Recensioner från nummer 3/25
Martin Andersson. Kommunismen, Minareten och hyreskampen. En politisk biografi
Om jag vore en hund
Eva F Dahlgren. Forum. 2025
Det är svårt att värja sig mot retoriken i Eva F. Dahlgrens Om jag vore en hund. Argumentet för eutanasi känns oemotsägligt: Om vi låter plågade djur slippa lida inför döden, varför ges inte människor samma möjlighet?
Boken bygger på intervjuer med patienter, forskare och vårdpersonal i Sverige, Nederländerna och Schweiz. Dahlgren presenterar tre olika modeller för dödshjälp; Oregonmodellen, den nederländska med husläkaren som en nyckelperson, och den schweiziska frivilligorganisationernas. Hon är saklig och tydlig.
Men när hon beskriver svenska förhållanden blir bilden däremot mer fragmenterad. Etablerade etiska riktlinjer kring palliativ vård, behandlingsbegränsningar och hjärt-lungräddning presenteras såväl genom vårdgivares som patienters och anhörigas ögon. Missuppfattningar lämnas okorrigerade. Resultatet blir att den svenska modellen framstår som kall och oförstående, medan de europeiska modellerna blir varma och mänskliga. (Notera: En fullständig och mycket pedagogisk genomgång av dessa begrepp finns på svenska läkarförbundets hemsida: https://slf.se/rad-och-stod/etik/dodshjalp/)
Det är inte helt tydligt om Dahlgren försöker förstå konceptet eutanasi eller om hon bara vill övertyga läsaren om en på förhand etablerad åsikt. Genom hela boken drivs en tydlig tes: Sveriges nuvarande lagstiftning bygger på förlegade religiösa värderingar och förvägrar människor rätten till en värdig död. Negativa röster, eller ens de som påtalar frågans komplexitet, hörs knappt alls. Återkommande begrepp som autonomi och värdighet problematiseras inte i någon större utsträckning.
Institutionaliserad eutanasi förutsätter autonomi och beslutsförmåga. Vederbörande får till exempel inte lida av en behandlingsbar psykisk sjukdom som depression. Den som upplevt hur tankarna förvrids av en depression vet mycket väl hur svårt det är att veta skillnad på sjukdom och verklighet. Dödstankar är ett av de diagnostiska kriterierna för depression, vilket gör gränsdragningen mellan sjukdom och autonom vilja mycket svår. Här hade jag önskat en grundligare diskussion om vad autonomi, beslutskapacitet och fri vilja egentligen innebär, men Dahlgren skrapar bara på ytan och lämnar viktiga frågor hängande i luften.
Dahlgren gör ansatser att diskutera begreppet värdighet, men misslyckas när hon inte teoretiserar begreppet eller analyserar det i sin samhälls- kontext. Ordet värdighet återkommer ständigt i eutanasidebatten, och har olika betydelse i olika trossystem. Värdighet måste också skiljas från lidande. Värdighet i ett kapitalistiskt samhälle tenderas att förstås som ett slags kroppslöst oberoende, en frihet som krackelerar så fort kroppen påminner oss om vår djupt mänskliga skörhet. Att fästa sig vid vad som är en värdig död belyser vår oförmåga att erkänna värdet i det beroende, i åldrandet, i hela det sårbara och ofullkomliga livet.
Det finns en liten minoritet tragiska fall, där människor med intakta kognitiva funktioner får skador eller sjukdomar som påverkar muskelfunktionen så pass att de inte är fysiskt förmögna att ta sina egna liv, även om de själva önskar det. Dessa fruktansvärda öden förtjänar all sympati och respekt, men kan inte användas som argument för att öppna ett system som ofrånkomligen skulle omfatta långt fler än just dessa undantag. Att reducera dödshjälpsfrågan till dessa fall riskerar att dölja de värderingar som faktiskt skulle ligga till grund för en lagstiftning som, i sin kärna, skulle fungera genom att man beslutar vems liv som är värt att leva.
Om jag vore en hund handlar inte bara om eutanasi utan speglar en djupare rädsla för beroende, svaghet och kanske framför allt självmord. För det är inte så att möjligheten inte redan finns. Varje år tar tusentals människor sina liv i Sverige. Men debatten om eutanasi handlar om något annat än själva handlingen. Den handlar om att få sitt beslut bekräftat, nästan välsignat, av en representant för samhället, personifierat av en läkare. Självmord utanför systemets ramar är fortsatt ”ovärdigt”, skamfyllt och tystat. På samma sätt förstås långvarig sjukdom eller funktionsnedsättningar i termer av bristande värdighet, snarare än som uttryck för mänsklig mångfald och sårbarhet.
