I söndags, lite mindre än ett år kvar till det stundande riksdagsvalet, hölls SVT:s Agendas partiledardebatt med företrädare för de åtta nuvarande riksdagspartierna. I efterspelets ursinniga raljerande om att stänga av mikrofoner för vissa och hur detta var “en dålig dag för demokratin” enligt andra, kan jag framför allt sorgset konstatera att detta, om något, var en dålig dag för humanismen och arbetskritiken från vänsterns sida.
Jag tappade nämligen snabbt räkningen på hur många gånger totalt frasen, eller snarare exemplet, “den hårt arbetande människan” nämndes eller framhölls från samtliga medverkande, från såväl högern som vänstern. Det verkar som vi har återfått en måttstock direkt från de tidiga industrikapitalisterna på 1800-talet för vad som definierar en god medborgare, eller till och med, en bra människa, i dagens Sverige. Det är klart oroväckande.
“Den hårt arbetande människan”. “Familj Snutssyrra” . “Positiv och bra arbetsvilja”. Borde vi inte ha kommit längre än att betona arbetet och att arbeta hårt gång på gång framför allt annat i livet? I essän Economic Possibilities for our Grandchildren (1930) förutspådde den berömda nationalekonomen John Maynard Keynes att hans barnbarn i framtiden enbart skulle behöva arbeta femton timmar per vecka, eller tre timmar per dag, förutsatt att de levde i ett samhälle där möjligheten eller snarare behovet av att ackumulera kapital (för såväl sparande som konsumtion) inte var i grad lika nödvändigt att det krävde en åtta timmars arbetsdag för att få det att gå runt. Befrielsen från arbete skulle i sin tur resultera i mer tid över för medborgarna att kunna ägna sig åt alltifrån vila och fritid till konst och poesi.
Sverige, som har varit en av de allra mest utmärkande välfärdsstaterna bland de industrialiserade länderna, med många universella grundtryggheter, kollektivt finansierad offentlig sektor, och gott om sociala försäkringssystem för medborgarna, borde inneha perfekta förutsättningar för att kunna trappa ned på mängden arbetstimmar. Inkomsterna har dessutom ökat bland befolkningen, fattigdomen är lägre, och levnadsstandarden i Sverige på 2020-talet är markant högre än på 1930-talet. Teknologiska framsteg inom alltifrån vetenskapen, maskinernas utveckling, kommunikation, och produktion har uppenbarligen skett och kommit samhället i det stora hela till nytta, men även underlättat för oss i vardagen.
Visserligen är våra konsumtionsmönster- och vanor fortfarande slående högre än vad Keynes förutsåg, vilket är en viktig brasklapp. Men trots allt detta kan politikerna inte sluta tjata om att arbeta och bidra till samhället, eller rättare sagt till kapitalet och till förmån för den ekonomiska tillväxten, till varje pris, när goda förutsättningar egentligen borde finnas för att vi skulle kunna arbeta mindre. Det blir framför allt tydligt när högern argumenterar att de människorna som räknas är de som, “arbetar, betalar skatt, och gör rätt för sig”. Resterande? De som går på bidrag, sjukförsäkringsersättning, A-kassa? Är de ens fullvärdiga medborgare? Inte enligt retoriken i söndagens debatt.
Vilken sorglig syn på människan som varelse, om enbart “den hårt arbetande människan” är den som är värd någonting och den som räknas på riktigt!
Naturligtvis är det som alltid skräckinjagande att högern, som vill mana oss till att jobba och slita ut oss som allra mest och trycka in fler människor i ett maskineri som dränerar oss på all form av mänsklighet, är de som bryr sig som allra minst om arbetare och deras rättigheter. De som varken ägnar uppmärksamhet åt facken eller att göra arbetsdagen drägligare för merparten av Sveriges befolkning som tjänar bråkdelen av en politikerlön. Om de bara lyckas lura de redan arbetande människorna genom att peka på att det är bidragstagarna som är problemet, och inte höginkomsttagarna och kapitalägarna som skor sig på “den hårt arbetande människan” dag ut och dag in för att bygga sin förmögenhet, kommer de undan med att göra sig själva ännu rikare.
Högern inte går att lita på, det är ju sedan gammalt, men vad som beklämmer mig som allra mest är framför allt att partier som tidigare rent historiskt har aktivt och envist stått på den svenska arbetarens sida, Socialdemokraterna respektive Vänsterpartiet, faller in i kapitalets hyllningskör och själva börjar betona vikten av det hårda arbetet och arbetsviljan framför arbetaren. Och ja, sysselsättning kan absolut vara bejakande för en individ, och många trivs med sina jobb. Klart att alla förtjänar att leva drägligt och ha råd med sitt liv, det är en självklarhet.
Men sen då? När vi har ordnat upp en anställning åt över en halv miljon svenskar som är arbetslösa? Är det bara att fortsätta jobba, jobba, och gärna lite övertid också, helst utan karensdagar, tills din pension eller död? Varför har vänstern, där det såväl historiskt som även hos exempelvis dagens Ung Vänster, funnits en tydlig prägel av den marxistiska skolan, övergett idéen om att jobba är lika med att arbetssälja av sig själv, sin tid, sin kunskap, sina resurser till förmån för kapitalismen och någon annans storvinst? Varför pratar ingen av de vänsterlutande riksdagspartierna längre högt och öppet om sex timmars arbetsdag eller bedriver någon form av mer arbetskritisk ekonomisk politik?
