett folkmord. Det rör sig om följande fall:

• ”An Interview with Alan Dershowitz”, av Bennett Rudan (publicerad 25 maj i Jewish Press, en starkt pro-israelisk amerikansk tidskrift som ofta skriver ur ett bosättarperspektiv).
• ”Why it’s wrong to call Israel’s war in Gaza a ‘genocide’”, av Norman J.W. Goda, University of Florida, och Jeffrey Herf, University of Maryland, emeritus (publicerad 3 juni i Washington Post, en amerikansk dagstidning med en konsekvent pro-israelisk linje i Mellanösternfrågor).
• ”Debunking the Genocide Allegations”, av Danny Orbach, Jonathan Boxman, Yagil Henkin och Jonathan Braverman, kopplade till IDF och Bar-Ilan, (publicerad 9 juli på Besa, The Begin-
Sadat Center for Strategic Studies, Bar-Ilan University, en halvstatlig tankesmedja med lång historia av att kritisera människorättsorganisationer).
• ”Is Israel Committing Genocide in the Gaza Strip?”, intervju med professor Stefan Talmon, (publicerad 16 juli i Der Spiegel, tyskt nyhetsmagasin).
• ”It is not genocide: A response to Omer Bartov”, av Michael Berenbaum, American Jewish University, och Menachem Z. Rosensaft, adjunkt vid Cornell & Columbia, (publicerad 21 juli på eJewishPhilanthropy, en privatägd plattform för judiska frågor som publicerat både israelvänliga och israelkritiska texter).
• ”Israel Has No Genocidal Intent…”, av Eran Lerman, tidigare israelisk säkerhetsrådgivare, Jiss (publicerad i juli på Jerusalem Strategic Tribune, en pro-israelisk tankesmedjemiljö).

Bland dessa akademiker har flera tydliga kopplingar till den israeliska staten. Det gör att deras trovärdighet som oberoende bedömare kan ifrågasättas, och vissa plattformar, särskilt Besa som innehåller en hel del redan motbevisade påståenden, har i sig låg trovärdighet.

Vid en sådan granskning framträder flera gemensamma drag i argumentationen.

De sex uttalandena kommer ifrån något olika perspektiv, men ett huvudsakligt argument för att Israel inte begår folkmord återkommer i fyra av dem (utom Dershowitz och Orbach et al): frånvaro av dolus specialis, alltså avsaknad av specifikt uppsåt. Man menar med andra ord att det saknas avsikt att förinta palestinier som grupp.

Ingen av dem argumenterar för att situationen för Gazas invånare inte kan liknas vid folkmord. Men det dessa texter gör är att argumentera ur ett strikt juridiskt perspektiv, där dolus specialis är ett absolut villkor för att ett land ska kunna dömas av Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Exempelvis säger Stefan Talmon i Der Spiegel att det bör finnas en utrotningsplan liknande Wannseeprotokollen från 1942 om ”den slutgiltiga lösningen”.

Denna argumentation kan te sig märklig då flera tunga företrädare för den israeliska regeringen, inklusive Netanyahu, eller centrala ledamöter i Knesset ju faktiskt har uttalat tydliga folkmordsuppsåt. Den välsedda sajten Law for Palestine har listat 500 uttalanden som kan betraktas som uppviglande till folkmord. Men i de här sex undersökta texterna bagatelliseras eller avfärdas samtliga dessa uttalanden som irrelevanta utspel, antingen som tom retorik eller att de påstås vara uttalade av personer utan direkt inflytande över militära strategier och liknande.

Ingen av dessa akademiker tar heller upp Goodhart-effekten; principen att våra sätt att mäta på förändrar beteendet hos dem som mäts. När folkrättsjurister och forskare började enas om gemensamma kriterier för vad som räknas som folkmord, lärde sig regimer som planerar eller genomför folkmord att anpassa sitt agerande. Det är välkänt att de som vill begå folkmord medvetet undviker handlingar eller uttryck som lätt kan identifieras som folkmord enligt dessa kriterier, för att undgå internationell fällande dom eller politiskt ansvar. Därför är det förvånande att ingen av de ovan listade texterna nämner detta.

