Detta är den avslutande delen av en längre essä om techbolaget Palantir. Föregående avsnitt går att läsa på Clartébloggen.

Sverige befinner sig i en situation som är ohållbar ur varje demokratiskt och folkrättsligt perspektiv. Svenska Polismyndigheten och Försvarsmakten har i minst fem år integrerat sina kärnverksamheter med teknologi från ett amerikanskt företag — Palantir — vars grundare öppet förkastar demokrati, vars vd är ”stolt över att stödja Israel på alla sätt vi kan” samtidigt som FN beskriver Israels handlingar som möjligt folkmord, och vars offentliga manifest beskrivits 
av akademiker som ”teknofascism” för dess explicita avvisande av kulturell pluralism och människors lika värde.

Detta är inte bara en affärsrelation med en mjukvaruleverantör. Det är integration i en teknisk infrastruktur designad av personer vars ideologi står i fundamental motsättning till svensk grundlag, vars teknologi enligt FN och Amnesty International bidrar till den utplåning som sker i Gaza, och vars uttalade ambition enligt deras egen Sverigechef är ”att finnas i alla delar av den svenska statsapparaten”.

Samtidigt förhindras systematiskt all demokratisk insyn. Statsministern träffar företagets ledning i hemlighet månader efter att FN pekat ut dem för folkrättsbrott — och hemligstämplar sedan mötet. Rikspolischefen vägrar besvara justitieutskottets frågor. Inte ens polisens insynsråd — det organ specifikt utformat för att utföra demokratisk kontroll — får information om vilka system som används för att övervaka svenska medborgare. Justitieministern säger sig inte veta något om systemen som drivs från polishuset i Stockholm. Försvarsmakten bekräftar affärer men vägrar ge information om kostnader och omfattning.

Detta är inte transparens med säkerhetsrestriktioner. Det här är systematiskt hemlighållande som strukturell princip. När externa amerikanska företagsanställda från Palantir arbetar direkt i ett svenskt polishus — upp till fyra dagar per vecka, med tillgång till känsliga svenska säkerhetsdata, samtidigt som svenska folkets demokratiskt valda representanter systematiskt nekas insyn — har maktbalansen mellan demokratisk kontroll och säkerhetsstat redan förskjutits i grunden.

De tre alternativen

Sverige står nu vid ett vägskäl med tre tydliga alternativ, där varje väg leder till fundamentalt olika framtider.

1) ”Status quo”

Detta innebär fortsatt hemlig genomträngning av svensk statsförvaltning. Palantirs mål om ”att finnas i alla delar av den svenska statsapparaten” fortsätter att implementeras utan offentlig debatt eller demokratisk process. Externa anställda på Palantir fortsätter att arbeta i svenska säkerhetsmyndigheter och fortsätter att definiera hur data ska analyseras och vilka samband som är relevanta. Svenska Polisen, Försvarsmakten, underrättelsetjänster och successivt även civila myndigheter delar samma Palantirbaserade analysinfrastruktur. Hemliga möten mellan regeringen och företagets ledning fortsätter att forma svensk AI-strategi bortom offentlig granskning.

Denna väg leder till att teknofascismens infrastruktur etableras i Sverige. När algoritmer som kodar Palantirs hierarkiska världsbild — där vissa kulturer är ”skadliga” och demokratisk debatt är ”teatralisk” — blir det operativsystem genom vilket svensk säkerhetsstat uppfattar hotbilder och identifierar mål, då är ideologisk kontroll redan implementerad innan den blir synlig. När AI-system tränade på data från ett företag vars ledning öppet stödjer det som sker i Gaza börjar användas för att identifiera hot mot svensk säkerhet, då har vi inte bara förlorat teknisk suveränitet, utan även vår moraliska kompass.