Högerns argument om att arbete ger frihet, framtidstro, och värdighet bär enbart smulor av sanning. Absolut lider många arbetslösa och bidragsbehövande en brist på samtliga tre, men jag tror snarare att det handlar om en djupare misströstan till livet generellt präglat i den psykiska ohälsan och ensamheten som är utbredd i samhället, för att inte tala om en ytterst orolig omvärld. Och om du är anställd på ett jobb som suger ut dig på all energi och livskraft så att du inte har tiden eller orken att kunna engagera dig i eller åstadkomma något som ger en långvarig känsla och upplevelse av frihet, framtidstro, och värdighet varken på jobbet eller på din lilla fritid, vad är ens poängen då med att jobba hårt? Vi alla förlorar på det.
Om det är något i den svenska historien som är värt att skryta om är det väl det tidigare starka civilsamhället och det rika föreningslivet, som bygger på att människor väljer att avsätta alla dessa förmågor och talanger som människan har skänkts för att på sin ytterst begränsade lediga tid engagera sig i något helt ideellt, som berör människor på djupet och blir en avgörande del av såväl vardagen som samhället i stort. För hur skapar man frihet, framtidstro, och värdighet hos medborgarna på riktigt? Den förändringen sker ute i samhället och inom oss själva, inte på en arbetsplats. Framför allt sker den kontinuerligt och inte enbart vid de få tillfällen det råkar vara helg eller när du har semester (och absolut inte på den där charterresan med Lollo & Bernie som Ebba Bush i debatten föreslog att den hårt arbetande människan ska lägga pengar på). Hur ska integrationen av nyanlända kunna ske om ingen någonsin har tid för att ta hand om sig själv, än mindre vara entusiastiskt engagerade i sina barns och sin partners liv, knappt för andra familjemedlemmar eller vänner heller, nästintill otänkbart på en gruppnivå, och definitivt inte på en större samhällsnivå?
Vi behöver ha denna fritid, de här extra timmarna i veckan, för att kunna ha en chans att finnas där för varandra och knyta an till varandra. Den frivilligt aktiva och delaktiga medborgaren blir alltså en tryggare medborgare, en mer autonom medborgare, och en mer demokratiskt deltagande medborgare. Viktigast av allt bidrar man på riktigt till något som är större än sig själv, men som i sin tur kommer att ge tillbaka oerhört mycket till andra medmänniskor. Att kropp och själ krossas år ut och år in på en arbetsplats kommer absolut att ge bidrag och avkastning till någon – men det kommer aldrig att vara du.
Genom att trycka allt på arbetet, och knappt någonting på människan bakom arbetet, glömmer vi bort en hel värld. Vi glömmer bort individen, som redan är hårt prövad, mer än vad vi någonsin vågar prata med varandra om. Vi behöver framhäva de negativa konsekvenserna av vårt moderna samhälle och system i form av prestationsångest, oro, klimatångest, depression, stress, utbrändhet, likgiltighet, brist på framtidstro – det som gör vi upplever svårigheter att både kunna arbeta och ytterligare förmå oss att göra något bejakande med den knappa lediga tid vi har.
Men det handlar också om människans rika inre liv, våra tankar och känslor, vår spiritualitet, som ordentlig tid inte heller finns plats för i arbetslinjens system och i vårt moderna samhälle. Det handlar om den basala rätten till vila och återhämtning och att ta hand om både sitt psyke och sin kropp som försummas. Det handlar om att skapa ett mervärde utöver de timmar man spenderar på en arbetsplats i livet, som allra bäst uppstår när individen kan bejaka denna tid fritt för att exempelvis ägna sig åt sina hobbys och fritidsintressen – eller varför inte konst och poesi som Keynes föreslog?
Helt enkelt: ett liv som är meningsfullt att leva. För de flesta vanliga människor är och kommer inte det bli möjligt att åstadkomma till fullo i vårt moderna samhälle om vi alla fortsätter att framhålla narrativet om “den hårt arbetande människan” som den enda rådande dogmen.
Vänstern har i min mening oerhört mycket att vinna på att återvända till att tala om sex timmars arbetsdag och fördelarna med mer fritid som hade gagnat så väl individen som det lokala samhället till hela civilsamhället i stort. Dessutom, för att lugna de ännu något välvilligt lutande åt det kapitalistiska systemet, verkar inte produktiviteten på själva arbetsplatsen att avta av att jobba färre men effektivare timmar – snarare tvärtom. I flertalet försök på arbetsplatser i olika länder som har gjorts med fyradagars arbetsveckor eller sex timmars arbetsdag har forskningen lyckats påvisa mer produktivitet hos de anställda och på arbetsplatsen, samtidigt som exempelvis risken för utbrändhet och stress minskar anmärkningsvärt mycket. Det, om något, hade lockat väljare och sympati hos vanligt folk med vanliga jobb som hade gjort mycket för två timmar mindre på jobbet och mer fritid att spendera precis som de själva ville.
Men tyvärr verkar vänstern vara hemskt upptagna med att gå till försvar för att arbeta, allt för att inte kallas för slappa bidragstagare som enbart sitter hemma och tackar och tar emot av de hårt arbetande människornas skattepengar av högern. Att endast kritisera höginkomsttagare som gynnas av skattesänkningar hjälper föga, när det hade varit oerhört enkelt att borsta av dammet från den gamla hederliga arbetskritiken och visa att nedskärningar i antalet arbetstimmar både är realistiskt och till och med mer lönsamt för alla.
I ett Sverige och i en värld plågade av polarisering och framtidsförtvivlan är det minsta vi vill vara en hårt arbetande människa. Snarare är det viktigare än någonsin att vi är en hårt arbetande medmänniska – men det går endast att åstadkomma med färre hårt arbetande timmar på jobbet.
Artikel publicerad 15 oktober, 2025.