Det paradoxala med institutionaliserad eutanasi är att beslutsfattande kring döden, tvärtemot vad systemets förespråkare hävdar, tas ifrån individen och placeras hos en utomstående: läkare, sjukvårdssystem, lagstiftare och politiker. Individen är fri att välja, men bara om man väljer som systemet vill. Detta är djupt problematiskt, särskilt i ett kapitalistiskt samhällssystem där friheten alltid är villkorad av produktivitet, självständighet och anpassning till marknadens logik.
Den stora styrkan med Om jag vore en hund är att den öppnar för en fördjupad diskussion kring eutanasi. Dess svaghet är dock att den positionerar sig som en undersökande reportagebok, när den i själva verket bör läsas som ett engagerat debattinlägg från en författare med en tydlig agenda.
Anna Grönlund
Ljusspel
Daniel Kehlmann. Albert Bonniers Förlag. 2025
GW Pabst är i dag ett namn främst för filmhistoriker, medan de kvinnliga stjärnor som slog igenom i hans filmer – Greta Garbo och Louise Brooks – lever kvar som kulturella ikoner. Men Pabsts bana är mer än ett konstnärsöde. Den blottlägger samspelet mellan kultur, kapital och makt. Kehlmanns roman visar hur konstnärer inte står fria utan är inneslutna i den ekonomiska och ideologiska struktur som styr kulturproduktionen – där film och litteratur används för att reproducera den härskande klassens makt.
Efter en tid i Hollywood återvänder Pabst till Tredje riket och blir en kugge i Goebbels propagandamaskineri. Frågan om varför han återvände får i boken en psykologisk förklaring – att han lurades av lokala nazister – men en marxistisk tolkning pekar mot materiella orsaker. Filmindustrin var redan under mellankrigstiden kapitalintensiv och beroende av statliga och privata investeringar. För en regissör som Pabst var anpassning inte bara moralisk svaghet, utan en strategi för att bevara sin position i en produktionsordning där produktionsmedlen kontrollerades av kapitalet och staten.
Bokens centrala tema är medlöperiet, men här bör vi förstå det som mer än individuellt svek: det är en funktion i en ideologisk apparat som fascismen använde för att skapa legitimitet. Fascismen var inte en historisk avvikelse utan kapitalismens reaktion på sin egen kris – en väg att bevara borgarklassens makt genom nationalism, våld och kulturell mobilisering. När Pabst filmatiserar en nazistisk roman blir hans konst ett vapen i klasskampen, på reaktionens sida.
Här finns en intressant parallell till Klaus Manns roman Mephisto, som i sin gestaltning av Gustaf Gründgens visar samma mekanism: konstnärens själ säljs för makt och status. Både Gründgens och Pabst illustrerar hur kulturella eliter integreras i totalitära system, inte främst av ideologisk övertygelse utan av beroendet av kapital och privilegier.
Kehlmann skriver underhållande och visar både den groteska anpassligheten och det banala i hur människor låter sig inordnas. Men romanen synliggör inte fullt ut de strukturer som producerar medlöperi – beroendet av kapital, stat och marknad. Eftervärldens dom må vara hård, men systemet som möjliggjorde medlöperiet lever kvar i dagens kulturindustri, där konstnärlig frihet fortfarande formas av ägandets logik och marknadens imperativ.
Frågan är inte bara hur vi ser på gårdagens medlöpare – utan vilka vi blundar för i dag.
Daniel Cederqvist
Martin Andersson. Kommunismen, Minareten och hyreskampen. En politisk biografi
Jan Christensen. Daidalos. 2025.
Den röda renässansmannen Martin Andersson (1886–1946) visar sig vara en utmärkt utgångspunkt för en berättelse om Sveriges, och särskilt Göteborgs, radikala historia. I sin ungdom uppfann han en automatisk spårväxel vars patent skänktes till Sovjetunionen. Han var, precis som alla andra stora personligheter vid den här tiden, inte minst kommunistiska, vän med Karl Gerhard. Som redaktör för de inflytelserika tidningarna Minareten och Hyresgästen vigde han sedermera sitt liv åt att, enligt egen utsago, ”i otaliga textrader hela tiden, samman med kamrater, föra fram det som hammaren och skäran representerar i svensk politik”.
