Björklund framhåller att ”[p]å längre sikt måste politikens mål vara att minimera risken för nya finanskriser, inte bara lindra verkningarna av dem.” Med en stor nypa välvilja skulle man kunna tolka ett minimerande av riskerna för finanskriser som socialism, men så välvillig tror jag inte man ska vara. Mitt intryck är snarare att det handlar om en återgång till en sorts reglerad kapitalism, där staten spelar en större roll i att möta konjunktursvängningarna. Björklunds återhållsamhet i frågan – vi kan inte ens på en gång minimera riskerna för finanskriser, utan måste först försöka lindra verkningarna av dem – understryks också av han menar att ”[e]n solidarisk bostadspolitik där staten snarare än hushållen tar ett större ansvar för finansieringen och bär en större del av risken” skulle vara en lösning. Björklunds perspektiv innebär inte ett ifrågasättande av de stora monopolföretagen, bankerna eller ens kapitalismen. Det är på sin höjd en halshuggning av kapitalismens skugga, för att låna Sven Linderots bevingade ord.
Ingman ger tyvärr uttryck för ett liknande perspektiv. Efter en intressant artikel drar han slutsatsen att ”[d]et bästa för majoriteten av svenskarna vore en långsiktig stagnation av bostadspriserna”. Ja, om man förutsätter att det bästa för svenskarna är en reglerad kapitalism à la folkhemmet. För att nå hit menar Ingman att det ”skulle kräva[s] en grundläggande omläggning av bostadspolitiken, med ökat stöd till byggandet av hyresrätter och minskade skattesubventioner till privatägt boende.” Ja, om man inte vill se längre än till bostadsprisernas långsiktiga stagnation, så behövs onekligen en sådan omläggning.
De revolutionära perspektiven uteblir alltså i Ingmans och Björklunds analyser. Det är inte upp till kommunisterna och marxisterna att erbjuda rimliga lösningar inom ramen för kapitalismen. Vi ska inte föreslå och förespråka det minst onda. Gör vi det sitter vi i slutändan likförbannat med något ont.
Inför den stundande krisen är det vår uppgift att framhålla att kapitalismen är orimlig, att den inte kan garantera människor ett bra och värdigt boende, att den konstant tvingar ut människor i osäkerhet. Vi måste visa och framhålla det orimliga i att Boverket bedömer att det kommer behövas runt 700 000 nya bostäder fram till 2025, samtidigt som man i tidningar läser att det byggs för mycket. Vi måste visa hur bostadsbristen inte uppstått av en slump och hur bankerna och byggjättarna, som genom tusen trådar sitter ihop, tjänar miljarder och åter miljarder på bekostnad av arbetarklassen och de vanliga människorna. Vi måste visa hur staten, som redskap för kapitalismen, inte kan erbjuda arbetarklassen någon lindring eller något hopp.
Betyder detta att vi är emot reformer av det slag som Ingman och Björklund förespråkar? Nej, inte per automatik. Reformerna måste hela tiden stå i relation till revolutionen och driva utvecklingen mot revolutionen. När målet för politiken dock blir ”en långsiktig stagnation” eller att ”minimera risken för nya finanskriser” har revolutionen fått ge vika för reformerna. När även marxisterna inte längre håller fram socialismen som ett alternativ har folket verkligen inte mycket att se fram emot.
Låt istället utgångspunkten för varje taktisk och strategisk diskussion som förs inom vänstern vara: skillnaden mellan vad vi idag har under kapitalismen och vad vi skulle kunna ha under socialismen blir för varje dag större. Först då kan vi erbjuda folk ett riktigt alternativ och en riktig lösning på de problem och kriser vi står inför!
——-
Andreas Sörensen är partiordförande för Sveriges Kommunistiska Parti
Artikel publicerad 25 januari, 2018.