I dagarna har C.-H. Hermanssons bevingade ord – någon jävla ordning ska’ det va’ i ett parti – stilla svävat över Vänsterpartiets rätt offentliga interna diskussioner.
Hermansson, som talade om vikten av att inte skapa fraktioner eller enskilda grupper, genljuder inte minst hos dem som beklagar sig över ”individualismen” hos de uteslutningshotade och numera ur partiet utträdda Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas. I gengäld beskriver de två riksdagsledamöterna partiets organisation som ”stalinistisk” och ledningen som oresonlig.
Okej, låt gå: Ordning är ett minimikrav. En organisation måste naturligtvis kunna fortleva för att det ska vara någon poäng med det hela. Då krävs viss samstämmighet, uthållighet, ordning. Men den egentliga frågan, i det som utspelar sig nu, är just vilken ordning det här vänsterpartiet ska ha. Snarare än att enbart vara en konflikt mellan en konstruktiv, ordentlig och kollektivistisk falang och en agitatorisk, stökig och individualistisk grupp bör man se det som en fråga om vilken roll ett förment socialistiskt vänsterparti bör spela i dag.
Vill man vara mer än en visserligen självtillräcklig men rätt avgränsad medlemsorganisation krävs något mer än ordentliga protokoll. Vill man göra något mer än att försöka orientera sig inom de labyrintiska skrankor som dikteras av en kapitalistisk och fascistisk samhällsutveckling krävs något mer än att – efter nåt år av formellt medlemskap – välja bort Nato-motståndet, i hopp om att försvarsbudgeten kan göra HLR på våra bortvittrande välfärdsinstitutioner. Och detta ”något mer” handlar i dag till stor del om solidaritetsrörelsen med Palestina.
I det senaste avsnittet av förbundet Allt åt allas podcast Eld och rörelse talar de om skillnaderna mellan Vietnamkriget och folkmordet i Gaza. Inte minst, konstaterar de, finns det enorma skillnader i graden av asymmetri. Det israeliska flygvapnet är inte ett dugg oroliga när de pulveriserar Gazas infrastruktur. Det är också skillnad i själva grundstrukturen mellan USA:s imperialistiska angrepp och Israels ockuperande, landövertagande kolonialism.
Men det finns också likheter mellan då och nu. Västvärldens reaktion är till exempel, på vissa sätt, ganska likartad. Den solidaritetsrörelse som har växt fram såväl i USA som i Sverige, i Spanien likväl som i Norge liknar inte bara FNL-grupperna i att den vänder sig mot den egna statens – eller dess allierades – agerande eller hur solidariteten tar sig uttryck bland studenterna. Likheterna består också i hur den reformistiska vänstern har förhållit sig till den här framväxande rörelsen: med avståndstagande, undergrävande, gaslighting och motarbetande.
Argumentet att försöken att knyta Vänsterpartiet till den här växande och brokiga rörelsen är odemokratiska är som bäst omedvetet ironiska, som värst medvetet missvisande. I strikt mening finns det säkert beslut som enskilda partiföreträdare inte har hållit sig till. Samma anklagelser riktas mot ledningen självt, vad gäller tidigare kongressbeslut. Men den verkligt intressanta frågan är inte hur den ena eller den andra personen har tolkat – eller brutit mot – ett beslut. Det verkligt intressanta är det stora, och växande, folkliga stöd som finns för en tydligare, rättvisare och offensivare linje i fråga om folkmordet på palestinierna. Längtan efter handling, efter en möjlig och verklig organisering, efter en röst som kan samla det folkliga motståndet mot Israels ockupation är brutalt tydlig.
Det handlar om orden – men också om tajming. Samtidigt som Israel tränger in Gazaborna på några få procent av Gazaremsans redan mycket begränsade utrymme; samtidigt som man ödelägger de kvarter i Gaza stad som fortfarande står upp; samtidigt som den israeliska regeringen beslutar om att utvidga de illegala bosättningarna på Västbanken; samtidigt som den israeliska armén skövlar 3 000 olivträd som straff för motståndet mot ockupationen (”Vi vill avskräcka alla, inte bara den som agerade skytt vid det tillfället, utan alla, i alla byar som försöker resa sig mot någon av bosättarna”, konstaterar IDF-befälhavaren Avi Bluth); samtidigt som människor – barn, män, journalister, volontärer, gamla, sjuka, författare, kockar, unga, trötta, mycket trötta – svälter ihjäl, lemlästas av bomber, skjuts till döds vid matutdelningar – – – samtidigt som allt detta sker lyckas man som parti och ledning fördjupa konflikten med två av sina tjugofyra riksdagsledamöter, två personer vars solidaritet med Palestina är otvetydig, så till den grad att de hoppar av partiet med buller och bång.
Notera att jag inte tror att det är överlagt, naturligtvis har man hållit sig till den tågordning som det verkställande utskottet och partiledningen har. Man har med all sannolikhet följt det man har kommit överens om. Hänsyn har inte tagits till omkringliggande eller i förhållande till partiets interna göromål ovidkommande händelseförlopp. I stället har politisk ängslighet så till den mildra grad förvirrat ens omdöme att man inte lyckas föra en konsekvent antirasistisk linje. Vi befinner oss, som John Hörnquist har påpekat, i en situation där ”en rasistisk höger sätter tonen för de dominerande diskussioner som förs om antirasism i riksmedia och rikspolitik i Sverige”.
Ett socialistiskt parti som avskräcker vår tids stora folkrörelse begår ett misstag, både politiskt och strategiskt. Någon gång kommer man också att inse att man behöver ge moteld, och inte enbart sikta på att anpassa sig till det rådande. Naturligtvis går det inte att blind och skrikande rusa in i samtiden och kräva att alla, absolut alla, ska ställa sig bakom exakt ens egen, specifika politiska sammansättning. Men om ingen alls formulerar möjligheten till något radikalt bättre än det rådande, även om detta leder till att Socialdemokraterna tar avstånd från en, så begränsas handlingsutrymmet för oss alla.
Den verkliga kampen mot rasism och förtryck förs inte genom att smutskasta och utesluta kamrater, utan genom att bilda en bred folkfront mot fascism, sionism och rasism. Men då måste det också finnas utrymme och möjlighet för att en sådan ska bildas.
Vår samtids största skamfläck och katastrof – det pågående folkmordet i Gaza – kan inte bli en spelplan för inrikespolitisk triangulering och politisk ängslighet.
En vänster som tror på sig själv skulle inte bara kunna samla de folkliga rörelserna, i all deras brokighet. Den skulle också kunna erbjuda en väg framåt.
Artikel publicerad 26 augusti, 2025.