Så klev vi in i en ny epok då.

Två presidenter kan få illustrera: I ett radiotal till nationen säger George W. Bush den 14 november 2008: ”Den säkraste vägen till stagnation och instabilitet är att beträda stigen mot isolering och protektionism.” Och: ”den enda väg som finns till varaktigt välstånd och stabilitet är öppna marknader och frihandel.”¹

Vid ett evenemang utanför Vita Huset den 2 april 2025 tillkännager Donald Trump en lista med tullar som olika länder ska åläggas vid export till USA. Dagen utnämns till ”Liberation Day”. Ramaskri från statsledare och internationella storföretag; försäljningspauser och börsfall. Men någon blixt från klar himmel var det inte. Förändringen har kommit krypande länge.

Denna nya protektionistiska epok innebär slutet på det ”statslösa” tillstånd vi befunnit oss i under USA:s kärnvapenparaply och i EU:s tvångsliberala regemente, där allt varit marknad och ingenting politik. Vi ser nu politikens – och statens – återkomst. Om utvecklingen blir reaktionär eller progressiv beror på om vänstern lyckas omdefiniera sig själv från kosmopolitisk till förankrad, om den kan gå från tillväxt till nerväxt, från Upplysning till Romantik och organisera befolkningen till fördelningsstrider innan den härskande klassen organiserat den till kanonmat. Första förutsättningen för detta är att vänstern frigör sig själv från samhällets självuppfattning. Här nagelfars frihandelsdoktrinen

För mycket av allt

I-länderna trodde att de hade återställt sin position som den rika världen i och med återuppbyggnaden efter andra världskriget. Deras förnyade välstånd drabbades dock av läckage när det visade sig att industrialismen under tiden spridit sig söderut och skapat nic-länder (newly industrialized countries) i andra delar av världen. Ironiskt nog innebar västkapitalismens seger över sovjetsystemet bara att nic-länderna blev fler – och starkare. De gamla i-länderna fick hjälplösa inse att de skapat sina egna förgörare. 2010 hade nic-länderna för första gången i den moderna historien mer än hälften av världens BNP.
När ”kommunismen” föll i Sovjetunionen och Kina, och när Indien ”öppnade sig” tillkom en arbetsstyrka på över en miljard människor på den internationella arbetsmarknaden. Och än fler länder, som Mexiko, Brasilien, Indonesien, Bangladesh, Pakistan och Vietnam, ”öppnades” i den nyliberala epoken. Tillsammans med den globala befolkningsökningen tillkom därmed ytterligare 450 miljoner arbetare. Idag har världen en arbetsstyrka på drygt 3 miljarder. Av denna matades den fria marknaden med ofattbara 1,7 miljarder människor bara mellan 1980–2010! Världen har idag ett överutbud av arbetskraft.²

Trots ankomsten av så många nya arbetare till världsekonomin lyckades inte dessa skapa en efterfrågan stor nog att sluka det växande utbudet. Överutbudet av arbetskraft drev ner lönerna, och företagen i nic- och i-länder kunde samla på sig stora förmögenheter. Allt större mängder av kapital började skvalpa omkring i världsekonomin utan att hitta investeringsobjekt med rimlig avkastning. Överutbudet av kapital ledde till en finansialisering där finansmarknaderna växte som en svullen vattenskalle ovanpå den reala ekonomin. Idag är summan av alla utestående lån tre gånger större än den globala BNP:n.

Den enes plus, den andres minus

Samtidigt byggdes stora obalanser upp i världsekonomin. Länder som Kina, Tyskland, Sydkorea och oljeländerna skapade sig stora överskott i utrikeshandeln.

Summan av alla länders sammanlagda betalningsbalanser måste dock alltid bli noll. De framgångsrika ländernas överskott har därför alltid en motsvarighet i andra länders underskott. Oftast är det fattiga länder som hamnar i svårigheter på grund av detta, men landet med världens största underskott heter USA.

