Fråga 7

Richard Flanagan. Albert Bonniers förlag. 2025 (2023)

”Livet är stort, större än man kan förstå.” Så inleder barnboksförfattaren Pernilla Stalfeldt sin Tidenboken, ett slags egensinnig faktabok skriven för barn. Jag har ofta återvänt till den enkla meningen, som lyckas fånga något av tillvarons oändliga räckvidd. Samma känsla genomsyrar den australiensiske författaren Richard Flanagans hyllade essäistiska roman Question 7
(Fråga 7 på svenska). Det är en självbiografi som rör sig fritt i tid och rum, i ett försök att förstå relationen mellan det egna livet och de skeenden som har format det.

Boken är självbiografiskt skriven, centrerad kring Flanagans föräldrar och uppväxten på ön Tasmanien, medan atombombens historia och massförstörelsen i Hiroshima
och Nagasaki löper som en parallell berättartråd. I en samtid präglad av orden ”upprustning” och ”beredskap”, där Sverige förmodas vara tryggt under Natos kärnvapenparaply, framstår förödelsen i Hiroshima och Nagasaki som närmast bortträngd ur det kollektiva medvetandet. I Question 7 ställs utplånandet av hundratusentals människoliv i relation till författarens pappas överlevnad, då han, till direkt följd av Japans kapitulation, släpptes från ett koncentrationsläger för allierade krigsfångar där han annars med säkerhet hade dukat under.

Boken är uppbyggd kring och undersöker en serie sådana situationer (låt oss betrakta dem som moraliska problem) med ett särskilt intresse för gränserna mellan offer och förövare. Flanagan reser till Japan för att träffa de grymma lägervakter som en gång plågade och torterade hans pappa, men det enda som finns kvar av dem är sköra, gråtande åldringar. Koloniseringen av Tasmanien, skövlingen av öns natur och folkmordet på de tasmanska aboriginerna hanteras på liknande sätt. Med utgångspunkt i sin egen släkt visar Flanagan hur öns bortträngda, våldsamma historia – som rymmer såväl den brittiska kronans brutalitet mot de europeiska straffångarna och straffångarnas brutalitet mot den tasmanska aboriginska befolkningen – traderas vidare mellan generationerna i form av skam. Gränserna mellan den europeiskättade och aboriginska befolkningen är instabila och läcker åt båda håll. Grupperna, tycks Flanagan mena, är bundna till varandra av sin gemensamma historia och av själva öns psykogeografi.

Tematiskt ligger Question 7 stundvis mycket nära Sven Lindqvists labyrintiska bok Nu dog du – bombens århundrade, skriven 1999 och åter aktuell i och med Israels förödande bombningar av Gaza. Lindqvist undersöker där bombens historia – såväl bombflygets som atombombens – och visar hur den moderna stridsteknologin utvecklades inom ramarna för de koloniala expansions- och fördrivningsprojekten. Bland andra figurerar författaren H.G. Wells och fysikern Leo Szilard både hos Lindqvist och Flanagan. Question 7 är dock mer associativ och luftig i sin struktur, texten är lösare hållen än hos Lindqvist. Ibland snubblar Flanagan nära gränsen till det banala, men han lyckas oftast hålla sig på rätt sida i denna märkliga och mycket läsvärda bok som öppnar världen.

Shabane Barot

Citizen Marx

Bruno Leipold. Princeton University Press. 2023

Frågan om marxismens förhållande till demokrati och republikanism, som länge har gäckat vänstern, har äntligen fått ett svar. I Citizen Marx har historikern Bruno Leipold gått till botten med ämnet och vaskat fram ett imponerande, om än något långrandigt resultat.

Enligt Lenins klassiska beskrivning var Marx inspirationskällor ”tysk filosofi, engelsk politisk ekonomi och fransk socialism”. Leipold menar att denna triad saknar ett fjärde element, som kan bidra till förståelsen av Marx tankar: republikanismen. Den republikanska rörelsen, som på 1800-talet var en ideologi i egen rätt, utövade ett starkt inflytande på Marx. Men som Leipold visar utvecklade han sin doktrin både i samklang och i strid med republikanskt tankegods.

