Den 11 juni 2026 skulle Omar Artan göra historia.

Född ett år efter utbrottet av det somaliska inbördeskriget och uppvuxen i dess krigshärjade epicenter Mogadishu, var Artan utsedd att bli den första somaliska domaren i ett världsmästerskap i fotboll. I stället fick han sitta hemma och titta på det som enligt Fifas president, Gianni Infantino, är ”världens mest inkluderande event”. Anledningen? Samma som skulle ha gjort honom historisk: Omar Artan är somalier.

Somalier har under en tid varit en nagel i ögat på Trump. Som en av landets synligaste svarta och muslimska minoriteter har gruppen fungerat som en projektionsyta för Trumpstyrets rasideologiska positionering.

Turerna kring Artans är inte unika. I samband med ICE:s dödliga räder i staten Minnesota i december 2025 kallade Trump i ett tal till nationen somalier för illaluktande skräp, ett välfärdsfuskande folk vars bidrag till landets välstånd var noll.

Även i Sverige har tongångarna varit snarlika. Som när Magdalena Andersson, då sittande statsminister, i ett sista rop för att locka tillbaka väljare från Sverigedemokraterna gick ut alldeles innan riksdagsvalet 2022 med att Sverige inte ska ha några ”Somalitowns”. Eller när tidigare arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson skyllde den stigande arbetslösheten under Tidöregeringens mandatperiod på somaliers patologiska bidragsberoende och utbredda klankultur.

Att beskylla somalier för sin egen utsatthet med hänvisning till gruppens ”kulturella” (läs: nedärvda) egenskaper är vanligt i svensk politik. När Svensksomaliska läkarföreningen slog larm om att somalier var överrepresenterade bland dem som gått bort under Covidpandemins inledande sviter, besvarade Ebba Busch nyheterna med att ”vi måste våga tala klarspråk om tänkbara kulturspecifika orsaker”. I öppna Facebookgrupper till stöd för Sverigedemokraterna fylldes kommentarsfälten med hejarop över mängden somalier som dött.

Vad gör det med en person att leva i ett land som firar när du dör? Jag vet. Jag, som är född här, växte upp med att dagligen, under bästa sändningstid och från den högsta politiska nivån, få höra om vår låga IQ, vår kulturellt betingade arbetslöshet, vår kroniska ointegrerbarhet.

Svaret är att det dödar. Det dödar självbilden och självförtroendet. Det dödar din framtidstro och kedjar fast dig till en redan prekär social situation. Och det dödar dig fysiskt. Det är lätt att internalisera att du hör hemma i fattigdom, kriminalitet och missbruk, att du inte har rätt till något annat, i ett land som lägger hundratals miljoner och ingår hemliga avtal med korrupta ministrar bara för att bli av med dig.

Artikel publicerad 16 juli, 2026.