I svensk vänster finns två förhärskande idéer om begreppet kvinna: Judith Butler eller essentialismen. Allt mer verkar den senare tolkningen få mer utrymme, speciellt i den nya transfientlighetens kölvatten. Men vi borde vända på frågan.
Vi borde inte fråga om vad en kvinna är ur biologisk synvinkel, och inte heller vad en kvinna är utifrån hennes erfarenheter. Jag vill i stället att vi går bortom Aristoteles kategorier och David Humes empiri. Jag vill undersöka frågan som en kritiker: Vad är en kvinna som en bestämning i det kapitalistiska samhället? Finns hon över huvud taget? Det intressanta med frågan är att de uppenbara svaren inte fungerar, och anledningen till att de inte fungerar säger något om hur vi som samhälle ställer frågor om begreppet kvinna.
Det första svaret är att kvinnan är den som utför det reproduktiva arbetet. Hon är den som skapar nästa generation av arbetare, och hennes ställning kan därför härledas ur kapitalackumulationens krav. Det andra uppenbara svaret är det post-operaistiska, som på olika sätt förknippas med den marxistiska filosofen Silvia Federici och de italienska feministerna från 1970-talet: Hushållsarbete är värdeskapande arbete, kvinnor har alltid utfört oavlönat arbete, och kravet på lön för hushållsarbete avslöjar bedrägeriet.
Men båda åsikterna missar en strukturell del av kvinnan.
Överväg vad det första svaret innebär för oss. Om kvinnans ställning kan härledas ur kapitalackumulationens krav, om hon är den som producerar nästa generations arbetskraft, då borde vi kunna förstå hennes helhet utifrån värdeformen. Karl Marx tillämpar detta resonemang på penning, lönearbete och mervärde, och om kvinnan är en kategori av samma slag, som en reproduktiv formbestämning, måste hon följa kapitalets logik. Men detta är omöjligt och som vi ska se tillhör hon inte kapitalets logik. Hon är ett avskilt substrat som är en förutsättning för, men inte en del av, kapitalet. Marxforskaren Michael Heinrich framför detta i Introduction to the Three Volumes of Karl Marx’s Capital: Personifiering och de icke-ekonomiska formerna av herravälde kan inte utgå från kategorierna i den politiska ekonomins kritik. Heinrich menar att liksom värdeformen inte ger upphov till antisemitism ger den inte heller upphov till genus. Eller omformulerat: På begreppsnivå skapar kapitalet endast lönearbetare, inte män och kvinnor.
Det andra svaret misslyckas på motsatt sätt. Om hushållsarbete är värdeskapande arbete i samma bemärkelse som fabriksarbete, då rasar hela kapitalets struktur som vi förstår den. Värde, enligt Marx, produceras av arbete som har validerats som socialt nödvändigt genom marknaden. Arbetet vid diskbänken, vid lekplatsen, i tvättstugan, i bilen till fotbollsträningen, vid köksbänken, vid matbordet med läxorna — ni fattar — den sortens arbete genomgår inte denna validering.
Att säga att det borde göra det, eller att det i hemlighet gör det, innebär inte att man plötsligt inkluderar kvinnor i analysen. Det är i stället liktydigt med att överge hela analysen och ersätta den med ett moraliskt påstående. Detta är helt i sin ordning, om vi vill verka i etikens värld — jag är också sur på män som inte drar sitt strå till stacken hemma. Men jag, som kritiker och kommunist, vill lämna de klassiska skolboksindelningarna av filosofin (metafysik, etik, logik och politik) för att övergå till en totalprocess av enhet mellan teori och praxis.
Båda svaren utgår från antagandet att kvinnan måste kunna härledas ur den marxistiska teorin för att bli synlig för den. Men skulle hon inte kunna vara en bestämning i det kapitalistiska samhället som kapitalet självt inte kan urskilja? ”Kvinnan” kanske just är det som värdeformen kräver men ändå inte kan tillägna sig. Detta ligger bortom båda traditionerna. Det beror inte på att de är okunniga, utan på att båda strävar efter ett enda svar. En teori måste förklara allt, annars har den misslyckats. Jag är fast övertygad om att den kommunistiska vetenskapen kan gå bortom Marx Kapitalet, precis som Marx själv ämnade att göra — utan att upphöra att vara kommunistisk.
