Det ligger inte i Rysslands intresse att avsluta erövringskriget i Ukraina. Krigsekonomin erbjuder många fördelar för en kapitalistisk stat i periferin. En analys av de ekonomiska drivkrafterna bakom Ukrainakriget ger besked: kapitalism och krig hör samman. Den närmaste framtiden är mörk.
Ingen förnekar betydelsen av varken ekonomi och ideologi för en stats politik. Det viktiga är att förstå balansen mellan strukturella ekonomiska faktorer och de politiska beslutens mer godtyckliga karaktär. Ekonomin bestämmer de allmänna ramarna och långsiktiga tendenserna; politiken ingriper i specifika konjunkturer och påverkar vilket utfall som blir resultatet.
I broschyren Än en gång om fackföreningarna, den nuvarande situationen och kamraterna Trotskijs och Bucharins fel (1921) lägger Lenin fram två till synes motstridiga teser: a) politik är ett koncentrerat uttryck för ekonomin, och b) politiken måste ha företräde framför ekonomin – ett påstående som han kallar ”marxistiskt ABC”. Snarare än att vara en motsägelse är detta en dialektisk formulering.
I allmänhet bestämmer de ekonomiska förhållandena politikens begränsningar. Men under vissa historiska omständigheter – särskilt under revolutioner – blir politiken en drivkraft som förändrar de ekonomiska förhållandena. Denna dialektiska omsvängning, där överbyggnaden får relativ autonomi och under särskilda omständigheter omformar basen, är ett återkommande tema i marxistiskt tänkande. Lenins inställning återspeglar Marx analys av Pariskommunen. Som Marx skrev i Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852) skapar människan sin egen historia, men inte under förhållanden som hon själv valt.
Det är alltså viktigt att analysera hur Rysslands modell för kapitalackumulation skapade de strukturella förhållanden – ramarna – inom vilka de politiska besluten utformades. Det är den här artikelns fokus.
Den ackumulationsordning som präglade Ryssland från tidigt 2000-tal till ungefär 2013-14, innan landet började stagnera, kan man bäst förstå genom så kallad regleringsteori. Den betonar det organiska förhållandet mellan ekonomiska strukturer, institutioner och former för reproduktion. Utifrån detta synsätt är kapitalismen inte ett enhetligt, likformigt system, utan en historiskt specifik ordning av ackumulering och reglering. Varje kapitalistisk ordning definieras av ett sammanhängande (om än ofta tillfälligt) system för hur profiter skapas (ackumulationsordningen) och hur sociala och institutionella strukturer stöttar och håller samman systemet (regleringsordningen).
Precis som Ukraina passar Ryssland perfekt in kategorin oligarkisk kapitalism eller rentierkapitalism. I denna ordning är ekonomin starkt beroende av råvaruexport, samtidigt som kapitalackumulationen är djupt insnärjd i den politiska makten. Till skillnad från utvecklings- eller exportorienterade ordningar där kapitalet återinvesteras i expanderande produktion, så kanaliseras i den ryska modellen överskottsräntan till de högre samhällsklassernas konsumtion, till tillgångar utomlands och till politiskt styrd omfördelning.
Den här modellen har också den djupare strukturella prägeln av perifer kapitalism, vilket teoretiskt har beskrivits av Boris Kagarlitsky i Empires of the Periphery (2007) och Restoration in Russia: Why Capitalism Failed (1995). Kagarlitsky hävdar att Rysslands kapitalistiska utveckling efter Sovjets sammanbrott inte kretsade kring att förändra den inhemska industrin eller att bygga upp en självständig nationell ekonomi. Den formades snarare av kraven från kapitalismens globala centrum, särskilt de från Västeuropa och Nordamerika.
Ryssland växte fram som en leverantör av billiga råvaror och en plats där kapital placerades i fastigheter och finansiellt trygga verksamheter. Landet fick därför en underordnad plats i världssystemet – en process som drevs mer av utländsk efterfrågan och ett bevarande av globala ojämlikheter snarare än av inhemska utvecklingsbehov. I den bemärkelsen påminner Ryssland mer om en perifer kapitalistisk formation som strukturellt är beroende av att utvinna ränta och få tillgång till utländska kapitalflöden.
