Kultur och samhälle finns inuti varandra. Daniel Möller prövar några kulturpolitiska lärdomar av arbetet med den prisade dokumentären Det omätbara.
Jag heter Daniel och var med när filmaren Nils Petter Löfstedt och en liten grupp från filmbranschen, tillsammans med väldigt många svenska omsorgsarbetare, förverkligade en dokumentärfilm med biopremiär hösten 2024. Jag och Nils Petter arbetar till vardags i Studio Himlens mörkrum, en verkstad för produktion av film, fotografi, böcker och utställningar. Dokumentärfilmen i fråga är Det omätbara från 2024. Den tog fem år att färdigställa och involverade nästan hundra omsorgsarbetare i inspelningsarbetet. Kan insikter och erfarenheter som vi skaffat i arbetet med filmen fungera som kulturpolitiska ledtrådar? Vi gör ett försök med denna text.
Inspelningsarbetet var omåttligt spännande. Jag var med den sista etappen och lyssnade på Nils Petter när han kom tillbaka från inspelningarna i hemtjänst och förskola, alldeles upptänd av relationerna som han fått syn på genom kameran. ”Jag älskade alla i rummet – allihop!” Vad filmen skulle berätta fick flera gånger omprövas då omsorgsarbetarnas tankegångar överraskade. Det fanns en ilska och en upprorslust som vi inte förutsett.
Nils Petters ursprungliga ingång handlade om att gestalta det kloka och mellanmänskligt värdefulla genom att följa mamma och pappa som båda arbetat i omsorg yrkesliven ut. Vad gör det med oss att hjälpa andra människor varje dag på jobbet? Liknande frågor tog han med sig i nästa skede av inspelningarna, när han återvände till gamla arbetskamrater och gamla arbetsplatser där hans egna erfarenheter av omsorgsarbetet fanns. Nils Petters sätt att göra dokumentärfilm placerar enligt mig kultur och samhälle inuti varandra, så att kulturens uttrycksförmåga och vårt samhälle är ömsesidigt betydelsefulla och beroende av varandra.
Så arbetar många duktiga dokumentärfilmare. De går ut för att hämta sitt material hos andra. De är hela tiden lyhörda och nyfikna inför vad dessa medverkandes bidrag betyder för filmen. Styrkan är ödmjukheten.
Arbetssättets betydelse för utformningen av enkulturpolitik då? Det skulle kunna vara att stärka anknytningen i de kulturella relationerna: mellan publik och verk, mellan kulturarbetare och publik och så vidare. Som jag ser det började framgången för Det omätbara i bandet mellan medverkande och publik. Janne Löfstedt, Nils Petters pappa, åberopar i början av filmen en dansk filosof när han beskriver omsorgsarbetet: ”Vad är det han skriver, Kierkegaard? Det är då man måste begripa, att man vill tjäna och inte härska. Viljan att tjäna. Det är den som ska genomsyra oss.” För att verkligen hjälpa en annan människa måste vi finna henne där hon är och där hon har varit, förstå vad det är hon förstår och hur hon upplever situationen här och nu. Kanske borde vi se många yrkesutövningar och arbetsuppdrag i ljuset av denna distinktion? Vem är det jag vill hjälpa när jag jobbar? Hur tjänar jag dem bäst? Har en ny socialistisk kulturpolitik något att tillföra här?
De medverkande i Det omätbara styrde berättelsen mot upproret och motståndet i dagens förtryckande arbetsmarknad. De radikaliserade filmen. Det var förbannade undersköterskor, förskollärare och personliga assistenter som drev på. Alla dessa kvinnor och några män i omsorgen gestaltade vad arbetet att på riktigt hjälpa andra människor varje dag innebär. De förklarade: att tjäna en annan människa på riktigt innebär också att använda sitt goda omdöme och därför kräva rätt förutsättningar för att kunna hjälpa. Det är här den grymma konflikten bor: utnyttjandet. Omsorgsarbetarna i dagens välfärd går sönder – när de älskar sitt jobb. De berövas nämligen möjligheten att arbeta som de vet att de bör. En förskollärare berättade för Nils Petter att hon drömde om att gå ut i vild strejk och visade klippet från Örebro när Anki Jansson kuppade igenom en protest på kommunens personaldag. Anki Jansson startade den utomfackliga folkrörelsen Förskoleupproret, som 2013 och framåt samlade tiotusentals människor i protesterna. Berättelserna om detta motstånd ändrade vad Det omätbara skildrar i dagens omsorgsarbete. Om kulturen inte kan fånga upp dessa ”samhällskänslor” – situationen som de stora befolkningsgrupperna befinner sig i – har den då förlorat sin plats i samhället?