I mitten av 1800-talet tillhörde kommunismen den ”antipolitiska” delen av vänstern, det vill säga de rörelser som tog avstånd från allt deltagande i politiska processer eftersom de ägde rum i bourgeoisins institutioner. När Marx och Engels först omvände sig till kommunismen anslöt de sig till denna antipolitiska syn men övergav den snabbt. De kunde inte acceptera de antipolitiska socialisternas ideologiska renhet och naiva utopism.

Leipold visar hur Marx som tidningsredaktör ständigt tonade ned den mest radikala kritiken mot det rådande systemet för att inte alienera liberala grupper med vilka kommunisterna kunde alliera sig. För att undkomma censuren sades det aldrig rakt ut, men läsarna kunde sluta sig till att tidningen ville ersätta monarkin med republik. Eftersom republikanism på 1800-talet i stort sett var synonymt med demokrati förbjöd de preussiska myndigheterna till slut Rheinische Zeitung på grund av ”Dr. Marx ultrademokratiska övertygelser”.

Men även om Marx och Engels gjorde narr av antipolitiska och ”sanna” socialister var de inte heller klassiska republikaner. Stötestenen var huruvida man betraktade republiken som ett mål eller medel. För Marx var den borgerliga republiken ett otillräckligt men nödvändigt steg på vägen mot emancipation.

Denna bortglömda historia är viktig eftersom den gör upp med den utbredda föreställningen att marxismens slutmål är ”politikens upphörande”. Detta grundar sig på ett missförstånd om hur formuleringen om ”statens upphörande” ska tolkas. Marx och Engels ansåg att staten bör ”smälta bort” i bemärkelsen att de bestraffande och tvingande institutionerna vi kallar staten ska försvinna. Men att detta skulle innebära att politiska institutioner för beslutsfattande också skulle upphöra är en feltolkning.

I själva verket ansåg Marx att ett framtida socialistiskt samhälle behövde politiska institutioner. Dessa tankar var främst baserade på erfarenheten av Pariskommunen, som enligt Leipold utgör den egentliga förlagan till ”proletariatets diktatur”, och som enligt Marx visade att representativ demokrati inte var tillräckligt. Men snarare än ett slut på all politik krävde han en mer radikal form av folkligt styre och beslutsfattande. Att Marx eller Engels aldrig beskrev dessa institutioner var enligt Leipold ett resultat av deras vetenskapliga och antiutopiska form av socialism, snarare än ett uttryck för deras antipolitiska syn.

Leipolds bok är ett viktigt bidrag som kastar nytt ljus över marxismens historia. Den ger en fingervisning om hur en modern marxism kan formuleras för en bred publik i ett samhälle där all politik är underkastad den borgerliga republikens villkor – och hur de villkoren kan omvandlas till sociala.

Jonas Elvander

Kains barn

Hinke Bergegren. Kvartstid förlag. 2025 (2016)

Hinke Bergegren (1861–1936) är inskriven i den svenska arbetarrörelsens historia som ledare för ungsocialisterna, antimilitarist, religionsfiende, antiparlamentariker och allra främst sexualpolitisk föregångare.

Som romanförfattare är han glömd. Det kan ha sina goda skäl. Men det är en välgärning av det lilla förlaget Kvartstid att återutge Hinkes roman från 1916 om krig, revolution och svekfull socialdemokrati i det tänkta kungariket Libarien (starkt påminnande om Sverige). Här får man syn på tidens anarkistiskt påverkade vänstertänkande: Det pågick ett meningslöst storkrig och socialdemokratin hade mött det med nationalism, klassamarbete och upprustning. Revolutionen ska födas ur folkupplopp, generalstrejker och soldater som vänder vapnen. Pariskommunen och 1905 års ryska revolution är väl närmaste modeller. Fullt synliga blir också ungsocialisternas nietzscheanska övermänniskotankar; utfallen mot försoffade arbetarmassor är många. Men till sist kan människokärleken befria Kains barn från brodermördandet.

