Den moraliska indignationen och ilskan över Israels utdragna apokalyptiska krig mot Gaza är transformativ. Israels folkmordstyranni har berört hela världens samvete, startat en enorm global proteströrelse i västvärlden, mot dess kolonialism och ockupationer, och radikaliserat en ny generation av unga aktivister. För en majoritet av världens befolkning är Palestinafrågan idag en fråga om rättvisa, demokrati och frihet.
Det årslånga kriget som bara fortsätter, och USA:s obegränsade stöd till Israel, har fullt förståeligt medfört frustration och ilska. När vapen från USA fortsätter att flöda in i ett Israel som förblir skyddat från den globala opinionens vrede, så känner sig protesterande och aktivister legitimt ignorerade och sidsteppade av krigshetsande eliter. De gör rätt i att vara ursinniga, över att kriget bara fortsätter, över det oändliga bildflödet av död och förintelse i deras telefoner, och över degraderingen av demokratin som attackerna på de som är solidariska med Palestina medför.
Men det skulle vara ett gigantiskt misstag att låta en liten minoritet av högljudda aktivister, som låtit legitim ilska och frustration över palestiniernas utdragna lidande omsättas i vårdslöst bejakande av våld, vara politiskt vägledande – inte minst eftersom detta skulle spela de som vill se den folkliga antikrigsrörelsen diskrediterad i händerna.
För att moralisk upprördhet ska bli effektiv och politisk behöver den föda strategiskt tänkande. Politisk organisering handlar om att identifiera mekanismer och taktiker som fungerar i en given kontext – inte att omfamna renläriga övertygelser och magiska formler som diskrediterar rörelsen och svärtar den genom stöd för urskillningslöst våld.
Mest oroande är att vissa röster i den palestinska solidaritetsrörelsen har glorifierat Hamas’ sjunde oktober-attacker. Detta utifrån föresatsen att de förtryckta har rätt att göra motstånd, varefter aktivisters uppgift är att i solidaritet med detta försvara och rättfärdiga allt de gör. Men det senare följer inte av det första.
Det finns ingen tvekan om att palestinier har rätt att göra motstånd mot utländsk ockupation, något som tack vare avkoloniseringseran numera finns fastslaget i internationell lag. Men av det följer inte att allting som den palestinska motståndsrörelsen gör gynnar den palestinska saken. Eller, kanske viktigare för organisatörer och aktivister som vill maximera möjligheterna att faktiskt få slut på blodbadet i Palestina och Libanon, av det följer inte att varje motståndshandling är lika effektiv vad gäller att få slut på Israels ockupation och få stopp för dess krigsmaskin. Vissa handlingar är tvärtom kontraproduktiva, och gör saker mycket värre.
Sjunde oktober-attackerna är ett exempel på det. Beakta effekterna av Al-Aqsa-flodvågen (namnet på attacken den 7 oktober, övers.anm.). Gaza har förstörts. Två miljoner palestinier har fördrivits, otaliga gånger om. Över 43 000 har helt säkert dödats (och det finns trovärdiga uppskattningar som säger att siffran är mycket högre), och ca 10 000 är fortfarande fångna under rasmassorna, och 100 000 är skadade, mestadels kvinnor och barn. Sjuttio procent av bostadshusen i Gaza har förstörts, 96 procent av palestinierna lider brist på mat, och hunger och svält är utbrett. Det palestinska samhället har blivit totalt förstört och det kommer att ta generationer att återupprätta och återuppbygga det.
Det palestinierna i Gaza genomlider är värre en Nakban (”katastrofen”, den första fördrivningen av Palestinierna från Israel 1948, övers. anm.). Så hur kan sjunde oktoberattackerna framstå som något annat än en massiv felkalkylering från Hamas? Utan tvekan så glorifierar Hamas fortfarande sin militära operation och att man tillfälligt lyckades skaka Israels synbarligen orubbliga makt och förtryck. Men varje rimlig balansräkning för Gazas befolkning måste komma till slutsatsen att priset helt enkelt inte var värt det.
