Artikelförfattaren daterar den tyska vänsterns splittring till april 1917, då en grupp krigsmotståndare inom det socialdemokratiska partiet SPD bröt sig ur och bildade USPD (Tysklands oberoende socialdemokratiska parti) — i protest mot att deras partikamrater 1914 röstat ja till krigskrediter och därigenom till första världskriget. Utbrytarna såg detta svek som slutet för en enad europeisk arbetarrörelse. SPD hade ju dittills varit ”den över hela världen beundrade förebilden för en väl organiserad arbetarrörelse”, den ägde slagkraftiga massorganisationer och organiserade strejker för sociala reformer och införande av allmän och lika rösträtt:

”Tillsammans med de franska reformsocialisterna under Jean Jaurès innehade de en obestridlig oppositionell ledarroll och fruktades av de konservativa.”

Hur kunde då dess företrädare rösta ja till krig? Varför höll de inte fast vid fredspolitiken? Varför insåg de inte att USPD, som stöddes av många socialdemokratiska kvinnor, ungdomar och andra fredsvänner, kanske var den sista möjligheten att — genom en ”tredje väg” — hindra vänsterns ödesdigra splittring?

 Efter ryska revolutionen hamnade USPD i kläm mellan de mer radikala krafterna runt Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och de ”statsbärande majoritetssocialdemokraterna”. Splittringen fortsatte och beredde, under Weimarrepubliken, marken för de brunfärgade nationalistiska rörelserna. Det går, skriver artikelförfattaren, heller inte att här bortse från sovjetsystemets ”urspårning” i totalitär riktning och stalinismens brutala utrensningar och Gulagläger, inte heller från den sekteristiska Kominternpolitik som fick kommunister att länge underskatta det nazistiska och fascistiska hotet och i stället behandla socialdemokraterna som sina största fiender, ”socialfascister” kallade, vilket försvårade eller rentav omöjliggjorde en verkligt effektiv kamp mot nazismen/fascismen i Tyskland och på andra håll i Europa.

Det politiska klimatet i Förbundsrepubliken efter andra världskriget präglades av rabiat antikommunism, förstärkt just genom Tysklands delning. Det var en tid då socialdemokraten Willy Brandt av den konservativa borgerligheten kallades ”fosterlandsförrädare” och den tyska vänstern allmänt sågs som ”Moskvas femte kolonn”. Av rädsla för politisk stigmatisering (inte minst utövad av Springerpressen!) drog sig den tyska socialdemokratin därför länge för att bilda en röd-grön regering, även när det fanns parlamentarisk majoritet för en sådan.

Motståndet mot vänsterns enande har således varit stort, både utifrån och inifrån. Men när vi nu, hundra år senare, befinner oss i en situation med förödande krig och därav följande flyktingströmmar, växande klyftor mellan fattiga och rika i världen, accelererande miljö- och klimathot, ett internationellt finanskapital och giriga globala företag som vägrar betala skatt och låta sig tämjas samt ett vingklippt FN, ja då vore det väl ändå dags att sätta punkt för denna vänsterns långa period av splittring?

Först på dagordningen står då att få slut på krigen, även de så kallade ”humanitära interventioner” som visserligen marknadsförts som kamp för mänskliga rättigheter men som likafullt är imperialistiska krig med stora humanitära lidanden och materiella skador som följd. För, som artikelförfattaren skriver:

”Det finns ingen större global flyktorsak och heller ingen mer bestående kränkning av mänskliga rättigheter än krig — denna enkla sanning måste stå i förgrunden för alla försök att samla Europas vänster till ett gemensamt agerande.”

Men då måste både socialdemokrater och kommunister erkänna sina rörelsers historiska ansvar. Det borde heller inte vara särskilt svårt, så här långt efteråt. Det är ju bara att konstatera:

”Ja, det var ett stort och tragiskt fel av SPD att 1914 leda den tyska arbetarrörelsen in i kriget. Ja, det var fel av kommunisterna att av den orsaken helt lämna den parlamentariska icke-vålds-vägen. Ja, bolsjevismen var antidemokratisk och Sovjetunionen ett folkens fängelse.”

”Ja, det var brutalt orättfärdigt att i det unga DDR tvinga in socialdemokraterna i ett tvångsförbund med kommunisterna kallat SED (Tysklands socialistiska enhetsparti). Men det var också föga klokt att efter 1989 vägra alla tidigare SED-medlemmar inträde i SPD.”

Artikelförfattaren betecknar det också som ”ett politiskt skurkstreck” att, med hänvisning till lärdomen från Auschwitz, pressa De gröna att gå med på tyskt deltagande i Natos intervention i Kosovo-kriget, vilket dessutom visade sig i grunden förändra detta partis själ.  

Det är dock socialdemokratins förnyelse som måste stå i centrum om vänsterns splittring skall kunna överbryggas — kanske under inspiration av Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien men också av efterkrigstidens tyska avspänningspolitik som faktiskt var en antikrigspolitik.

Här finns ju också, påpekar artikelförfattaren, gemensamma traditioner i Öst- och Västeuropa att knyta an till, representerade bl.a. av USPD, spanska republiken, kampen mot den grekiska militärjuntan, Pragvåren, Willy Brandts och Olof Palmes avspänningspolitik, Gorbatjovs Glasnost och Perestrojka etc.

Oroliga och missnöjda människor måste idag få ett reellt alternativ till högerpopulism och högernationalism. Vänstern får bara inte fortsätta att överlämna vår tids stora och viktiga frågor till främlingsfientliga och islamofoba rörelser som Pegida och partier som Alternativ för Tyskland. Övervinnandet av vänsterns hundraåriga splittring är i själva verket ett test av ”den egna freds- och framtidsdugligheten”.

Men det förutsätter då också att denna vänster lyckas övervinna sin rädsla för de politiska motståndarnas ”massmediala tortyrredskap”. För kritiken kommer att bli obarmhärtig, det är bara att inse.

Vem var det då som i oktober 2017 skrev denna artikel i Berliner Zeitung? Jo, det var Antje Vollmer. Anledningen till att jag dröjt med att nämna hennes namn var att jag ville att även läsare med fördomar mot sjuttiopluskvinnor, teologer eller gröna politiker — förutsättningslöst — skulle kunna ta del av hennes resonemang.

Jag vet inte om jag själv håller med om alla enskildheter i Antje Vollmers artikel. Men jag finner den högst tankeväckande — och relevant även för svenska förhållanden.

Artikel publicerad 30 januari, 2018.