Hinkes roman är knappast förelöpare till det arbetarlitterära genombrottet de kommande årtiondena. Samtida pionjärer som Hedenvind och Martin Koch skriver alldeles annorlunda. Hinke ansluter till det sena 1800-talets underhållningsroman, ungefär som Maria Sandel anslöt till tidens moraliska uppbyggelseberättelser. Berättartekniken är omvänt hemingwaysk: tell, don’t show. Dramatiska livsöden och sammanträffanden hopas långt över gränsen till det sannolika, karaktärerna är svartvita och berättaren synnerligen allvetande. Meningar som ”prinsessan intog alla med sin ungdomliga fägring” är inte Hinke främmande.

Men åtminstone en Nobelpristagare har med säkerhet läst Kains barn. Eyvind Johnson var mycket aktiv ung-
socialist i slutet av 1910-talet. I sista delen av hans självbiografiska Romanen om Olof finns en lång insprängd ”saga”. I feberdrömmar virrar Olof runt bland läsefrukter. Stilen liknar Hinkes.

Utgåvan är snygg och välgjord, med informativt efterord av Erik Bohman. Tjugofem faksimil av ungsocialistiska agitationsdokument – ett mellan varje kapitel – förhöjer läsvärdet.

Olle Josephson

Sociala reformer eller revolution? Sveriges kommunistiska parti och den fredliga vägen till socialismen 1943–53.

Tomas Widing. Stockholms universitet. 2026

1943 upplöses Komintern. Sveriges Kommunistiska parti, SKP, omskapas till ett nationellt parti som ska driva fram Sveriges övergång till socialismen. Inte en våldsam socialistisk revolution för att krossa den borgerliga statsapparaten, utan hellre ett oblodigt, folkdemokratiskt övertagande. Imperialismen leder inte längre ofrånkomligen till krig, utan fredlig samexistens och ”tävlan” mellan olika samhällsformer är möjlig. Partiet ska förändras från kaderparti till massparti.

Till en början går det rätt bra. Kommunisterna får drygt tio procent i riksdags- och kommunalval 1944 respektive 1946. Medlemsantalet ökar på fem år från cirka 16 000 till 50 000 år 1948. Där tar det stopp. Pragkupp och socialdemokratisk välfärdsoffensiv beskär det kommunistiska svängrummet. 1953 är medlemsantalet halverat, och röstandelen i riksdags- och kommunalval 3–4 procent.

Utvecklingen är välkänd och välbeforskad, av Yvonne Hirdman, Jörgen Hermansson och andra. Men historikern Thomas Widing gör något nytt i sin doktorsavhandling: Han söker sig ned till den dagliga kommunistiska praktiken. Gick det att hitta en brygga mellan å ena sidan masspartibygge och vardagens kamp för dagskrav, å andra sidan revolutionära förberedelser för socialism och maktövertagande?

Nej, är Widings huvudsakliga svar. Han gräver noga i riksdagsmotioner, kommunalpolitisk vardag (i Nacka), eventuella försök att skaffa sig viktiga poster inom våldsapparaten (hittar inget), fackligt arbete på basnivå och partibygge. Mönstret är över allt det samma: anpassning till rådande beslutsstrukturer och parlamentarism, organisatorisk ”avbolsjevisering”. Längst går anpassningen i kommunala nämnder och fullmäktigen. I det fackliga arbetet skymtar ibland tendenser till systemförändrande praktiker.

Som nästan alla doktorsavhandlingar är Widings en smula torr, omständlig och detaljrik. Men framställningen är redig, välstrukturerad, relativt lättläst och tyngs inte av en överlastad teoretisk apparat. Det finns mycket goda skäl för socialistiska samhällsomdanare att klicka fram den digitalt tillgängliga texten. Här ges rikt material för att diskutera den grundläggande fråga som antyds redan i bokens titel.

Författarens eget svar 
finns på sidan 357: ”Sammantaget hävdar jag alltså att det finns inbyggda hinder för att genomföra en revolutionär förändring genom att arbeta inom praktiker som har som huvudsyfte att bibehålla och reproducera de bestående samhällsförhållandena, inte förändra dem.”

Olle Josephson

Artikel publicerad 16 juli, 2026.