Av reportaget framgår att en ny protest, denna gång nationell, planeras i Paris till helgen. Man avser att blockera huvudstaden och att hålla ett möte på Place de la Concorde.

De protesterande som intervjuas är framför allt lågavlönade arbetare och personer med osäkra anställningsförhållanden, arbetslösa, fattigpensionärer, människor på landsbygden som till följd av usla kollektiva kommunikationer är beroende av sina bilar. Men av intervjusvaren framgår att protesterna inte bara handlar om priset på bensin. Det är ett missnöje med regeringens politik i stort, med den växande ojämlikheten i det franska samhället. ”Allt åt de rika, och ingenting åt oss”, säger en av de protesterande. De rika har blivit fler och rikare under Macron, säger en annan, men att de fattiga också blivit fler, det talas det mindre om. En 43-årig åkare berättar att hans två döttrar, som är sjukvårdsbiträden, tjänar 800 euro i månaden, och på den lönen ska de också ha råd med bensin, helt omöjligt. På en motorhuv sitter en påskrift med texten ”Macron du är en tjuv”. En yrkeschaufför säger: ”Vi styrs av folk som inte lever våra liv och inte förstår våra problem.”

Att skatterna på bensin och diesel är ett sätt att försöka få bukt med luftföroreningarna och miljöhoten, det är inte ett argument som biter på Gula västarna. Och heller inte på de svenska väljare som i valet nyligen röstade på Sverigedemokraterna just för att det partiet sade sig vilja sänka bensinpriset.

Vilket visar att en radikal ekonomisk jämlikhetspolitik är en förutsättning för att planeten ska kunna räddas. Det är bara rättvisa och icke-segregerade samhällen, utan alltför stora klassklyftor, som med stöd av medborgarna kan vidta de åtgärder som idag behövs.

Artikel publicerad 21 november, 2018.