Dolus specialis är den kanske enklaste punkten i kriterierna för vad som räknas som folkmord för en regim att kringgå. Order kan ges muntligt eller i eufemismer, som ”rensa området” eller andra kodord. Flera tongivande forskare har understrukit att det i vår tid är sällsynt med formella dokument eller explicita order om förintelse. Man skriver helt enkelt inga Wannseeprotokoll längre. I stället använder man hundvisslor och kulturellt kodad retorik som bara de invigda förstår, som när Netanyahu kallade palestinier för amalek bara någon vecka in i folkmordet. Det är en referens som för alla bekanta med religiösa texter signalerar avsikt att förinta.

Helen Fein har i sin klassiska teori om ”ideologiskt motiverade offergrupper” visat hur strukturell avhumanisering ofta föregår våldsutbrott, utan att den formuleras i juridiskt belastningsbar retorik. Alex Hinton har påpekat att förövare ofta kommunicerar sina avsikter genom eufemismer och kodspråk, som när Hutu-extremister talade om skadedjursbekämpning, att ”arbeta” eller ”hugga ner träd” inför folkmordet i Rwanda.

Även jurister som William Schabas, känd för sin strikta tolkning av folkmordsdefinitionen, har erkänt att stater anpassar sitt språk och sina kommandostrukturer för att undgå rättslig granskning. Att kräva explicita bevis för just uppsåt riskerar i praktiken att gynna de regimer som lärt sig undvika belastande dokumentation och kodifierat språk. Det sätter en potentiellt oöverstigligt hög ribba för folkrättslig granskning.

I flera av de texter som förnekar folkmord i Gaza återkommer oron för att begreppet skulle urvattnas eller att det för nära kopplas till minnet av Förintelsen. Detta är laddat, eftersom folkmordskonventionen antogs som en direkt reaktion på nazismens brott.

Resultatet blir en paradox: Förintelsen används både som den definitiva mallen för vad folkmord är och som det stora undantaget som inget annat får liknas vid. Denna logik gör att andra folkmord riskerar att osynliggöras eller betraktas som mindre ”äkta”. Som Dirk Moses påpekat och kritiserat skapar det en dogmatism i forskningen, där fokus på just Förintelsen gör att andra våldsmönster – som koloniala fördrivningar eller svältkampanjer – lätt hamnar i skuggan.

För att förstå dagens debatt krävs därför att vi frigör begreppet folkmord från kravet på att exakt likna Förintelsen. Annars blir jämförelsen med Gaza alltid dömd på förhand, inte utifrån vad som faktiskt sker, utan utifrån hur väl det påminner om en historisk mall.

Att likna Israels agerande i Gaza vid Förintelsen väcker starka reaktioner, eftersom det kan uppfattas som att det judiska traumat används mot judar själva – en retorik med lång antisemitisk historia. Därför avvisas jämförelsen ofta som kränkande eller som ett försök att relativisera Shoah.

Samtidigt har flera framstående judiska forskare och intellektuella, som Raz Segal och Omer Bartov, valt att ändå tala om Gaza i relation till Förintelsen. När de gör det sker det inte för att förminska den egna historien, utan som en moralisk spegel: att använda minnet av Förintelsen för att se mönster av avhumanisering och massvåld i vår tid.

Det är just i detta spänningsfält mellan oro för antisemitism och strävan efter universell lärdom som dagens debatt om folkmordsbegreppet utspelar sig. Och det är här frågan om dolus specialis blir avgörande. Om vi låter juridiska formaliteter dölja det politiska uppsåtet, riskerar vi att missa de varningssignaler som folkmordets historia en gång lärt oss att se.

Artikel publicerad 04 oktober, 2025.