Diktad på Bellmandagen, en julidag 2013.
Redan på Carl Michael Bellmans tid fanns det föreställningar om att underklassen bara arbetar om de har kniven på strupen. De nationalekonomiska teorier som var i svang byggde på att ju svårare folk har att försörja sig desto mer benägna blir de att arbeta med vad som helst och hur mycket som helst. Och de som sprang lösa och höll sig undan – den tidens ”utanförskap” – skulle tvingas till arbete i salpetersjuderier och spinnhus eller med latrintömning.
Stölden av allmänna medel pågick då som nu. Textilfabrikerna på Söder i Stockholm skapades med hjälp av statsbidrag och fungerade som en ekonomisk mjölkko för överklassen så länge det var lönsamt. Sen gjorde man konkurs och vips var tusentals människor arbetslösa.
Spekulationer i den tidens finansiella instrument gjorde några oerhört rika och andra sanslöst fattiga. Det var en tid som präglades av omättligt vinstbegär och inkompetens.
Också den tidens medelklass löpte till kreditgivare för att skjuta upp katastrofen ett tag till. Det var och är inte det egna arbetet som betalar omkostnaderna, det var och är krediterna.
Detta var i slutet av 1700-talet. Nu är vi i början av 2000-talet och kan någon med gott samvete påstå att det är någon reell skillnad? De styrande har en benägenhet att byta namn på saker och ting, men till sitt väsen består verkligheten.
{jcomments lock}