Det är trettio år sedan svenska folket hotades rösta ja till EU, inskränka demokratin, överge en neutralitetspolitik som gett oss fred i 200 år, öka klyftorna klassmässigt och etniskt och sist men inte minst knäcka facket.
I slutspurten på den resursmässigt ojämna valrörelsen förvandlades debattsidan i Dagens Nyheter till en överhetens predikstol. Uppifrån denna lästes lusen av en trilskande menighet. Den 12 september 1994 skrev cheferna för landets fyra största exportföretag att ett nej till EU negativt skulle påverka deras vilja till investeringar i Sverige. Den 21 oktober skrev ledare för skogsindustrin att de skulle bli tvungna att ”kompensera” sig vid ett nej. Och några dagar före folkomröstningen, den 9 november, tog socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson i så att han nästan sprack: ett nej skulle innebära minskade investeringar och färre jobb. När det gällde räntan var Carlsson väldigt konkret; ett nej skulle betyda ”ungefär 1000 kronor mer för en villaägare med 500 000 i lån – ett tusen kronor mer varje månad!” .
Att de som värnar egendomen vill ha EU är inte så konstigt. Deras föregångare finner vi under den amerikanska revolutionen. Den amerikanska överklassen kuppade framgångsrikt igenom den konstitution som fortfarande är Amerikas Förenta Staters. Hotet mot egendomsägarna identifierades – då som nu – av lydiga intellektuella. De mest kända – Alexander Hamilton, John Jay och James Madison – gav ut sin polemik i bokform, The federalist. De fattiga sägs där vara hysteriska i sin vilja till “skuldavskrivningar och efter att få en jämlik fördelning av egendom”. Så det dessa herrar kallar “majoritetens tyranni” måste förhindras. Vad göra? Svaret är en union: “Utöka området och du inrangerar en större uppsättning partier och intressen, du gör det då mindre troligt att en majoritet av helheten får ett gemensamt motiv att inkräkta på de övrigas rättigheter”. Och dessutom – en mer direkt demokrati skulle störa “det allmänna lugnet genom att skapa allt för stort intresse hos allmänna opinionen”. Här har vi alltså förklaringen till att så många människor som lever i demokratier ändå säger sig vara ointresserade av politik. Ointresset är skapat och det vidmakthålls.
De amerikanska egendomsägarnas rädsla för folkväldet var inte obefogad. Efter att britterna till sist kastats ut 1783 fann sig de fattiga amerikanerna satta i skuld till de rika. Domstolar, där de skuldsatta ställdes inför rätta, stormades, och under Daniel Shays ledning gick de fattiga längre än så: domstolarna stängdes. General Knox skrev oroligt till blivande presidenten George Washington om Shayes-anhängarnas farliga idé, att eftersom alla varit med och befriat landet så borde nu också den amerikanska egendomen “vara allas gemensamma egendom”.
Representanter för de tretton ursprungliga staterna samlades i Philadelphia 1787. Där begravde de den gamla konstitutionen, de så kallade konfederationsartiklarna, och antog en helt ny, dagens amerikanska konstitution. Det var en kupp. Men röstas skulle det och efter allehanda taskspel vann konstitutionsanhängarna. (I Pennsylvania ansåg motståndarna till den nya konstitutionen att valen var riggade så de försökte skolka. Då släpades de med våld till omröstningen för att kvorum skulle uppnås.)
Leo Hubermans förklaring till nederlaget 1788 kan också gälla nederlaget i Sverige 1994: “De fattiga var sämre organiserade; de var utspridda i landsbygden; de hade färre ‘stora namn’ på sin sida; de hade inga pengar till kampanjen.”
Men Leo Huberman konstaterar också att det 1788 liksom 1994 ändå var “ett mycket jämnt val.”
Artikel publicerad 27 november, 2024.