Trots den skenbara stabiliteten under de år som konsumtionen ökade började Rysslands ackumulationsordning att vackla i mitten av 2010-talet. Recessionen drevs på av ett antal inre och yttre motsättningar som gradvis undergrävde förmågan att skapa mer kapital.
Det första och tydligaste tecknet på svårigheterna var en profitkris. Medan Rysslands naturresurser fortsatte att ge stora vinster drabbades resten av ekonomin – särskilt varu- och tjänsteproduktionen – av minskande produktivitet och avkastning. Marx påpekade att kapitalet måste expandera eller gå under. I Rysslands fall var expansionsförmågan inte uttömd på grund av bristen på kapital, utan på grund av att regimen misslyckades med att skapa en hållbar inre dynamik.
Lönsamhetsdynamiken var nära knuten till frågan om investeringar inom landet. Ryska kapitalister har länge föredragit att skydda sina tillgångar utomlands, och detta gällde även under högkonjunkturen. Strukturella hinder – däribland en svag äganderätt, politiserade domstolar, konflikter inom överklassen och en bristande tillit till sociala institutioner – gjorde Ryssland till en mycket riskabel plats för långsiktiga investeringar. Också när tillgången till kapital var god framstod utlandsflytt som det rationella valet.
Konsekvenserna av kapitalets motvilja märks tydligt i hur investeringar i fasta tillgångar utvecklades mellan 2011 och 2020. Efter att ha uppgått till mer än 20 procent 2012 avtog tillväxten successivt och föll till 5,5 procent 2020. Den långa inbromsningen reflekterade en fallande lönsamhet, och både lönsamhet och tillväxt nådde botten ungefär samtidigt.
Efter 2021 skedde en dramatisk, men oavsiktlig, omsvängning. Den årliga tillväxten av investeringar i fasta tillgångar steg till över 22 procent 2022 och höll sig på en hög nivå under de kommande åren. Detta berodde inte på ett nytt förtroende bland investerarna, utan på grundläggande förändringar i omvärlden. Kapitalkontroller, internationella sanktioner och Rysslands finansiella separation frän västvärlden stängde de traditionella vägarna för kapitalflykt. Samtidigt ökade staten satsningarna på militär och infrastruktur och drev igenom omfattande importsubstitution. Det hårdare skattetryck som krigsekonomin medförde ökade avkastningen i vissa skyddade nyckelsektorer och fick fart på investeringar, inte genom ekonomiska incitament utan genom nödvändighet.
Denna återhämtning ska inte misstolkas som ett tecken på systemets styrka. Kapitalet stannade inte i Ryssland på grund av ett bättre investeringsklimat, utan för att flyktvägarna hade stängts. Vad som kan framstå som en investeringsledd återhämtning var i själva verket en omfördelning av mervärdet under belägring – påtvingad, styrd och politiskt orkestrerad.
Denna dynamik understryker en större poäng: i en perifer politisk kapitalism uppstår ackumulationen mindre genom marknadens logik än genom politiska restriktioner och strukturella beroenden. Kopplingen mellan lönsamhet och investeringar i Ryssland är reell – men den uppstår genom ett ramverk som sätts av elitens handlingar, kapitalkontroller och den geopolitiska isoleringen.
Den ryska ekonomin har genomgått en djupgående förändring sedan upptrappningen av Ukrainakriget 2022. Även om grunddragen i denna förändring kunde märkas redan efter annekteringen av Krim 2014 är det först i och med den fullskaliga invasionen och västvärldens sanktioner som en ny, sammanhängande ackumulationsordning har tagit form. Denna modell innebär en brytning med det tidigare globalistiska ramverket och bygger istället på krigsdriven expansion och inhemsk reproduktion.
Sedan 2022 har Rysslands ackumulationsordning förlitat sig alltmer på det man kan kalla ”militär keynesianism”: ett statligt styrt försök att stimulera den ekonomiska tillväxten genom höga försvarsutgifter, utveckling av infrastrukturen och en industripolitik som styrs ovanifrån. Kriget och västvärldens sanktioner har till stor del inneburit att utländska investeringar och handel med utlandet har ersatts av statlig efterfrågan, upphandlingskontrakt och strategiska subventioner.