Här vill jag introducera er till en ny favorit: Roswitha Scholz. Hon är en aktiv filosof som under de senaste drygt trettio åren har ägnat sig åt att tänka just kring dessa frågor. Vid millennieskiftet skrev hon ett antal texter där hon utvecklade teorier om det hon kallar Abspaltung. Abspaltung, eller Wertabsapltung översätts i min mening bäst till avspaltning och värdeavspaltning. Värdeavspaltningen är den del av det reproduktiva och affektiva arbetet som avspaltats från värdets logik. Därför är värdeavspaltningen i grunden undantagen från denna logik.
Värdeavspaltningen utgör dock samtidigt en förutsättning för kapitalets logik. Det som är avspaltat står trots detta i ett dialektiskt förhållande till kapitalets normalfungerande värdelogik, menar Scholz. Vad detta betyder är att både värdet och värdeavspaltningen ingår i varandra, utan att vara identiska med varandra. Det frånskilda formas, organiseras och avstöts av kapitalet — men är inte producerat av kapitalet på samma sätt som löneförhållandet är. Avspaltningen är något som kapitalet förutsätter men inte själv kan frambringa. Det är som en älv: Den skär sig genom landskapet och avlagrar sediment — men den möter bara berggrunden, jorden och havet, den skapar dem inte och kan inte passera dem hur den vill.
För att ge denna formulering substans måste vi se hur avspaltningen faktiskt fungerar i samhällets dagliga reproduktion. Jag tycker artikeln ”The Logic Of Gender” i tidskriften Endnotes är ett träffande redskap. Maya Gonzalez och Jeanne Neton föreslår där att vi skiljer mellan två sfärer inom reproduktionen: den direkt marknadsförmedlade sfären och den indirekt marknadsförmedlade sfären.
Den första omfattar all verksamhet som genomgår en validering av värde, genom utbyte av varor mot pengar. Den andra omfattar det som reproducerar arbetskraft utan att valideras: hushållsarbete, omsorg, matlagning, det affektiva arbetet att hålla samman ett liv. Det avgörande är att samma konkreta verksamhet kan tillhöra båda sfärerna. Matlagning är värdeskapande arbete på en restaurang och icke-värdeskapande i hemmet. Barnomsorgen är värdeskapande på förskolan men inte värdeskapande när den utförs av mamman. Skillnaden ligger inte i vad verksamheten innebär, utan i vilken sfär den äger rum. Scholz kommer fram till samma slutsats, även om Endnotes formulerar det mer konkret: Avspaltningen är ett strukturellt särdrag i hur kapitalet organiserar sina egna förutsättningar.
I praktiken innebär detta att de två sfärerna präglas av olika slags dominans. Den marknadsstyrda sfären styrs av stumt tvång, ett begrepp som syftar på den opersonliga, abstrakta dominansen i kapitalistiska samhällen. Den där ingen behöver piska arbetaren, eftersom arbetaren redan i förväg piskar sig själv. Den indirekt marknadsförmedlade sfären har ingen sådan mekanism. Andra saker håller den på plats: direkt våld, samarbete, traditionell lydnad, planerad fördelning i de bättre stunderna, våldtäkt och andra former av tvång.
Kvinnofrågan kan därför aldrig förminskas till lönefrågan. Kampen om hushållet, om omsorgen, om daghemmet, om säkerheten har en annan karaktär än kampen om arbetsplatsen. Staten är alltid närvarande där värdeformen upphör. Detta sker eftersom varuvärlden förutsätter en institution som kan garantera ägandeförhållanden. Den stumma tvångskraften hos kapitalet förutsätter statens tvångsmakt. Det som värdeformen inte själv kan åstadkomma måste den lita på att något annat upprätthåller. Det är här avspaltningen kommer in.
I Endnotes text hittar vi ett begrepp som knyter ihop resonemanget. Det som återstår bortom varuformens validering, det som inte kan underordnas eller inte är värt att underordna, kallar de för det abjekta. Det är inte abjekt i sig. Det blir abjekt genom kapitalet, formas av kapitalet, men måste ändå förbli utanför marknadsrelationerna för att kapitalet ska kunna fungera. Begreppet, i det här fallet värdeformen, som sådant uttömmer aldrig det som uppfattas, det finns alltid en rest. Vad Endnotes tillägger är att denna rest är en materiell förutsättning för varuproduktionen. Kvinnan är det särskilda namnet på denna rest. Det är hon som bär det avspaltade i den dagliga könsordningen.
Nu kan vi återvända till den ursprungliga frågan. Vad är en kvinna? I det kapitalistiska samhället är hon en bestämning som värdeformen kräver men ändå inte kan tillägna sig. Hon framstår som icke-identisk med värdet enligt värdets egen lag. Hon är det abjekta.
Artikel publicerad 16 juli, 2026.