Rent konkret innebar det såväl uthängningar av Antisemitiska föreningens medlemsförteckning som konfrontationer med stadens borgerskap som oroade sig över att välfärdsinrättningar skulle ”få den sociala skamkänslan att utplånas i Göteborg”. Som SKP-förtroendevald motionerade absolutisten ”Röde Martin” också friskt mot fylleriet och möjligheten att ”pimpla i sig öl och äta korv på ett mycket primitivt sätt”.
Biografen Jan Christensen stöter först på hans namn när han hittar ett brev i Kominterns arkiv i Moskva från SKP:s sekreterare som varnar för Martins bristande partidisciplin. 1929 lämnade Andersson också SKP och fortsatte verka som ”oberoende kommunist” inom både SAC och till och med Socialdemokraterna. Anderssons livslånga solidaritet med det sovjetiska försöket att upprätta en arbetarstat fick honom på kollissionskurs med den omhuldade och påstått fördomsfrie liberala antifascisten Torgny Segerstedt som kallade det för ”asiatiskt barbari”.
Christensen skriver öppet och sakligt om en ömsom bortglömd, ömsom smutskastad epok inom den svenska vänstern, i samma anda som till exempel Per Leanders Lenins kostym (Carlssons, 2021). Bara påpekandet att Molotov-Ribbentrop-pakten tillkom efter att britterna och Frankrike vägrat ingå avtal med Sovjetunionen och i stället gjort egna överenskommelser med Hitler och Mussolini får säkert företrädare inom den borgerliga historieforskningen att pysa ur öronen.
Andra nyanseringar saknas. Den socialdemokratiska dolkstötslegenden om Ernst Thälmanns kandidatur i tyska valet som det som banade vägen för Hitler återkommer naturligtvis. Liksom den, i Sverige oberoende av rödnyans, bergfasta historieskrivningen att det var Kominterns oresonliga hanterande av svenska SKP som var grunden till kommande splittringar och misslyckanden. Den tvärsäkra uppfattningen säger nog främst något om den svenska självbilden, som går bortom läror och klasspositioner.
Erik Haking
Maffiabröder
Regi: Martin Scorsese. Medverkande: Ray Liotta, Robert De Niro, Joe Pesci m fl.
Det är antingen fingertopps-känsla eller slarv som fått Cinemateket att, bland andra väl passande Scorsese-verk, inkludera Maffiabröder från 1990 i sin temafilmshöst om ”Arbete”.
Visst är det väl en sorts jobb, i löst definierad mening, att smuggla droger i bebisblöjor, hantera resterna av den inte-så-längre-stöddiga-rivalen som förolämpat dig på krogen och driva in skulder genom att kasta folk till lejonen. Jobbigt och stressigt verkar det i alla fall vara om vi får tro Ray Liottas pannveck.
Men vad för slags jobb? För om det är något huvudpersonen Henry Hill (Liotta) är säker på är det att han alltid velat bli en gangster. Det slår han fast redan i filmens inledningsreplik. Och att vara en gangster innebär först och främst att tydligt distansera sig från knegarna i sitt arbetarklassområde. Arbetare är ”suckers” som tar tunnelbanan till jobbet och inte har stake nog att roffa åt sig vad de begär. (Att det är en viktig ganstermarkör att aldrig åka kollektivtrafik bekräftas av till exempel gamla mästerrymmaren och -rånaren Daniel Maiorana i en intervju i podden Dialogiskt häromåret.)
Även alla filmgangstrars – och verklighetens om man kikar i förundersökningsprotokollen – posterboy Tony Montana (Al Pacino) förklarar tidigt i Brian De Palmas Scarface (1983) att hans främsta motiv till att fly Castro-Kuba är att ”han inte är något får som jobbar åtta-tio timmar om dagen”. ”Jag kom inte till USA för att slita ihjäl mig!” rasar Tony några scener senare när karriären inte lyft tillräckligt snabbt efter det första kontraktsmordet.
Om en riktig gangster hatar arbetare är han mer ambivalent inställd till arbetarrörelsen. ”Vi är inga kommunister”, skrockar Dons:en i Gudfadern och Tony Montana är noga med att hälsa de Miami-flyktade plantageägare han säljer sina tjänster till att han egentligen ”dödar kommunister för nöjes skull”. (Robert De Niros pedofila psykopat i Scorceses Cape Fear – ej kompatibel med Cinematekets tema uppenbarligen – har dock av någon anledning ett idolporträtt av Stalin i sin fängelsecell). Nej, the read menace ger en riktig gangster inte mycket för. Arbetarnas organisationer kan dock komma väl till pass i den kriminella verksamheten. I alla fall i amerikansk film där upphovsmännen aldrig undviker tillfället att försäkra den välmående medelskiktspubliken att fackföreningar alltid utgör förlängningar av (svartmuskig) maffiaverksamhet.
