Sedan skiter det sig, rationalisering vid fabriken och pappans påhugg i Norge tar slut när kroppen brister. Hon försöker på alla sätt få ett jobb och vad gör man när man inte har ett körkort och så många jobb kräver just detta. Eller vad ska man svara läkaren som säger att man inte ska vara så girig när man klagar på att kroppen inte bär och att livet måste nån gång ge nåt mer? Vad kan man säga till jobb-coachen som talar om att nu börjar resten av livet?
Under de senaste åren (decenniet) har jag inte sett någon svensk arbetarskildring på bio. Allt handlar vanligtvis om medelklassen och dess olika problem, ofta existensiella och/eller om könstillhörighet. Denna film har brytit med den trenden och jag är såå tacksam för att få se nåt om livet för ”vanligt” folk. De många som inte har ett överflöd av resurser som pengar, förmågor, utbildning m.m., men som känner och drömmer som vi alla andra (inom medelklassen). Den känns väldigt autentiskt och jag känner igen många detaljer från småortslivet och industrin i Skåne. Den som inte känner starkt med dessa människor som är så hårt utsatta för vårt samhälles omänskliga sidor måste vara känslokall (som is). En strålande film som måste ses!
Filmen är regisserad av Gabriella Pichler som för övrigt härstammar från Örkelljunga i Skåne.

Artikel publicerad 25 oktober, 2012.