I takt med att Ryssland delvis har klippts av från marknader och leveranskedjor i Väst har inhemska industrier trätt in för att fylla tomrummet. De har ofta skyddats av höga tullar, finansiell kontroll och frikostigt statligt stöd. Dessa industrier – från agroprocesser och logistik till grundläggande tillverkningsindustri och kemikalieindustri – utsätts inte för global konkurrens, utan får skydd och stabilitet av förutsägbara statliga kontrakt och informella kostnadsfördelningsarrangemang.
Förändringen har skapat nya mönster för lönsamhet. Kapitalister inom de sektorer som prioriteras av staten – särskilt byggfirmor, vapenfabriker och logistikföretag – har sett lönsamheten öka. För denna grupp har kriget inte inneburit ett avbräck, utan en förutsättning för ackumulation. Varje form av fredsöverenskommelse som återinlemmar Ryssland i den globala konkurrensen och avbryter de offentliga investeringarna i militärindustrin och byggbranschen skulle stoppa dessa vinster och föra landet tillbaka till det sena 2010-talets stagnation. För den nya ackumulationsordningen framstår fred – särskilt på västliga villkor – inte som en möjlighet, utan ett hot.
Även om sanktionerna har vållat skada inom vissa områden – och detta gäller särskilt inom finansväsendet, teknologin och den avancerade tillverkningsindustrin – har den ryska kapitalismen anpassat sig förvånansvärt väl till de nya begränsningarna. Många sanktioner har till stora delar inlemmats i systemet. De upplevs inte längre bara som chocker utifrån, utan som en del av hur systemet fungerar.
Inhemska producenter i Ryssland har tjänat på att den utländska konkurrensen har försvunnit, särskilt inom sektorer där de tidigare inte kunde hävda sig. Kapital- och valutakontroller som den ryska staten infört som svar på finansiella sanktioner har stabiliserat utflödet och bevarat rubelns värde. Parallella importsystem via Kina, Turkiet, Centralasien och Gulfstaterna har säkrat tillgången till viktiga varor, inklusive avancerade teknologiska komponenter. I många fall har staten tagit ansvar för anpassningssvårigheterna och omfördelat avkastningen genom subventioner och nationaliseringar som representerar elitens intressen.
Den ryska ekonomins återhämtningsförmåga under sanktioner och krig är inte en slump, utan bottnar i en modell för kapitalackumulation som fungerar allt bättre i en tid av konfrontation. Profit i Ryssland i dag kommer inte primärt från vinster genom produktivitet eller global konkurrensförmåga, utan från statskontrollerade intäktsflöden och politisk konsolidering av nyckelindustrier. Krigsekonomin har utifrån detta perspektiv blivit ett fungerande system i sig självt. Det är en ekonomi där förutsägbar avkastning, minskad konkurrens inom det härskande skiktet och politisk stabilitet hänger ihop med att kriget fortsätter.
Denna logik skapar starka strukturella incitament för att inte avsluta stridigheterna, särskilt inte om det skulle innebära territoriella förluster, liberalisering eller en återintegrering av Ryssland i västledda institutioner. Till skillnad från den globalistiska ackumulationsmodellen under 2000-talet och tidigt 2010-tal som byggde på tillgång till västvärldens kapitalmarknader, fast egendom och finansiella nätverk utanför landet är den nuvarande ordningen relativt skyddad från västvärldens svängningar och instabilitet. För dem som nu styr över företag med kopplingar till staten, logistikmonopol och importsubstituerande industrier är en utdragen eller lågintensiv konflikt inte ett existentiellt hot, utan en stabiliserande faktor.
Detta skifte är också förbundet med en djupare förändring av Rysslands klasstruktur. Den oligarkiska elit som växte fram på 1990-talet och konsoliderades i början av 2000-talet – och förlitade sig på västerländskt kapital, fastigheter och skatteparadis – har delvis förlorat inflytande. En del fick inte tillgång till sina förmögenheter på grund av sanktioner, andra sögs upp av inhemska, statsknutna bolag.
I deras ställe har en ny elit tagit form: försvarsleverantörer, byggmagnater, sanktionerade teknokrater som styr importsubstitutionssektorer, och regionala pampar som tjänar pengar på återuppbyggnad i ockuperade områden. Dessa aktörer ingår inte i några globala kapitalflöden. Deras förmögenheter förutsätter lojalitet med regimen och fortsatt tillgång till inkomster kopplade till kriget. Ett tillfälligt vapenstillestånd skulle kunna minska de geopolitiska riskerna, men det skulle också underminera den inhemska ekonomiska ordning som är dessa aktörers livsluft. Kriget har gjort dem rika; freden skulle kunna göra dem betydelselösa.