I övrigt är det rätt oklart vad det särskiljande i gangsterlivet innebär. „Normala människor håller inte på så där”, vrålar Henrys svärmor när han kommer hem sent stinkande av fylla och annan-dam-parfym – men alla som levt med ett öga på verkligheten och ett öga på Skavlan vet att det är just vad de gör.
Gangstergängens fastställda ekonomiska sanktioner mot kompisar som inte följer regler ska nog förstås som att de ligger i framkant ac samhällsutvecklingen. Att ”bröder” är några man efter en snabb överslagsräkning villigt låter bli motorsågade i bitar hellre än att riskera göra en dålig transaktion för egen del är lika mycket del av läroplanen i Livets hårda skola som i Handelshögskolans.
Att vara gangster kokar således mer och mer ner till att helt enkelt vara rik. Det är väl därför dessa filmiska och verkliga företrädare är så omhuldade, oberoende av hur extremt explicit olika de försöker hamra in poängen att brott inte lönar sig utan slutar i att du försakar, förstör och förtär allt du någonsin älskat.
Sådana slutscensmoralkakor står sig slätt eftersom kriminella inte lever parasitärt på utan i tät symbios med den privata näringsverksamheten. Vanan att köpa, sälja och behandla människor som medel snarare än som självändamål är som bekant inte något uttryck för bristande vandel utan att leva i enlighet med liberalismens imperativ.
Henry, Tony, Vito och de andra är bara extra entusiastiska i sitt omfamnande av den amerikanska drömmen om att leva på andras arbete.
Erik Haking
Marmormannen
Regi: Andrzej Wajda. Medverkande: Jerzy Radziwiłowicz, Krystyna Janda. Tadeusz Łomnicki m. fl.
1977.
Den 22 augusti invigde Cinemateket höstens ambitiösa programserie på temat Arbete. Kulturinstitutionen finansieras förvisso med statliga medel men få skulle nog få för sig att filmerna valts i syfte att indoktrinera publiken till att bli arbetande mönstermedborgare. Det beror inte bara på att Travis Bickle, den våldsamme ensamvargen med en tveksam taxilicens, pryder programseriens affischer utan även på att idén om ett politiskt arbetarideal känns främmande idag. Vi är knappast förskonade från yrkesmässiga dogmer men de som vi idag göds med talar medvetet mindre om arbete som utförande men desto mer om arbete som upplevelse. Effektivisering och nedskärningar förkläs till emotioner, du ska bara älska en agil vardag med rörliga lunchpauser.
Annat var det i det socia-listiska Polen där Andrzej Wajdas film Marmormannen (1977) utspelar sig. Filmen visades tidigt under hösten och gav en fin chans att se verket som föregick Wajdas senare och mer berömda Järnmannen (1981). I en lång och vindlande hektisk öppningsscen bryter sig filmstudenten Agnieszka (Krystyna Janda) in i nationalmuseets källare för att leta fram den marmorstaty som restes över muraren och mönsterarbetaren Mateusz Birkut (Jerzy Radziwiłowicz) 20 år tidigare. Nu ligger den undanstoppad på ett kallt golv. Vad hände med Birkut, och vad hände egentligen med Polen? Den thrillerartade metafilmshistorien dekonstruerar den korrupta propagandaapparat som mytologiserade sina medborgare för att sedan snabbt förpassa dem till förtryckets glömska.
Wajda ville att Agnieszkas grävande skulle avslöja att Birkut dött i hamnprotesterna i Polen 1970 men det gick inte för sig under censuren. Birkuts historia fick i stället sin fortsättning i just Järnmannen, gjord efter att Lech Wałęsas fackföreningsrörelse Solidaritet grundats och tiderna börjat förändras.
När Agnieszka hittar den overkligt stora statyn grenslar hon stenkroppen för att rikta sin kamera mot det svala ansiktets mjuka drag, en vinkel som bjuder in till ömhet mer än underdånig beundran. Hon granskar bilden av arbetaren – i detta fall en förstelnad, fallen marmorman – för att bakom gestaltningen försöka få syn på människan. Kanske är det vad Cinemateket kommer göra under hösten också.
Olga Ruin
Artikel publicerad 05 oktober, 2025.