Omsorgsarbetarnas kärlek till det goda arbetet motsvarade hur vi kände inför att få följa dem i Nils Petters bilder. Vi satt fast i dem. Detta gjorde allting glasklart för oss. Vi förstod vad filmen skulle kunna betyda för dem och för alla deras arbetskamrater: några av Sveriges största yrkesgrupper. Vi förstod att filmen rent kommersiellt skulle kunna spela in riktigt mycket pengar tack vare närheten till dem som den handlar om. Vi visste verkligen var alla som skulle se filmen fanns. Det eldade på oss.
Detta socialt responsiva relationsbyggande måste en kulturpolitik omfamna. Det är ovärdigt att förminska publiken till ett gäng anonyma konsumenter. Läsaren kanske köper en bok men är allt annat än en kund när hon tar del av berättelsen, hon är en medskapare av bokens betydelse och värde. Publik borde inte tänkas som i enkelriktade kundrelationer. Vi gjorde en tursam planering som tillät att vi kunde uppleva filmen i en lång rad förhandsvisningar. Tack vare dem insåg vi hur filmen måste bäras till sin publik. Vi förstod tillsammans med de medverkande som vi bjöd in till filmverkstaden. Vi diskuterade i unika studiecirklar och på strejkbio med sjuksköterskor i juni 2024. Det var konstruktiva och omskakande möten.
En central insikt var hur förödande den samtida tystnadskulturen är. Dess grepp om arbetarna är dödligt, enligt mig. Nils Petter såg den i flera aspekter av filmskapandet, dess vidd och dess konsekvenser växte inför oss varje gång den uppenbarade sig. Han upptäckte en ordlöshet, som verkade hänga samma med omsorgsarbetet som handens kunskap. Ombesörjandet av en annan människa är fysiskt relationellt, tvåsamt och helt situationsbaserat, där och då. Denna relationella expertis fanns överallt men många medverkande saknade begrepp som rätt beskrev den. Vi är ovana att prata om den. Då kom litteraturen och filosofin in i filmen: Jonna Bornemark, Anamarija Todorov, Helene Rådberg med flera hjälpte omsorgsarbetarna och Nils Petter att beskriva vad filmens bilder visar. Han såg också arbetarnas tystnad, arbetarklassens. De tvekade att beskriva hur och varför de var så otroligt duktiga på jobbet. Ingen hade frågat dem om hur arbetet borde planeras, organiseras, utvecklas. Ingen hade undrat: Vad är det som gör att du är så viktig för den här arbetsplatsen? Här blev det tydligt att rösten aldrig ens hade prövats, rösten som subjektivt avgörande, som bär ett värde, som bär den egna expertisen ut till andra. Säkert var detta anledningen till att ord saknades när arbetarna skulle beskriva vad som måste skyddas i omsorgens förutsättningar.
Denna tystnadskultur vet vi förgiftar resten av samhället, när arbetare aldrig ombeds närvara, uttala, besvara, lösa eller utreda samhällets samtal. De ska vara tysta och fortsatt produktiva, billiga och utbytbara. Här märks chefers och ledningars alltmer repressiva arbetssätt i svensk välfärd. De förbjuder, kontrollerar och tystar. De överstyr tolkningar av sekretess och personlig integritet. De står i vägen med kostsamma administrationsarméer i form av kommunikatörer, utvecklingsstrateger och jurister för att hindra samtal mellan arbetare och anhöriga, vårdnadshavare, journalister, till och med arbetarnas egna familjemedlemmar. Cheferna påstår att det är vårdbolagets och kommunförvaltningens egendom: utsagorna som beskriver arbetsvillkor, arbetsmiljö och omsorgens förutsättningar i dag.
Detta förminskande kan jag inte se som något annat än som ett vapen i klasskriget. Filmen förlöste dock något som jag menar är motståndet. Det gick snabbt när de medverkande arbetarna förstod att kameran faktiskt var där för deras skull! De svarade ögonblickligen på den beundrande uppmärksamheten, Nils Petters ömsinta nyfikenhet. Vi har alla varit där, när vi känner vår egen varelse i en ny form. Vi får en ny kropp och en ny blick när vi bekräftas.
Detta mångfaldigades när omsorgsarbetarna i publiken mötte omsorgsarbetarna i filmen. Samtalen adderade nya bekräftelser och insikter. Många var fortfarande besvikna, ledsna, uppgivna. Andra i raseri. Flera hänvisade fortfarande sitt öde till ”politikerna, de som bestämmer, det är de som måste se filmen”. Men fler och fler pratade om makten som är deras. Frances Tuuloskorpi och Kristin Linderoth hjälpte till i samtalen. Arbetarna i publiken talade om en sammanhållning och ett ansvar gentemot arbetskamraterna. Alla poängterade något i sina upplevelser av arbetet: ”Det är vi som bär samhället.”
Artikel publicerad 04 oktober, 2025.