I P1 Kultur summeras konståret 2024 där surrealismen, romantiken och en viss ”politisk” konst diskuteras. Inbjudna till studion är konstkritikerna Mårten Arndtzén och Sonia Hedstrand.
Hedstrand betonar att hon har en särskild uppskattning för verk som är ”ganska provocerande och jobbiga”. Här exemplifieras behandlingar av teman som syfilis och incest. Också Anna Odell förekommer, vars verk Rekonstruktion – Psyket beskrivs av Hedstrand som ”riktigt bra konst” eftersom Odell ”visar något som ingen annan har gjort”. Enligt beskrivningen som ges i programmet behandlar Odells verk hennes egen erfarenhet av att som inskriven på psyket inleda en relation med en vårdare, vilket resulterar i ett barn. Vidare påtalas en ”politisk dimension”, vilket snart leder in på ett samtal om problematiska tendenser i samtidskonsten. ”Problemet med politik i konsten”, hävdar Arndtzén, ”är att det ofta är så förutbestämt vad den ska säga”. Här slänger man sig genast med begrepp som postkolonialism och queerteori. ”Inget annat får plats”, förklarar Arndtzén. Hedstrand fyller i: ”många svenska konstnärer vågar inte vara så jättepolitiska”.
De väljs ut av en kurator utifrån att de följer en trend och saknar därför politisk udd eftersom de enbart anpassar sin praktik utifrån de tendenser som för tillfället uppmärksammas, menar Hedstrand. Hon fortsätter: ”så när Moderna museet köper in en hög av vedträn som någon har lagt på varandra och sen skrivit en skylt att man är same, det är ju väldigt tråkig konst, om du frågar mig, och inte så jättepolitiskt radikalt och inte så komplext”. Arndtzén hakar på och påstår att det sedan ett antal år tillbaka råder en ortodoxi vad gäller vissa teman som ”migration, minoriteter och så vidare”. I centrum står den politiska entydigheten och att saker är politiskt utifrån vem man är (inte vad man gör). Att en konstkritiker som Hedstrand, som är så pass väletablerad, uttrycker sig på det här sättet är anmärkningsvärt. Att hon gör det i ett program som sänds i public service och inte blir ifrågasatt är under all kritik.
Verket som Hedstrand hänvisar till är installationen Horizons of Me(aning) av Carola Grahn, som sedan år 2021 också är en del av Moderna museets samling. Invid de staplade björkveden finns två brev som är hämtade ur en korrespondens mellan Grahn och poeten Simon Issár Marainen, vilka kretsar kring att Marainen förlorat två bröder i självmord. Enligt konstnärens instruktioner har staplandet av veden utförts under ett samtal om psykisk ohälsa. Konstobjektet är således laddat med denna energi. Inte någonstans går det att läsa orden ”jag är same”, i stället finns en beskrivning av den bakgrund som verket står i förbindelse med och som berör överrepresentationen av självmord bland samer.
Men detta ”jobbiga” ämne är inte tillräckligt intressant för Hedstrand, eftersom det här handlar om en minoritets/ursprungsbefolknings erfarenheter och som därför inte kan vara något annat än politiskt entydigt. Det här kallas för rasism. Dessutom har Hedstrand med några få ord gjort precis det som hon anklagar den ”entydiga” konsten för att göra: reducera verk och verksamhet till en fråga om identitet och representation. Grahns verk omnämnsendast utifrån vem hon är, inte vad hon gör. Vilket inte minst skulle kunna sägas visa på att en person med påtaglig koppling till en minoritet (oavsett om det rör geografi, klass, etnicitet, kön, sexualitet osv) utifrån ett sådant resonemang inte kan ta plats i konstvärlden på andra premisser än just dessa.
Uppgiften tycks omöjlig. Om Grahn tematiserar sin egen identitet, likt Odell, gör hon det för att bli inkvoterad av kuratorer. När hennes identitet på något vis påtalas i anslutning till hennes verk blir hennes konst varken komplext eller politiskt nog. Om Grahn skulle uppvisa ”något som tidigare inte har gjorts”, så har Hedstrand och Arndtzén stängt sina ögon i det ögonblick de skymtat ett akut accentbeklätt ”á”. Hedstrand och Arndtzén har alltså skapat just den typ av konst som de själva kritiserar – genom sina egna torftiga tolkningar. För tvärt emot vad de själva säger är det varken konstnärens eller kuratorns teoretiska analyser som nu står att skylla, det är kritikerns fördomsfulla reduktioner som tillåts stå okommenterat i ett statligt kulturprogram.
Det är en sak att inom ramen för förmedling av konst ha en nyanserad diskussion om ett verk. Det ser jag gärna mer av. Inte heller måste man tycka att ett verk är bra enbart utifrån premissen att det representerar en viktig fråga. Och jag ansluter mig gladeligen till den klagosång om förmedling av verk som från början presenterar en färdig tolkning av det, men det är inte på det här sättet som den diskussionen förs. Inte sällan sker en sådan typ av förmedling på grund av bristen på tillit till betraktarens egen förmåga. Men jag upplever att den typ av konstkritik som här bedrivs av Hedstrand och Arndtzén lider av samma sjuka. I stället för att problematisera att en färdigställd tolkning presenterar betraktaren med att tydligt ramverk inom vilket konstobjektet måste förpassas, fastnar de i hur denna analys bedrivs. Det måste vara teorierna, identitetspolitiken och vänsterideologin som är problemet. De kulturpolitiska strukturer som omöjliggör att förmedlingen kommer alla till dels, vilket i förlängningen leder till en förmåga att själv tolka och associera i mötet med konsten, lämnas helt åt sidan.
Vad uppvisningen i P1 Kultur illustrerar är emellertid något annat. Att sitta och reducera ett verk till konstnärens etnicitet och samtidigt hävda att det råder en alltför stor likriktning till följd av tillämpningen av postkolonial teori inom konsten… Självmotsägelsen blir närmast performativ. Det visar inte minst på hur viktigt det är med just representation, eftersom de som här kommer till tals verkar vara helt ointresserade av att förhålla sig kritisk till sin egen okunskap.
Att vara kritiker innebär att i någon mån vara inläst på, befatta sig med och, i vissa fall, tillämpa kritisk teori. Det är en tanketradition som gång på gång betonar att det sätt på vilket vi använder språket spelar roll, hur vi väljer att benämna andra spelar roll. När folkbildning, humaniora, förmedlingen och kulturlivet i stort antagoniserats av högern, och följaktligen går på knäna, ligger ett oerhört stort ansvar på de få instanserna som finns kvar.
Vi alla förtjänar bättre än det här, inte minst Carola Grahn.
Artikel publicerad 18 december, 2024.