USA:s unika maktställning i världen efter andra världskriget tillät landet att leva över sina tillgångar. Dollarn gjordes till en världsvaluta som användes inte bara i affärer med USA, utan även andra länder emellan. Och dollarn backades upp med en militär makt som ingöt förtroende för den amerikanska staten och för USA:s ledande roll. Länder med överskott i sin handel placerade sina intäkter i amerikanska statspapper. I överskottländerna ansågs en investering i amerikanska statsobligationer som en säker placering i oroliga tider. Pengarna strömmade därmed tillbaka till USA och cirkeln slöts. De amerikanska underskotten i utrikeshandeln finansieras än idag med detta inflöde av kapital.

USA cyklar downhill

Men förtroendet för USA vilar ytterst på USA:s ledande ekonomiska ställning, och denna har succesivt undergrävts det sista halvseklet. På 1970-talet mötte USA den växande utländska konkurrensen genom att lägga ner fabrikerna i det gamla industribältet i norr och flytta från ”rust belt” till ”sun belt” i den amerikanska södern där pooler av outnyttjad arbetskraft kunde exploateras. När detta inte förslog längre fortsatte kapitalflykten till Mexiko, Kanada och vidare ut till främst Asien. De amerikanska företagen kunde därmed fortsätta att blomstra, men detta sätt att rädda deras konkurrenskraft blev självförstörande. Landets egen andel av världsproduktionen sjönk.

De utländska köpen av amerikanska statspapper ökade efterfrågan på dollarn och höll värdet på den amerikanska valutan högt. Den starka dollarn innebar att hemmaproducerade amerikanska varor blev relativt sett dyra när de skulle säljas utomlands, och hemmaföretagens förmåga att konkurrera försämrades ytterligare.

Samtidigt krävde den globala ekonomiska tillväxten och den växande världshandeln en ständigt ökande mängd betalningsmedel, och det var dollarns uppgift att förse den globala ekonomin med likviditet. Detta åstadkoms genom att nya dollar trycktes upp som tillät USA att köpa mer än landet sålde. Dollar sprinklades ut i världsekonomin. Effekten blev att underskotten i den amerikanska handelsbalansen ökade till allt mer hisnande belopp. För år 2024 var minuset 1 800 miljarder dollar och har under 2025 fortsatt med 80–100 miljarder varje månad.

Världsekonomins stöttepelare

Denna världsordning gjorde USA till världens största importör. Det blev de amerikanska underskottens ansvar att upprätthålla den globala efterfrågan. ”The spender of last resort.” Men hur mycket skulle de amerikanska underskotten kunna växa och hur länge? Om vi tänkte oss att den amerikanska förbrukningen gjordes till allas, skulle det krävas fem jordklot. Oron växte i världens huvudstäder och centralbanker.

Kapitalismens knekt

USA åtog sig också uppgiften att trygga kapitalismen politiskt. Systemet hade fiender både i form av kommunistledda socialistländer och nationalistiska regimer som försökte ersätta sin import med inhemsk tillverkning.

Tekniskt sett är skillnaden mellan dessa två obetydlig. Båda regimerna hindrade de rika ländernas storföretag att expandera och krympte antalet tillgängliga marknader. ”För alltid”, sa den ena. ”Till sen (nån gång )”, sa den andra.

I en värld som pockade på ekonomisk utveckling ledde denna avoghet mot import in USA i den ena konflikten efter den andra. Störst kostnader ådrog man sig genom Vietnamkriget (1300 miljarder och 58 000 döda amerikaner), Irakkriget (3 000 miljarder dollar) och kriget i Afghanistan (2 300 miljarder). Detta ovanpå de årliga fasta kostnaderna för ett nätverk av 750 militärbaser i 80 länder över hela jorden.
 
Dubbelfel

Effekten av de enorma åtagandena blev ständiga underskott i statsbudgeten. Ända sedan slutet av 1970-talet har USA därför stapplat runt med ett ”double deficit” – underskott både i statsbudgeten och i handelsbalansen.

