Nyligen satsade regeringen 750 miljoner på akutskolor för våldsamma elever. När en fjärdedel av platserna stod tomma och kritiken hopades beskrev regeringen satsningen som en succé – trots utebliven utvärdering.

Skolminister Lotta Edholms försvar för felberäkning på närmare 200 miljoner var enkelt: ”Var och en som följer medierapporteringen inser att vi har stora problem med elever som faktiskt inte kan uppföra sig.”

Att ministern hänvisade till media i stället för utredningar, forskning eller myndighetsstatistik stod i kontrast till hennes vanligtvis höga svansföring om vikten av en objektiv kunskapssyn. Men uttalandet var även talande vad gäller medias roll i svensk skolpolitik och hur skoldebatten tangerar politiken.

Regeringar av alla färger lanserar gärna reformer i dagstidningar och kvällspress. Denna kommunikation förstärks sedan av ledarartiklar som ofta är förutsägbart överens med eller kritiska till den föreslagna policyn. Därtill finns fackpress, fristående debattsajter, tankesmedjor och andra organisationer som bedriver opinionsbildning på både egna och andras forum. Dessutom har ordet ”skoldebattör” — en term som avser dem som genom debatt och sociala media lyckats etablera och profilera sig i skoldebatten – fått vingar. Dessa debattörer kan ibland till och med direkt påverka politiken.

En livlig och offentlig debatt som är öppen för olika röster och där olika opinioner får plats och informerar läsare med olika argument borde vara av godo. Men det förutsätter tre premisser jag menar inte uppfylls:

1) en öppen och jämlik tillgång till debatten,
2) mottagare som formulerar sina åsikter utifrån olika inlägg, och
3) ett format som främjar en nyanserad, faktabaserad och intellektuellt hederlig debatt.

När det kommer till öppen och jämlik tillgång till offentliga forum, så uppfylls inte villkoret. Där det finns hög efterfrågan på begränsat utrymme måste redaktörer prioritera, särskilt om de vill vara agendasättande. Kommer det in många artiklar om skolan samma vecka väljs flera bort – det finns ju fler ämnen att bevaka. Kommer det in en artikel från en partiledare eller en tongivande skoldebattör får den företräde över en artikel från en lärare eller förälder. En redaktör kan även vägra ta in repliker för att man anser diskussionen vara färdig.

Jean-Baptiste de la Salle, lärarnas skyddshelgon.

Opinionsjournalister och krönikörer tar också plats i skoldebatten, även om deras alster är av varierande kvalitet. Ledarartiklar och krönikor är dessutom inte föremål för repliker, vilket innebär att de ofta står oemotsagda även när de får stor spridning. Poängen är att debattens dörrvakter har långtgående makt, där vissa röster och budskap får företräde.

Tillgången till debatten har dock ökat och sker nu på fler sajter. I och med att antalet forum är fler kan debatten kanske sägas ha demokratiserats. Om du inte får in din artikel på Aftonbladet, kanske tidskrifter som Vi Lärare eller Skola och Samhälle är intresserade. Dessutom har deltagandet breddats och såväl skolfolk, forskare och andra aktörer tar allt större plats. Flera av dessa röster gör viktiga och faktagrundade bidrag till skoldebatten.

När skoldebatten förs på många forum kan den dock vara svår att överskåda. Det innebär att läsarnas insyn begränsas till de forum och skribenter de redan följer. Det är trots allt relativt få som förutom debattsajterna också tar del av Hallandspostens ledare och Sydsvenskans granskningar. Därför riskerar opinionen att formas av få källor. Detta får särskilt stora konsekvenser när debattens kvalitet är undermålig, vilket för oss till den tredje premissen: Stödjer formatet nyanserad, välgrundad och intellektuellt hederlig debatt?

Skoldebatten förs till stor del på forum som främjar svartvita problemformuleringar, förenklade förklaringar och ideologiska slutsatser. Utrymmet är litet och kärnfulla formuleringar viktiga. Exempelvis ska en debattartikel till Dagens Nyheter vara max 5 500 tecken. Aftonbladets debattartiklar får vara max 3 500 tecken medan Skola och Samhälle publicerar uppemot 6 000 tecken.