2) ”Transparens”

Detta innebär full demokratisk insyn och omedelbar granskning av alla svenska myndigheters relationer till Palantir. Riksdagen måste då tillsätta en parlamentarisk kommission med mandat att granska hela omfattningen av Palantirs integration i svensk statsförvaltning: vilka system som används, hur länge de använts, vad de kostat, vilka kontrakt som tecknats, vilken personal från Palantir som arbetat i svenska myndigheter, vilken tillgång de haft till känsliga data, och vilka beslut som fattats baserat på Palantirs analyser. Alla hemligstämplade dokument om möten mellan svenska regeringsföreträdare och Palantirs ledning måste offentliggöras med endast de specifika delar maskerade som genuint kan skada rikets säkerhet.

Baserat på denna granskning måste Sverige fatta ett strategiskt beslut: antingen avvecklas samarbetet fullständigt och Sverige investerar i att bygga nationell kapacitet för de funktioner Palantir tillhandahållit, eller så fortsätter användningen under strikt demokratisk kontroll med full transparens, juridiskt bindande garantier om datasuveränitet, och kontinuerlig parlamentarisk övervakning.

Denna väg innebär att Sverige återtar nationell suveränitet över hur svensk säkerhetsstat uppfattar och agerar på verkligheten.

3) ”Acceleration”

Detta innebär att Palantirs vision om total genomträngning fullbordas. ”Målet att finnas i hela statsapparaten” realiseras genom systematisk integration av Palantirsystem i alla delar av svensk offentlig förvaltning. Polisen expanderar användningen från organiserad brottslighet till allt bredare kategorier av ”samhällshot”. Försvarsmakten integrerar Gotham i alla nivåer av kommando och kontroll. Migrationsverket använder Palantir för ”riskbedömningar” av asylsökande. Socialtjänsten använder prediktiv analys för att identifiera ”problemfamiljer”. Skatteverket använder AI för att flagga ”avvikande beteenden”.

Denna väg leder till att Sverige blir testlaboratorium för digital apartheid i europeisk kontext. När den kulturella taxonomi som Palantirs tjugotvå teser kodar — där vissa kulturer är ”skadliga” och måste övervakas, kontrolleras och i extremfallet elimineras — implementeras i system som genomsyrar hela den svenska staten, har vi skapat exakt den infrastruktur för hierarkisk kontroll som manifestet förespråkar. När algoritmer tränade på Palantirs världsbild fattar beslut om vem som får asyl, vilka familjer som ska granskas av socialtjänsten, vilka organisationer som ska övervakas av säkerhetspolisen, och så vidare, då har en fascistisk ideologi transformerats från manifest till materialitet.

Vad står på spel

Det som står på spel är inte primärt integritetsfrågor, även om de är allvarliga. Det är inte heller primärt tekniskt beroende, även om det också är problematiskt. Det är inte ens primärt risken för dataläckage till amerikanska myndigheter, även om den är mycket verklig.

Det som verkligen står på spel är själva fundamentet för demokratisk självbestämning.

Demokrati förutsätter inte bara att medborgare kan rösta på sina ledare. Den förutsätter att dessa ledare har faktisk kontroll över de system genom vilka makt utövas. När svenska folkvalda representanter systematiskt nekas insyn i vilka system som används för att övervaka svenska medborgare, identifiera säkerhetshot och fatta beslut om polisiära och militära interventioner, är den demokratiska kedjan mellan folket och makten redan bruten.

Men förlusten är ännu djupare än så. När algoritmer som kodar en fascistisk världsbild blir den fundamentala infrastruktur genom vilken staten uppfattar och agerar på verkligheten, är demokratin redan förlorad innan medborgarna ens vet vad som hänt. För hur ska demokratisk opinion formas kring säkerhetshot när själva definitionen av vad som räknas som ett hot redan kodats i slutna algoritmer designade av personer som öppet förkastar demokratiska värderingar?

Som Quinn Slobodian visar är detta inte en oavsiktlig konsekvens, utan nyliberalismens logiska slutpunkt: en världsordning där marknadsfrihet för teknoeliten går hand i hand med hierarkisk kontroll av majoriteten, där kulturell homogenitet ersätter pluralism, och där teknokratiskt styre ersätter demokratiskt rådslag. Palantirs integration i svensk statsförvaltning är inte bara köp av mjukvara — det är frivillig underkastelse under denna världsordning.