Kristendenserna förvärrades av den ekonomiska politiken på hemmaplan, där man försökte få de egna företagen att rycka upp sig med ”reaganomics” och stora nyliberala skattesänkningar. De långsiktiga effekterna på sysselsättning och konkurrenskraft blev marginella, men skattesänkningarna ledde till att underskotten i statsbudgeten förvärrades. På de sista trettio åren har skattetrycket på amerikanska miljardärer sjunkit med 79 %. Deras förmögenheter steg under samma period med 1130 %!!³ Över tid ackumulerades en växande statsskuld. 1980 utgjorde den 30 % av BNP, 2005 var den uppe i 60 % och idag ligger den på drygt 120 % av BNP.⁴

Till slut blev behovet av ekonomiska åtstramningar så skriande att kongressen ställdes inför valet mellan att godta en statsskuld som steg som en månraket eller att stänga ner det offentliga för att spara pengar. Redan på 1980-talet stängde Ronald Reagan ner statsapparaten åtta gånger och som längst i tre dagar. På 90-talet skedde tre nerstängningar. 2013 stängde Obama ner den offentliga sektorn och hemförlovade 800 000 statstjänstemän. Samma år går Kina förbi USA som världens största exportör. Efter detta har varje års budgetförhandling skett under hot om nya nerstängningar. Under sin första mandatperiod slog Trump rekord med en nerstängning som varade i 35 dagar. 2025 stänger Trump butiken på nytt och i skrivande stund har han redan slagit sitt gamla rekord. En miljon statsanställda går utan lön. Flygtrafik försenas och 42 miljoner utsatta amerikaner kan inte få ut sina matkuponger. Håller hela samhällsapparaten på att haverera i USA? ⁵

Idag är den amerikanska statsskulden på 37 svenska biljoner dollar! Bara under 2025 måste USA lägga ut 6,4 svenska biljoner dollar i räntebetalningar. Räntebetalningarnas andel av statsbudgeten har stigit så att de idag är en större utgiftspost än både hälsovård och försvar tillsammans – hos jordens största militärmakt. Men ett land som måste lägga mer pengar på att betala sina fordringsägare än det lägger på sin krigsmakt är inte längre en stormakt.

Kool

Men det är ju inga problem? Det är väl bara att ge ut och sälja mer statspapper till trygghetstörstande investerare och sen trycka upp mer dollar för att betala ytterligare räntor till innehavarna av värdepappren? USA har ju det speciella privilegiet att äga världsvalutan.

Men det var då det. Räntebördan för USA ökar inte bara med mängden statspapper. Den ränta som en regering måste betala till köparen av ett värdepapper varierar med vilket förtroende som finns för den stat som ger ut obligationen. Kroniska problemländer, säg Grekland eller Argentina, måste erbjuda väldigt mycket mer i ränta för att få ett enskilt papper sålt än ett stabilt land med god tillväxt. Länder med svagt förtroende har det svårare att finansiera sina skulder och handelsminus. Idag är USA inte längre världsekonomins självklara ledare. Det är bara en tidsfråga innan Kinas BNP passerar USA:s. USA visar allt tydligare tecken på att vilja undandra sig plikten som stabilisator av världsekonomin och på att föredra proxy-krig i stället för att själva dras in i nya konflikter för att skydda det globala systemet.
Förtroendet för USA sjunker och då stiger den ränta USA måste betala för att få statspapperet sålt. Därmed sjunker nettointäkten på ett sålt statspapper och USA tvingas ge ut ännu fler statspapper för att finansiera sina underskott och skulder i en allt ondare cirkel. Varje andetag kostar alltså en allt större ansträngning och ändå blir tillskottet av syre allt mindre. Slutet är lika obevekligt som kool.

