Anti-PowerPointParty är möjligen symtom på hur märklig partibeteckningen kan blinär begreppet parti urlakas. I just detta fall så handlar det omatt partiets grundare, Matthias Pöhm, räknat ut att vi globalt kanspara 350 miljarder kronor på att förbjudaPowerPoint-presentationer. Visserligen kan det kanske vara skönt föross som inte tycker att PowerPoint är jätteroligt att sitta ochpilla med men det luktar oseriöst att helt enkelt bestämma sig föratt bilda ett parti bara på den grundvalen. Det symtomatiska äremellertid att Pöhm bildat ett parti med bakgrund av sin upptäckt,hittills finns nämligen ingen idé om vad de sparade 350 miljardernaska användas till istället för PowerPoint-presentationer.

Attstarta ett parti vars främsta syfte är att förbjuda PowerPoint ärkanske ett tecken i tiden. Partiallianser och ideologisk urlakninghar varit frekvent i hela Europa de senaste åren. Vilket parti manröstar på spelar mindre och mindre roll när alla partier, oavsettvänster eller höger blir socialliberaler i ordets minst angenämamening, liberaler i meningen att man slipper ta ansvar förmedborgarna i någon större utsträckning utan skänker ivägfolkets pengar till privata intressen och sociala i meningen att mansäger att man gör det för allas bästa.

Mankan också notera att partibegreppet missbrukas aktivt av människorsom lika gärna skulle kunna starta intresseorganisationer eller somstartar partier som en markering mot det parlamentariska demokratiskasystemet, exempelvis Kalle Anka Partiet eller Spritpartiet. Dethandlar då i förlängningen om att partipolitiken avpolitiserastill förmån för ett partibegrepp som lika gärna kan innehållalite vad som helst kryddat med populism som en ideologigrundad idéom hur samhället borde se ut.

Iett demokratiskt samhälle är det viktigt att ta sina demokratiskarättigheter till vara. Samtidigt kan man kanske tänka sig att dennatyp av oseriösa projekt har att göra med att vi i hela Europa harurlakade demokratiska system som göra att medborgarna inte tyckeratt det är värt att ta demokratiska rättigheter till vara eftersomdet inte gör någon skillnad. Ett utslag för det kan ju vara de 237röster Spritpartiet fick i riksdagsvalet 2010.

Kanskeär Anti-PowerPoint Party ett symtom på den representativademokratins distansering till folket eller hur folket distanserar sigfrån den parlamentariska demokratin, och kanske borde vi socialisterkänna av den utmaningen som populism och skämtpartier innebär ochanta den. För demokratin och folkets makt är något vi har fåttkämpa för och historiskt kommer att få kämpa för, något som ärvärt att ta på allvar och som inte får gå till spillo för attalla partier och all formulerad politik innehåller ungefär sammasak. Riktig socialism låter inte som socialliberalism, och det kanvi bevisa om vi vågar vara socialister.

Artikel publicerad 29 augusti, 2011.