Sanna Ghotbis romandebut handlar om två älskande, Javad och Faize, kurder i Iran under perioden 1974–1991. Det är författarens egna föräldrar som i romanen gestaltar sin utveckling som kurder och soldater för Peshmerga – ”de som möter döden”. De möts inom Peshmergas led, eftersom de inte längre kan leva med förtrycket mot kurdminoriteten under vare sig shahens eller ayatollah Khomeinis regimer. Ständigt hoppas de på att nästa månad eller nästa år ska föra med sig en förändring och möjligheten att återvända till sin hemstad Sanandaj. Men den dagen kommer aldrig. I stället dör deras kamrater en efter en, och även civilbefolkningen faller offer för massakrer.
Livsförhållandena tvingar fram en djup längtan efter hembygden, kulturen och kärleken till varandra. Genom beskrivningar av dofter, smaker och bergens blånande höjder förmår Ghotbi göra läsaren till en del av berättelsen. Familjemedlemmar, vänner och kamrater inom Peshmerga skildras nära och känsligt och uttrycks i gemensamma andetag, kramar, omfamningar och tårar. Det är tårar över de som fallit – men aldrig glömts. Till slut växer även besvikelsen över nederlaget och att drömmen om en kurdisk stat och gemenskap slocknar.
Traditionerna lyfts fram som bärande element i vardagen. Persernas och även de iranska kurdernas nyårsfest, nourouz, blir höjdpunkter i ett hav av traditioner och gemenskap. De iranska kurdernas särart framstår mest i språket, där det förhatliga farsi kontrasteras mot kurdiska. För många perser verkar kurderna i övrigt leva på samma sätt som de själva.
Till slut tvingas Javad och Faize lämna sin värld. Flykten för dem först till Tyskland och därefter till ett gemensamt liv i Göteborg. Mycket på grund av att då hade Sverige en mer generös familjeåterföreningspolitik än många andra länder.
Berättelsen ramas in av en prolog och epilog. År 2000 samlas föräldrarna i en lokal i Göteborg tillsammans med andra före detta Peshmerga-kämpar. De återser varandra, hälsar, delar bilder och filmer från sin tid i kampen. Skratt, glädje, sorg och dans vävs samman i ett möte som speglar både gemenskapen och förlusten.
Som läsare reagerar jag på att historien nästan helt saknar en yttre ram för vad som sker i kampen mellan kurderna i Iran och deras fiender. Perspektivet är lokalt, sett genom de två älskande. Ideologin som driver rörelsen beskrivs mest som en sorts religiöst färgad idé om Peshmerga och med den kurdiska nationen som ett gudomligt ideal. Möjligen kan detta kopplas till Kurdistans Demokratiska Parti i Iran (KDPI), som i grunden är ett socialdemokratiskt parti. Det kan också förklara varför ord som socialism eller klasskamp inte återfinns i boken. Mao nämns endast som ”den döde diktatorn Mao Zedong”, och Stalin och Hitler förekommer en enda gång, i samma mening.
Min slutsats från boken är därför att den kurdiska varianten av Peshmerga i Iran som beskrivs var en socialdemokratisk, nationell rörelse för den kurdiska identiteten – med religiösa inslag och byggd på drömmar.
I boken finns också beskrivningar och tankar som påminner om PKK:s och Abdullah Öcalans idéer om en ny postrevolutionär människa. Revolutionärerna skulle omforma sig själva och fungera som förebilder för denna nya människa. Här finns även idéer om ett återvändande till en förlorad essens bortom klasskampen. Det är dock oklart om Sanna Ghotbi tillfört dessa tankar utifrån senare tids reflektioner kring kurdernas kamp, eller om de faktiskt var centrala i rörelsen under den aktuella perioden.
Utifrån mina egna erfarenheter av berättelser om Folkets Fedai i Iran under samma tid ser jag stora likheter i hur gemenskapen skildras. Skillnaden är dock att Fedai-medlemmarna var djupt övertygade socialister och att deras rörelse var fast förankrad i marxism-leninismen. Där nu många står kvar som politiska aktörer utifrån en socialistisk analys.
Trots alla dessa begränsningar är boken en glädje att läsa. Möjligheten att få känna ett annat folks kultur samt livsglädje räcker långt. Läsaren kommer också bättre förstå flyktingarna från iranska Peshmerga som är bosatta i Sverige.
För att veta mer om Peshmerga rekommenderas Clarte 3/2023: ”Frihet föds i bergen”, som berättar om kurdernas kamp i Turkiet, Syrien och Irak med bl.a. PKK och kvinnokampen i Rojava.
Artikel publicerad 03 september, 2025.