Kravet på handling

Detta hemlighetsmakeri representerar kulmen på en process av successiv underkastelse under amerikansk hegemoni som accelererat de senaste åren. Sveriges Natoanslutning den sjunde mars 2024 avslutade över två hundra år av militär alliansfrihet. Avtalet kring DCA (Defense Cooperation Agreement), undertecknat i december 2023 och i kraft från och med augusti 2024, har gett USA tillgång till sjutton svenska militärbaser där amerikansk lag gäller för amerikanska militärer och Sverige avstår från straffrättslig jurisdiktion.

I mars 2026 anslöt Sverige sig till Pax Silica, Trumpadministrationens initiativ som ger USA strategisk kontroll över svenska kritiska mineraler, AI-infrastruktur, serverhallar och teknologiska leveranskedjor — det kritiker beskrivit som ”America First i ren form, med Sverige som verktyg”. Nu genomtränger Palantir — grundat med CIA-finansiering — den svenska förmågan att själv definiera och analysera verkligheten. Det är den sista underkastelsen: inte bara militär subordination och ekonomisk integration, utan kontroll över hur Sverige tänker och ser på världen.

Palantirs tjugoandra tes är inte någon akademisk tes. Det är en krigsförklaring mot idén om människors lika värde, formulerad av dem som bygger vapnen för nästa århundrades konflikter. Palantirs närvaro i världen och i svensk statsapparat är en existentiell fara.

Det kräver omedelbar handling på flera nivåer. Sveriges riksdag måste tillsätta en parlamentarisk kommission med mandat att granska hela omfattningen av Palantirintegrationen. Den här kommissionen måste ha rätt att kräva full transparens från alla myndigheter. Alla hemligstämplade dokument om möten mellan regeringen och Palantir måste offentliggöras. Justitieministern kan inte fortsätta hävda att han ”inte vet något” om system som drivs från svenska polishus. Rikspolischefen kan inte fortsätta vägra att svara riksdagens frågor med hänvisning till att ”de kriminella skulle kunna lista ut något”.
Men granskningen kan bara vara första steget.

Baserat på vad den avslöjar måste Sverige fatta ett strategiskt val: antingen avvecklas all användning av Palantirteknologi i svensk statsförvaltning och Sverige investerar i att bygga nationell kapacitet, eller så fortsätter användningen under former av demokratisk kontroll och transparens som faktiskt är förenliga med ett demokratiskt samhälle. Det ena alternativet kan vara kostsamt på kort sikt. Det andra alternativet är ohållbart på lång sikt.

För vad som inte är ett alternativ är status quo.

Det val Sverige står inför är inte tekniskt. Det är inte ekonomiskt. Det är fundamentalt politiskt och moraliskt: Ska Sverige vara en demokratisk rättsstat där folket genom sina valda representanter har kontroll över de system genom vilka makt utövas? Eller ska Sverige vara ett testlaboratorium för digital apartheid där en utländsk tech-elit med öppet antidemokratisk ideologi kontrollerar infrastrukturen genom vilken svensk säkerhetsstat uppfattar verkligheten och fattar beslut om svenska medborgares liv?

När algoritmer som kodar fascistisk ideologi blir det operativsystem genom vilket staten fungerar, när AI-system tränade på världsbilder där vissa kulturer är ”skadliga” börjar identifiera mål för svensk säkerhetsapparat, när externa anställda från ett företag — vars grundare säger att ”frihet och demokrati inte är förenliga” – definierar hur svenska säkerhetsmyndigheter ska analysera hot, ja, då är det inte en fråga om teknisk modernisering.

Då är det en fråga om demokratins överlevnad.

Valet är digital apartheid eller demokrati. Det finns inget tredje alternativ. Och valet måste göras nu, medan det fortfarande är ett val och inte redan ett faktum fullbordat i hemlighet.

Artikel publicerad 16 juli, 2026.