BRIC by BRIC

Den amerikanska statsskulden innehas till 70 % av amerikanska aktörer, men det är de sista 30 % som har störst betydelse. Japan och Kina är här de största innehavarna. Sakta – men säkert – har båda två börjat sälja sina amerikanska statspapper för att risk-minimera och diversifiera sina innehav. De köper egna statspapper. Eller använder sina pengar till att köpa guld och öka på den egna guldreserven. Eller också ger de ut lån – i den egna valutan! – till andra länder. Inte minst erbjuder Kina förmånliga lån till sina partners i The Belt & Road Initiative – den nya sidenvägen över den euroasiatiska landmassan som ska knyta ihop Asien med Europa i ett nytt handelsnät.

Placerarna flyttar inte automatiskt sina tillgångar till USA längre, snarare har de börjat fly från USA av säkerhetsskäl. På – ingen vet hur kort – sikt blir det därför omöjligt för USA att fortsätta leva över sina tillgångar.

Dessutom blir effekten av att överskottsländer låter sina pengar sättas i arbete någon annanstans att allt fler transaktioner i världen görs i andra valutor än dollarn. Sakta undergrävs därmed dollarns ställning som världsvaluta och framtonar en värld anförd av BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika). Situationen håller på att urarta helt och hållet.

Entré: Donald Trump. Make America great again.

Galenpannan?
Ett rytande trängde ut från Donald Trumps plattform Truth Social. Han krävde stora inköp från omvärlden av amerikansk olja och gas. ”Annars blir det TULLAR hela vägen !!”

Snart hotades alla stora konkurrenter och många små av tullbarriärer och fördyring av sina varor vid export till USA. Vid olika tillfällen, och för att skapa förhandlingslägen inför nya bilaterala handelsavtal, hotades Indien med tullar på 25 %, Mexiko på 30 %, Kanada 35 %, Brasilien 40 %, EU 50 %, Ryssland 100 %, och Kina 250 %. Mindre länder att förtiga. Uppräkningen ovan kan förkortas till elva bokstäver: BRIC, NAFTA, EU.

Banker, handelspartners och politiska ledare klagade så högljutt som var och en tordes. Mindre diplomatiska medier klämde däremot i utan större hämningar. Den exilerade ryska journalisten Masha Gessen hade satt tonen redan under Trumps första mandatperiod. Trump var ”en galen, desperat och helt gränslös person”.⁶

Bakom solisten körade samtliga medier. Trump var en affärsman utan politisk erfarenhet, oseriös, oförutsägbar och ja, just galen. Han förföljde sina politiska motståndare, rundade regelbundet det amerikanska styrelseskicket och införde en handelspolitik som stred emot allt förnuft. Ja, han ville riva upp hela den regelbaserade världsordningen.

Mediastormen var monolitisk, ihållande och snart var alla opinionsbildare, inklusive vänsterns, kammade åt samma liberala håll.

I ETC skriver Agneta Stark en artikel med titeln ”Tullarna som ingen förstår, men alla måste lyda”. Trump har infört en handelspolitik som är helt ”bisarr”. ”Tanken tycks vara att varje enskilt land, oavsett förutsättningar, ska ha lika stor export till som import från världens rikaste land.” Men detta ”är en logik som går rakt emot alla principer” för handel.

”Detta visste redan Adam Smith”, påpekar Stark och anför den liberala frihandelsteorin som stöd: ”varje land skulle specialisera sig på det som landet var bäst lämpad för. Detta skulle gagna alla.” Denna teori förfinades sen av ”betydande ekonomer ” som David Ricardo och John Stuart Mill. Allt detta vill Trump få oss att glömma bort, avrundar Stark.⁷

Inte ens den annars så klarsynte Mikael Nyberg kan skriva en text om Trump och världsläget utan att undslippa sig att presidentens handelskrig ”har starkt irrationella drag”.⁸ Så ser opinionsläget ut.
Om inte vänstern ska duka under helt för liberalismen måste denna konsensus spräckas. Mycket av kritiken mot protektionismen vilar ju som vi skall se på lösan sand. Vi måste nog hälsa på hos ”de betydande” ekonomerna också…