Det är därför många palestinier i Gaza – via en perverterad ödets nyck – drömmer om att återgå till eran före sjunde oktober. Hur miserabel och brutal belägringen av Gaza än var, så utgjorde den inte folkmord. Palestinierna i Gaza hade sina hem och levde så normala liv som de kunde under ockupation: i summud (ett palestinskt uttryck för ståndaktighet, som använts för att beskriva såväl ett palestinskt kulturellt värde som en sorts strategi sedan ockupationen av Västbanken och Gaza 1967, övers.anm.) och i förhoppning om bättre omständigheter. Att de längtar efter det förflutna nu kan inte bortses från vid någon utvärdering av sjunde oktober.
Att prisa och försvara Hamas’ handlingar innebär också att ignorera att de har spelat Israel direkt i händerna. Israel driver konflikten till en militär konfrontation som landet kan vinna. Krig i denna kontext av en mycket ojämlik konflikt och maktbalans som övervälvande är till Israels fördel är kontraproduktivt. Hamas urskillningslösa militarisering av motståndet stärker Israel, svetsar det samman med dess krigförande regeringar, svärtar motståndsrörelsen som ”terroristisk” och undergräver den palestinska nationella kampens legitimitet.
Men, på grund av Israels brutala folkmord så har Palestinafrågan nu åter hamnat i världens politiska fokus. Det finns en enorm öppning för solidaritetsarbete nu – solidaritetsarbete som faktiskt kan vinna massiva mängder människor och leda till effektiv press på de makthavare som möjliggör folkmordet.
Signifikant för detta är att hur den internationella domstolen (ICJ) den 19 juli 2024 dömde ut Israels ockupation som olaglig. Beslutet innebär ett radikalt förkastande av Israels praktik och dess rättfärdigande av den utdragna ockupationen.
Detta utgör en stark bekräftelse av palestiniernas rätt till självbestämmande, till en oberoende palestinsk stat, till ett ”utplånande av konsekvenserna av det illegala agerandet” (ockupationen, övers. anm) samt till skadestånd till de ockuperade palestinierna. Viktigt är också att detta är vad de ockuperade palestinierna vill ha, trots att det politiska hoppet om betydande förändring allt mer undergrävts.
ICJ-beslutet innebar också krav på att andra stater ska skilja på sina relationer med Israel och till de ockuperade palestinska områdena, att de inte ska hjälpa eller underlätta upprättandet av den olagliga ockupationen och slutligen att de ska hålla Israel ansvarigt för sina brott mot internationell lag. En majoritet av FN:s generalförsamling har accepterat detta domslut, och gett Israel ett år på sig att genomdriva det. En del västerländska regeringar har också börjat begära ett vapenembargo mot Israel, och även själva stoppat vapenleveranser dit.
Allt detta utgör sammantaget en enorm tillgång för Palestina, och en verklig politisk öppning för att driva på för palestinska rättigheter. Det krävs dock fokuserat politiskt arbete och organisation för möjliggöra att ICJ-domen kan genomdrivas och förverkligas. Avgörande för framgång är identifiera sätt som gör att alla dessa möjligheter kan leda till förändring av situationen på marken för de ockuperade palestinierna.
Palestinierna behöver framgångsrika och effektiva medel för att förbättra sina liv och få slut på Israels brutala ockupation. De behöver också sätt att göra motstånd på som ökar, inte undergräver, deras förhandlingsutrymme, och ställer Israel inför en ny tvingande verklighet.
Uppgifterna som solidaritetsarbetet står inför är därför enorma nu. Palestinierna har inte råd med att dessa möjligheter slösas bort på sekteristiska gräl eller firande av katastrofala medel som pressar ut den palestinska saken till politisk isolering och marginalisering. Den pro-palestinska rörelsen bör, i sin rättfärdiga ilska över Israels slaktande, stå emot frestelsen att uppvärdera våldet, eftersom det underlättar för Israel att fortsätta kriget. Hopp och fokuserad opinionsbildning måste stå i fokus.
Artikel publicerad 11 november, 2024.