Debattartiklar är också en genre i sig. En debattartikels kvalitet borde främst bedömas utifrån hur den fångar läsaren, ämnets angelägenhet och argumentens kraft. I klickekonomins tidsålder är dock en bra artikel en artikel som får stor spridning. Kontroversiella artiklar delas både av dem som håller med och dem som inte håller med om innehållet. Det innebär att en korkad artikel från Timbro får avsevärt större spridning än en klok artikel från en skolbibliotekarie.

Genren och det begränsade utrymmet ger därför incitament för förenklingar och genvägar. Förenklingarna ligger både i problemformuleringarna och problemförklaringarna. Problemformuleringen kan exempelvis utgå från enstaka observationer, överdrifter och feltolkningar. Problemförklaringarna är dock ofta ännu värre. Där kan man till exempel se hur skolans kris förklaras med vissa ofta förekommande skurkar, som lärarutbildningen, läroplanen, eller utåtagerande elever. Dessa blir genvägar i debattens trestegsraket:

1) Vi har identifierat problem X.
2) Förklaringen till problemet är Y.
3) Våra förslag är de enda rimliga.

Debatten består ofta av förenklade begrepp, meningar och bildliga metaforer, som upprepas om och om igen. Ett exempel är slagordet ”inkluderingen har gått för långt” som reste hela vägen från en debattartikel i valrörelsen 2018 via skoldebatten till regeringsöverenskommelser och offentlig policy.

Charles Fredrick Whitney (1858-1949) var konstlärare på State Normal School i Salem, Massachusetts. Hans elever var först och främst kvinnor ur arbetarklassen. Den här illustrationen är från boken Blackboard Sketching (1909) och är alltså målningar Whitney har gjort med krita på svarta tavlan.

Ett annat exempel är det ”pedagogiska etablissemanget”, som skoldebattörer, tankesmedjor, politiker och ledarskribenter ofta anger som förklaring till varför skolan blivit sämre. Varför är skolresultaten låga? För att det pedagogiska etablissemanget inte vill att elever lär sig fakta. Varför blev läroplanerna dåliga? För att det pedagogiska etablissemanget kuppade processen. En ”postmodern” och/eller ”konstruktivistisk kunskapssyn”, som beskrivs som skepsis mot kunskaper och fakta, har på liknande sätt givits givits skulden för problemen i skolan. Alltifrån läraryrkets status till gängkriminalitet har förklarats bero på denna kunskapssyn, som enligt debattörerna genomsyrar allt från styrdokument och skolmyndigheter till lärarutbildare och forskare.

Tyvärr är detta typiskt för hur skoldebatten kännetecknas av förenklingar, brist på nyans, okunskap, överdrifter och ibland ren desinformation. Här bildas en självbekräftande karusell där debattörer refererar till andra debattartiklar som belägg och upprepar förenklingarna tills de verkar sanna. Felaktigheterna förstärks sedan ytterligare när ledarskribenter plockar upp dem i egna artiklar.

Skoldebatten har således haft en tendens att bli ett självspelande piano, där samma melodier återkommer, om än med olika röster. Det finns också en tendens att vissa röster blir särskilt uppmärksammade och inte bara får stort utrymme i debattforum och intervjuer, på ledarplats, i krönikor, i böcker och rapporter, utan också som experter och utredare i offentliga utredningar. Att man sprider felaktigheter och konspirationsteorier spelar mindre roll i sammanhanget, så länge de resonerar med den politiska agendan.

En debatt grundad på felaktigheter och konspirationsteorier kan per definition inte vara intellektuellt hederlig. Trots det får den direkt påverkan på politiken. Se till exempel skolministrarnas uttalanden om att den nya läroplanen skulle bli den ”postmoderna kunskapssynen sista suck” och ”spiken i kistan för konstruktivismen”. I vår melodramatiska skoldebatt står det skurkar i skuggorna och självgoda helgon i rampljuset. De ”som har saboterat skolan” och vi ”som vill rädda den”.

Under tiden lämnas de materiella villkoren för skolan därhän. För varför diskutera kommunernas finansieringsmodeller när postmodernismen i själva verket är skurken? Varför reformera skolmarknaden när en kulturkanon kan lanseras? Och varför skulle politikerna ta ansvar för felberäkningar på 200 miljoner när det pedagogiska etablissemanget står i kulisserna?

Och så rusar skoldebatten vidare som ett lok utan bromsar.

Artikel publicerad 16 juli, 2026.