Kriget har också fått en bredare funktion i befästandet av den politiska makten. Det är inte bara ett utrikespolitiskt redskap, utan också ett inhemskt verktyg för att hålla samman den ryska eliten och legitimera regimen. Stöd till kriget blir ett test på lojalitet: politiska aktörer, affärsmän och till och med kulturpersonligheter förväntas visa lojalitet med statens mål, annars riskerar de uteslutning och repression.
Krig rättfärdigar auktoritär centralisering, undertrycker avvikande åsikter och styr kapital till gynnade grupper. Det disciplinerar eliten och eliminerar eller neutraliserar inhemska konkurrenter. I detta perspektiv kan också idén om en ”frusen konflikt”, som trappar ned fientligheterna utan att lösa de territoriella frågorna, betraktas som destabiliserande.
På en ideologisk nivå har den ryska regimen framställt kriget både som ett försvar mot västlig imperialism och ett civilisatoriskt uppdrag. Detta narrativ har blivit djupt institutionaliserat, från medier och utbildning till officiella tal och symbolpolitik. Varje eftergift – också såna som inte innebär att Ryssland drar sig tillbaka från de ockuperade områdena – riskerar att uppfattas som förräderi. Ett sådant steg kan passivisera anhängare, stärka nationalistiska hökar och skapa ett exempel för framtida västliga krav på Krim och andra territorier. Och även om en lättnad av sanktionerna skulle säkras i utbyte mot områden är den långsiktiga tillförlitligheten osäker. En framtida administration i USA skulle kunna göra slut på varje avspänning, vilket tidigare episoder av sanktionslätt- nader och återställanden har visat.
Slutligen är krigsekonomin inte längre beroende av västvärldens kapital eller marknader. Ryssland har på ett avgörande sätt börjat vända sig till Kina, Indien, Turkiet och ett större globalt Syd. Handelsutbytet med dessa partner har ökat starkt, särskilt i energisektorn. Figuren visar hur kolväteexporten till Kina, Indien och Turkiet ökade från 2019 till 2021 och 2023, samtidigt som exporten till EU kollapsade. Energiflödena har tagit nya vägar öster- och söderut. Kina slukar nu nästan lika mycket som EU gjorde, och Indien och Turkiet växer fram som centrala köpare av rysk energi.
Samtidigt har Ryssland ökat sitt deltagande i BRICS och alternativa finansiella och politiska forum. Dessa förbindelser möjliggör inte bara ekonomiska livlinor, utan också nya arenor för ackumulation, investeringar och diplomatiskt erkännande. Västvärldens marknader och institutioner är inte längre den enda vägen till tillväxt och reproduktion. Denna diversifiering minskar Västs utrymme att påverka den ryska kapitalistklassens handlande.
Vid första anblick kan denna vändning österut dra tankarna till den avlänkning som var Samir Amins vision: ett försök att omstrukturera ekonomin kring inhemsk reproduktion snarare ett globalt centrum. Men min och Boris Kagarlitskys forskning vittnar om en nyktrare verklighet. Medan omdirigeringen av handelsflöden från Väst till Öst har minskat antalet värdeöverföringar från Ryssland, så förblir ändå dessa överföringar negativa. Huvuddelen av det mervärde som en gång tog sig till Väst tillfaller nu Kina, Rysslands nya centrala handelspartner.
Det är viktigt att se att denna omorientering föregick det fullskaliga kriget i Ukraina. 2018 nästan fördubblades Rysslands oljeexport till Kina med utbyggnaden av en pipeline mellan östra Sibirien och Stilla havet. Kapaciteten ökade från omkring 15 till 30 miljoner ton årligen. Under tiden stagnerade exporten till Väst. Lanseringen av en pipeline för naturgas i december 2019, konstruerad för att nå en kapacitet på 38 miljarder kubikmeter 2025, bidrog till att ytterligare institutionalisera flödet österut av strategiska varor.
I Giovanni Arrighis efterföljd argumenterar Kagarlitsky och jag för att detta inte är ett fall av avlänkning, utan omorientering, ett byte av beroende från ett centrum till ett annat. Snarare än att undfly den globala kapitalismens strukturella logik har Ryssland trätt in i en annan centrum/periferi-dynamik, denna gång med Kina i centrum. Moskva kan aspirera på att bli ett nav i en ”alternativ globalisering”, men ekonomiskt förblir det på den förlorande sidan i det ojämna utbytet.
