Har alla människor samma möjligheter att lära sig eller bestäms vi av våra biologiska förutsättningar? Mira Nichani skriver om det kommunistiska idealets nödvändighet.

Alexander Suvorov var professor i psykologi vid Moskvas statliga universitet. Vid ett tillfälle frågade en student honom under en föreläsning: ”Hur kunde ditt medvetande utvecklas när dina sinnen är skadade? Hur kan du förstå saker ännu bättre än vi, om du varken hör eller ser?” Suvorov hade varit blind sedan tre års ålder och döv sedan nio. Han svarade: ”Varför tror du att vi inte hör och ser? Vi ser och hör genom alla våra vänners ögon, genom alla människor, genom hela mänskligheten.”¹ Suvorovs svar ekar av hans mentor Evald Iljenkovs uppfattning om att det individuella medvetandet endast utvecklas genom arbete som är inriktat på bemästrandet av det universella.

Suvorovs resa till professur kan ses som en bekräftelse på den filosofiska aktivitetsteorin som Iljenkov försvarade. Suvorov var nämligen en av deltagarna i Zagorsk-experimentet, ett utbildningsprogram vid en internatskola för dövblinda barn i staden Sergijev Posad utanför Moskva mellan 1963 och 1970, grundat av Alexander Mesjtjerjakov. Mesjtjerjakovs teoretiska perspektiv kan sammanfattas i fyra punkter.

För det första förverkligas det individuella medvetande genom socialt betydelsefull aktivitet – framförallt språklig aktivitet.² Ett barns individuella medvetande blir så att säga verkligt genom att man på ett meningsfullt sätt interagerar med andra. Språket, för det andra, är socialt eftersom det bygger på gemensamma betydelser (vilket ju är det som gör det möjligt för oss att kommunicera). För det tredje är dessa gemensamma betydelser objektivt existerande fenomen, konstituerade genom kultur (eller, med andra ord, socialt betydelsefulla verksamhetsformer). För det fjärde utvecklar barnet medvetande genom att internalisera socialt betydelsefulla verksamhetsformer, att alltså ta till sig formerna för meningsfull social interaktion.

Pedagogens uppgift, enligt Mesjtjerjakov, är att låta barnets medvetande växa fram genom att hjälpa henne ”tillägna sig vissa socialt betydelsefulla sorters verksamhet”. Först när barnet kan orientera sig i en sådan socialt betydelsefull miljö kan hon börja lära sig språk, vilket förutsätter gemensamma sociala betydelser. Det pedagogiska hindret för dövblinda barn är därför inte sensorisk deprivation utan tillgången till det gemensamma.

Mesjtjerjakov bjöd in Iljenkov att samarbeta i programmet, och arbetet i Zagorsk bidrog till formuleringen av den senares filosofiska idéer. Iljenkovs teori om medvetandet är knuten till hans begrepp om det ideala, till icke-materiella fenomen. Enligt Iljenkov existerar ideala fenomen objektivt som förtingliganden av kollektivt mänskligt arbete.³ De uppstår när människor omvandlar naturen genom arbete och ger omgivningen betydelse. I David Bakhursts Consciousness and Revolution in Soviet Philosophy kan vi läsa att människor, genom denna process, också omvandlar sig själva, konfronteras med sin egen mänskliggjorda omgivning och anpassar sig därefter, genom att ”förvärva de färdigheter som krävs för att orientera sig inom den”.⁴

I linje med Mesjtjerjakov menade Iljenkov att individen utvecklar medvetande endast genom internalisering av mänsklig kultur, ideala förkroppsliganden av kollektivt arbete. Konfrontationen med mänsklig kultur kräver att individen anpassar sitt beteende efter livsformer som inte är biologiskt bestämda, och omvandlar dessa former till sin egen livsverksamhet. Iljenkov illustrerade ofta denna poäng med hänvisning till den pedagogiska processen i Zagorsk, och beskrev ögonblicket då barnet började använda en sked för att äta som det första stadiet av ”humanisering”. När pedagogen hindrar barnet från att tillfredsställa sina organiska behov genom dess ”biologiskt inbyggda krav”, genom att placera ett hinder mellan barnet och objektet, tvingas barnet övergå till ett specifikt mänskligt sätt att tillfredsställa nödvändigheten.⁵ Hindret är här ”varje objekt skapat av människan för människan”, ett konstgjort redskap som förmedlar relationen mellan barnet och föremålet för dess ”organiska behov”. När barnet börjar använda en sked för att äta får det kontroll över ”det högst komplexa system av yttre objekt som utgör, för att använda Marx uttryck, människans oorganiska kropp” eller kulturens ideala sfär.

