När det uppdagades att Sveriges migrationsminister Johan Forssells son varit aktiv i ett nätverk av unga nazister – där han själv kallat sig nationalsocialist – blev reaktionerna från högerns företrädare snabbt en studie i undvikande, relativisering och, som så ofta, pekande åt ett helt annat håll. Inte inåt, inte mot det egna sammanhanget – utan förstås mot vänstern.
Det är ett mönster som blivit allt tydligare i svensk högerdebatt: när något obekvämt händer i de egna leden, när fakta skaver, då följer snabbt ett försvarstal som egentligen bara är ett anklagelseakt. Och måltavlan är alltid densamma – ”vänstern”. Den där allestädes närvarande, lite luddiga entiteten som bär skulden för det mesta: gängvåld, elbrist, låg PISA-nivå, klimatångest, och nu alltså: nazism i de borgerliga topparnas närhet.
I stället för att ta ansvar, eller åtminstone visa ett uns självrannsakan kring det faktum att en son till en minister i Sveriges regering umgåtts i miljöer där Hitler hyllas och Förintelsen förnekas, gör man alltså det motsatta. Man ropar efter förståelse – inte för offren för nazismen, utan för förövarens kontext. Det talas om hur unga män “söker identitet”, om “polariserade samhällsdebatter” och om “vänsterns skuldbeläggande av vita män”.
Det är en märklig hållning. Särskilt från partier som dagligen kräver stenhårt individuellt ansvar av andra – särskilt när det gäller unga män med annan bakgrund, som söker sin identitet i destruktiva miljöer. Då finns ingen förståelse, ingen analys av omgivningen, ingen prövning av strukturer eller samhällsklimat. Då är det bara “val”, “kultur” och “uppfostran” som gäller. Men när det gäller en ung vit man från ett borgerligt hem, ja då är det plötsligt samhället det är fel på – och framför allt “vänstern”.
Det är nästan imponerande hur snabbt och effektivt högern lyckas vända blicken bort från det som är jobbigt att prata om: det faktum att extremhögerns idéer faktiskt fått fotfäste i bredare borgerliga miljöer. Att det inte bara är marginaliserade individer utan också unga som vuxit upp med makt, inflytande och bildning som nu ansluter sig till nätverk där judehat, rasbiologi och våldsromantik frodas.
Det är inte vänsterns fel att en ung man dras till nazistisk estetik och idévärld. Det är inte AFA:s fel, inte genusvetenskapens fel, inte vänsterpartiets fel. Det är inte heller bibliotekens, Greta Thunbergs eller Greta Garbos fel. Det är, i slutändan, individens val – och det ansvar ligger hos honom. Men ansvaret för det samhällsklimat där dessa idéer åter blir rumsrena, där hatet mot minoriteter får luft under vingarna, där konspirationsteorier frodas – det ansvaret delar vi. Och särskilt de som har makt.
Att Forssell själv säger sig ha blivit “chockad” är förståeligt, mänskligt. Men att regeringen i övrigt varit så märkbart tystlåten – och att flera högerdebattörer raskt kastat ut narratives om vänsterns skuld – är talande.
Det är en farlig väg. För om inte ens en moderat minister kan erkänna att problemet med nazistiska idéer finns närmare än man tror, hur ska då samhället kunna motverka det?
Vi kan inte bekämpa extremism genom att blunda för var den uppstår. Vi kan inte värja oss mot hat genom att låtsas att det är någon annans ansvar. Och vi kan inte fortsätta låta hela det offentliga samtalet handla om att skylla på “vänstern” – som om det vore en svart sopsäck där vi slänger allt vi inte orkar tänka på.
Det är allvar nu. Inte satir, inte Twitter, inte ideologiskt spel. Det handlar om ett växande mörker – bokstavligt talat. Om unga människor som lockas av en rörelse som en gång kastade Europa ner i ett blodigt inferno. Då måste vi våga se. Våga prata. Och framför allt – våga ta ansvar. Även när det gör ont.
Och för en gångs skull vore det kanske värt att pröva: att inte skylla på vänstern.
Artikel publicerad 28 juli, 2025.