Tjänar alla på frihandel 

Sen han tillträdde sin andra mandatperiod har Donald Trump dagligen kritiserats för sin ytterhögerpolitik i alla svenska medier. För all del. Men det som befordrat honom från reaktionär till skvatt galen är presidentens handelspolitik. I folkmun formuleras den så här:

Om jag får sälja mina varor till dig i ditt land, så får jag inkomster som jag kan använda till att köpa varor av dig sen. Då får du också inkomster. Bägge tjänar alltså på att låta handeln flöda. Om vi inför tullar mot varann får ingen tjäna pengar eller i varje fall mycket mindre pengar. Hur – hur! – kan Donald Trump inte begripa detta? Och eftersom detta är självklart för vem som helst återstår bara galenskap som enda förklaring.

Men detta är som att driva ett företag som om det inte fanns några kostnader – bara intäkter.
Vårt lands export kan skapa inkomster och sysselsättning åt oss. Men för att få detta måste vi gå med på att importera motpartens export som slår ut jobb och inkomster. Handel både förstör och skapar arbetstillfällen.

1994 sjösattes NAFTA (North American Free Trade Area) som omfattade USA, Kanada och Mexiko. President Clinton lovade flera hundra tusen nya högavlönade jobb. Hur det gick? Tio år senare hade frihandeln skapat 800 000 arbetstillfällen i USA. Men samtidigt utraderat 1,5 miljoner jobb. Nettoförlust: 700 000 jobb.⁹

Nya frihandelsavtal med Sydkorea och Columbia innebar en nettoförlust på ytterligare 200000 arbetstillfällen. Det var dock i handeln med Kina som 60 % av sysselsättningsförlusterna uppkom. Efter Kinas inträde i den internationella handelsorganisationen World Trade Organization, blev detta lands export till USA snabbt sex gånger större än USA:s till Kina. Mellan 2001 och 2019 förlorade USA 3,7 miljoner arbetstillfällen på Kinahandeln.¹⁰

Men på den andra sidan gränsen då?

Fram till 1980 förde Mexiko en politik med importsubstitution – om inhemsk tillverkning gynnades skulle man inte behöva importera så mycket. Landets BNP växte därför med 6,7 % per år mellan 1961 och 1980. Detta avlöstes av en nyliberal politik med liberalisering av utrikeshandeln, där stora delar av den industri som tidigare byggts upp gick under av för mycket, för fort. Från och med 1980-talet sjönk därför tillväxten till 2,2 % fram till NAFTA:s bildande då den med en ansträngning reste sig svagt till 3 %, tack vare utländska företagsetableringar i Mexiko.¹¹

Till den nyliberala politiken hörde också upplösningen av de så kallade ejidos 1992. Ejidos var en organisation för fattigbönder som kombinerade kollektivt jordägande med individuell brukningsrätt (en särskilt vanlig form av ägande hos den indianska befolkningen). Med ejidos nerläggning var kycklingarna färdiga att nackas.

In på den mexikanska marknaden vällde nu amerikanska jordbruksprodukter. USA:s jordbruk har ett sex gånger större utbud per hektar jämfört med det mexikanska. Och tio gånger större subventioner från den amerikanska staten! Enkel match. I ett slag halverades det pris på majs som de mexikanska bönderna kunde ta ut vid sina leveranser, på grund av överutbudet. 1,3 miljoner mexikanska bönder förlorade sitt levebröd. Bokstavligen. Men utan att detta fick någon effekt på konsumentpriset, för nu gick majs och bönor till djurfoder i stället. Stora mängder brödsäd gick samma väg. I Mexiko marknadsfördes samtidigt den köttyngda amerikanska dieten. Problemet var bara att den vanlige mexikanen inte hade råd med den anmodade kosten. Ofta hade det mexikanska hushållet inte heller råd med det som varit stapelvaran på menyn, majs. Med NAFTA sjönk realvärdet av den mexikanska minimilönen till 1/3 av vad den kunde köpa 1982.¹²