Just de egenskaper som får det nuvarande systemet att framstå som ohållbart från en västlig eller liberal ekonomisk synpunkt – brist på investeringar, teknologisk stagnation, avstängning från västligt kapital – är det som gör det möjligt för den ryska regimen att kontrollera kapitalflödet, undertrycka inhemskt missnöje och upprätthålla elitens lojalitet. Utgifterna för kriget fungerar som ett redskap för omfördelning i landet. Intäkterna kanaliseras till politiskt följsamma aktörer och tränger undan självständiga ekonomiska initiativ.
En nedtrappning av kriget skulle paradoxalt nog destabilisera denna ordning. Vladimir Medinsky, Kremls chefsförhandlare med Ukraina, har nyligen åberopat Peter den stores 21-åriga krig med Sverige för att betona att Ryssland är redo att kriga ”för evigt” i Ukraina.
Med tanke på detta är det föga överraskande att fler röster i Ukraina (som general Valerii Zaluzhny) och Väst (som Jens Stoltenberg) nu talar om en utdragen konflikt som kan pågå inte i månader utan år – eller till och med årtionden. Medan en del aktörer faktiskt kan se fördelar med ett utdraget dödläge är de allra flesta djupt bekymrade inför en sådan utveckling.
Men paradoxalt nog är det ändå många – och det gäller inte bara de härskande skikten i Moskva utan också åtskilliga observatörer i Väst – som nu ser en lågintensiv, utdragen konflikt som mer hanterbar och mindre destabiliserande än en oförutsägbar fred. Vissa västliga kommentatorer hävdar att den ryska ekonomin till sist kommer att gå under på grund av alltför stora skatteuttag och demografisk nedgång, medan Ukrainas ledande politiker och militärer allt oftare tillstår att en snabb och avgörande militär seger inte längre är möjlig. I denna framväxande samsyn betraktas tålamod, långvarigt tryck, uppdämningspolitik och utnötningskrig som den rimligaste vägen framåt.
Denna logik finns också i Moskva. Så länge som ekonomin inte överhettas och sanktionerna delvis kan oskadliggöras även framöver har det ryska ledarskapet föga anledning att söka försoning. Krigets materiella villkor har snarare än att underminera systemet blivit en del av det.
Från detta perspektiv är kriget i Ukraina inte en geopolitisk blunder eller ett ideologiskt korståg. Det har blivit en funktionell del av Ryssland nuvarande kapitalistiska ordning – en mekanism för klassammanhållning, intäktsfördelning och geopolitisk omorientering. Så länge som dessa funktioner är intakta finns det strukturella incitament att föredra krig framför fred.
Den här beskrivningen utmanar den liberala föreställningen att kapitalism gynnar fred genom integration. Det ryska fallet visar att perifer politisk kapitalism kan stabilisera sig tack vare – och inte trots – konfrontation. Krig blir inte ett avbrott, utan en mekanism för ackumulation, klasslojalitet och regimens överlevnad.
Det betyder inte att ideologi och irrationalitet inte spelar någon roll. Men som Kagarlitsky har påpekat ”kommer galenskapen inte av sig själv utan utvecklas som en effekt av det rådande systemet. Olika sociala system, kulturer och politiska praktiker ger upphov till olika manier.” Med andra ord är politiska felbedömningar – också extrema sådana – formade av systemets villkor. De uppstår inte utanför strukturen, utan inifrån den.
På det sättet är Ryssland inte exceptionellt. Andra stater som ställs inför liknande kriser – sanktioner, marginalisering eller stagnation – kan också ta till krig som en politisk och ekonomisk strategi. Den ryska erfarenheten bör inte bara tjäna som en varning, utan som ett ramverk för att förstå hur kapitalismen kan bestå – och till och med frodas – under en långvarig konflikt.
Artikeln, som publiceras med författarens tillstånd, är här förkortad. Originalversionen publicerades digitalt den 1 augusti i år under rubriken ”Capital, power and war: The crisis of Russia’s peripheral accumulation regime”. Översättning från engelska: Olle Josephson
Artikel publicerad 04 oktober, 2025.