Det som skiljer djuret från människan är inte medvetandet utan deltagandet i meningsfullt arbete, så kallad målmedveten livsaktivitet. Djurets livsaktivitet är ”riktad mot yttre objekt”, medan människan ”gör själva sin livsaktivitet till föremål för sin vilja och sitt medvetande”. Medvetandet uppstår hos människan därför att hon redan ”besitter en särskild nivå av livsaktivitet som saknas i djurvärlden – verksamhet riktad mot tillägnandet av specifikt sociala former av livsaktivitet, vilka därför inte är biologiskt bestämda”. Vi blir rationella aktörer genom att vi inlemmas i kulturens ideala sfär, där vi handlar utifrån objektiva skäl dikterade av universell nödvändighet snarare än naturlig nödvändighet, ”förmögna att anpassa oss efter varje form av omständighet som verkligheten presenterar”.⁶ Iljenkov försvarar en frihetsuppfattning som är avhängig individens allsidiga utveckling – inte som en utopisk vision där alla kan göra allt, utan där varje människa till fullo besitter förmågan att agera rationellt.⁷

För Iljenkov är alienation resultatet av en arbetsdelning baserad på privat egendom.⁸ Diskrepansen mellan människans ”väsen” och ”existens” består i att människans väsen — materiell och andlig rikedom — är skapad av människor själva och därför kan sägas tillhöra hela mänskligheten. Ändå besitter individen, på grund av arbetsdelningen, ”endast en mikroskopiskt liten del av den sociala mänskliga kulturen” och förverkligar i sig själv ”endast en minimal del av det genuina väsendet”. Arbetsdelningen begränsar individens verksamhet till skapandet av ett ”fragment av den universella mänskliga kulturen”, och hon kommer därför endast att bemästra ­— äga — denna lilla del. Avskuren från ”civilisationens rikedom” framträder produktionssfären som en främmande makt utanför och mot individen. Arbetsdelningen, eller uppdelningen av egendom (förstådd som materiell och andlig rikedom), förkroppsligar det Iljenkov kallar ”specifika förmågors privata egendom”, eller ”professionell kretinism”.

I Sovjetunionen bestod alienationen på grund av den misslyckade socialiseringen av egendom.⁹ Det faktiska socialiserandet av ägandet av produktionsmedlen måste utsträckas till verksamheten; annars förblir det endast en ”formellt-juridisk handling”. Produktionssfären styrdes av specialister, legitimerade genom en filosofi som gjorde politiken till ett yrke som krävde ”särskilda förmågor”, ”medfödda talanger” och liknande egenskaper. Arbetsdelningen begränsar individers aktiva förmågor och förhindrar deras deltagande i kommunistisk planering och ekonomisk styrning. Det är i processen att bygga socialism och kommunism som människor utvecklar dessa förmågor och omvandlar ”produktivkrafterna till gemensam egendom”. För demokratisk styrning av produktionsmedlen måste varje individ besitta en ”allmän kulturnivå” och bli ”herre över alla samtida produktivkrafter”.

Det kommunistiska idealet om individens fullständiga och harmoniska utveckling är alltså nödvändigt att uppnå för verklig frihet. Individen förblir slav tills hon bemästrar sin egen skapelse – den universella mänskliga kulturen. Först när hon har lyckats med detta kan hon vinna kontroll ”över produktionens och samhällets utveckling i allmänhet”. Kommunismen kräver ”lika villkor för utvecklingen av varje individs förmågor i vilken riktning som helst”, utan hinder ”i processen av allmän utbildning”. Detta möjliggör samtidigt specialisering inom ett självvalt område.

En av anledningarna till att Iljenkov offentligt försvarade Mesjtjerjakovs arbete var att det utmanade den officiella statliga filosofin, som identifierade medvetande med hjärnans funktioner — något han såg som ett sätt att legitimera en specialiserad arbetsdelning och utbildning. Suvorov menade att Ilyenkov motstod föreställningen om medfödda talanger som ett privilegium som måste förstöras genom att göra alla talangafulla, och Zagorskexperimentet visade hur ”även individer som av naturens nycker hade drabbats allra hårdast kunde komma att leva blomstrande intellektuella liv i ett samhälle berett att fullt ut ta ansvar för sina medborgares utbildning.”

1.  Chukhrov, Keti. ”The philosophical disability of reason.” Radical Philosophy 2 (2020): 67. ↩︎
2.   Bakhurst, David, and Carol Padden. ”The Meshcheryakov experiment: Soviet work on the education of blind-deaf children.” Learning and Instruction 1, no. 3 (1991): 201-215. ↩︎
3.  Bakhurst, David. Consciousness and revolution in Soviet philosophy: From the Bolsheviks to Evald Ilyenkov. Cambridge University Press, 1991. ↩︎
4.  Ibid. ↩︎
5. Ilyenkov, Evald Vasilyevich. ”A Contribution to a Conversation About Meshcheriakov:(November 20, 1975).” Journal of Russian & East European Psychology 45, no. 4 (2007): 85-94. ↩︎
6.  Bakhurst, David. ”Ilyenkov on aesthetics: Realism, imagination, and the end of art.” Mind, Culture, and Activity8, no. 2 (2001): 187-199. ↩︎
7. Ibid. ↩︎
8.   Ilyenkov, Evald. ”The problem of the ideal in philosophy.” In Intelligent Materialism, pp. 115-148. Brill, 2018. ↩︎
9. Ibid. ↩︎

Artikel publicerad 16 juli, 2026.