Men är inte detta lika bra? Då kunde ju de proletariserade bönderna flytta till mer produktiva verksamheter. Jo, de följde anvisningarna och ansamlades i utsvettningsfabriker – maquiladoras – uppe vid gränsen mot USA: en arbetare i Kukdong-fabriken i Atlixco arbetade 45 timmar i veckan och tillverkade Nike-artiklar för en lön på 300 kr i veckan år 2001. Så såg hans ”komparativa fördel” ut. Men lönerna i maquiladoras var nästan 40 % lägre än de som betalades i tillverkningen utanför maquiladoras.¹³ Och snart hade hen ingen lön alls. WTO-reglerna stipulerar att den fördel (t.ex. tullfrihet ) som ges till någon handelspartner, måste ges till alla. Efter Kinas inträde i WTO försvann hundratals av dessa fabriker och hundratusentals jobb i Mexiko.

Vilken lavin som liberalismen satte i rörelse framgår av några sifferuppgifter. Under tiden efter NAFTA:s införande 1994 lämnade varje år en halv miljon mexikaner sitt land för USA eftersom de saknade möjlighet att försörja sig.¹⁴ De åtföljdes av migranter från andra centralamerikanska länder. Folkströmmen fortsatte år efter år. Enligt de aktuella siffrorna för 2020-talet ankommer ett helt Sverige vart fjärde år.

I det fria flödet av varor och tjänster anlände också mellan 300–600 ton narkotika årligen till USA, med förödande konsekvenser för amerikanska familjer och det civila samhället.
2011 började gränsen att befästas. Under Donald Trumps första period togs beslut om att göra muren mellan länderna närmast heltäckande, till en kostnad av 235 miljarder. Mitt framför ögonen på de snyftande liberalerna.

Det skulle ju bli så bra!
 
Ojämlikhet leder till krig

Tendenserna till en globalisering av kapitalismen ökade kraftigt på 1970-talet som ett svar på de ökade strejkerna i de rika länderna. En av flera avsikter med att flytta produktionen utomlands var att disciplinera den oroliga arbetarklassen. Städer som Detroit förlorade mer än halva sin befolkning på grund av run-away-shops. Många av de som förlorade jobbet blev permanent arbetslösa. I Ronald Reagans USA förnyades attackerna mot fackföreningarna. Organisationsgraden sjönk från 21 % till 14 % mellan 1981 och fram till NAFTA:s bildande 1994, då utflyttningen intensifierades.¹⁵ Planen lyckades.
Dagens ungdom kan inte längre utgå ifrån att de ska nå upp till sina föräldrars levnadsnivå. En amerikansk arbetare tjänar i reala termer mindre idag än hen gjorde 1972.¹⁶ År 2019 hade 53 miljoner kvinnliga arbetare en medianlön på strax över hundra kronor i timmen.¹⁷ Redan i slutet av 1900-talet blev lån, inte lön, det viktigaste sättet för medelamerikanen att upprätthålla sin levnadsnivå. Stora lån gav upphov till bostadsbubblor, vräkningar och ett liv i växande husvagnsparker. I dag finns nästan 800 000 hemlösa i USA. Många får man kliva över där de ligger på gatan i alla storstäder.¹⁸

Antalet arbetslösa uppgick officiellt till 7,1 miljoner ifjol. Räknar vi med den dolda arbetslösheten uppgår den till sammanlagt 17 miljoner.¹⁹ Underklassens liv förkortas. 1992 var skillnaden i förväntad livslängd efter 25 års ålder mellan hög- och lågutbildade 2,5 år. 2019 hade differensen växt till 6,5 år. Medellivslängden för de lågutbildade sjönk varje år mellan 2010 och 2018.²⁰

Sociologerna dokumenterar nu det växande antalet ”desperations-dödsfall”, d.v.s. sådana som sker i förtvivlan: självmord, drogöverdoser och alkoholism. 2023 kämpade 48 miljoner amerikaner mot sitt eget missbruk av substanser. Antalet beroende av opioider har ökat med 900 % de sista tjugo åren. Jämför vi bakåt dog 60 000 amerikaner av ”desperation” år 1980. Strax före covidepidemin var antalet uppe i 170 000 per år.²¹

USA är ett samhälle i sönderfall. Men den rikaste procenten av alla familjer har ökat sin andel av inkomsterna från 9 % till 21 % mellan 1985 och 2021. Antalet miljardärer har vuxit från 927 stycken till 1 135.²²

Den amerikanska misären har konsekvenser för omvärlden. När de breda folklagrens köpkraft reduceras skapas ett efterfrågeunderskott jämfört med den totala produktionen. För att kompensera denna avsaknad av efterfrågan måste efterfrågan importeras, eller annorlunda uttryckt: de vilsna varorna måste söka sig utomlands och nå välmående konsumenter i andra länder. Bara så blir tillverkningen storskalig nog för att skapa en låg styckekostnad och lönsamhet.

De största exportsuccéerna i världen – Tyskland, Kina, Sydkorea – bygger alla sin framgång på återhållna löner, de också. Så skapas en allians mellan storföretagen i de rika länderna och de folkklasser världen över som har det tillräckligt bra ställt för att utgöra Efterfrågan.

Till de här välbeställda grupperna inkommer en aldrig sinande ström av bruksvärden. Mentalt definierar dessa människor sig efter vad de konsumerar. Träning är hälsa. Nya märkesshorts till gymmet: Nike, 500 kr (från El Salvador – arbetarens andel av priset 3 kr). Fint hemma, ny matta (från Egypten, tillverkad av 11-åringar, 10-timmarsskift, 80 öre i timmen). Snygga byxor till helgen behövs ju också (från Bangladesh, sömmerskan 3 kr i timmen). Lillen ska ju också ha (barnkläder från Honduras, 14-timmarsskift, 13 kr i timmen). Sen tänker vi på miljön och ställer bilen (cykel från Kina, 4 kr i timmen). Vilket härligt överflöd!²³

Nedanför de här bortskämda människorna började folkflertalet leva som en bortglömd restbefolkning. Gini-koefficienten steg.

Om den totala produktionen i ett land är större än den totala konsumtionen skapas per definition ett sparöverskott. Oftast uppstår två synliga konsekvenser. Om varan inte säljs blir det svårt att hämta hem de pengar som investerats i dess produktion. Investeringsmedel börjar därför förslösas på projekt som saknar skalbarhet och framtidsutsikter. Snart ger mängden hemlöst kapital upphov till en improduktiv pseudoekonomi som den reala ekonomin får bära på; till det vi kallar finansialisering.

Men det leder även till att stora mängder kapital aggressivt söker sig ut på världsmarknaden i jakt på investeringsobjekt, uppköp eller säkra placeringar. Den sammanlagda effekten av kringflytande varuberg och vilset kapital är ökade konflikter. Länder måste ”öppna sig”. Konkurrenter måste besegras, marknader som inte gick att utvidga hemma måste skapas någon annanstans. Politiskt motstånd mot detta krossas. Och eftersom alla är ute efter samma sak leder det till sammanstötningar mellan länder. Redan 1902 skrev ekonomen John Hobson Imperialism. A study, där han hävdade att underkonsumtion var grogrunden för krigen mellan stormakterna.²⁴

Det är inte svårt att hitta perioder i historien där underkuvade befolkningar skapar utrymme för krigsäventyr, eller perioder där stora sociala kraftmätningar internt lugnar ner motsättningarna mellan olika länder.

Ojämlikhet leder till krig. Stora krig planeras i detta nu. Det enda som kan hejda dem är ökade fördelningskonflikter.

Förlorar hushållen på protektionismen?

Om nu frihandel kan både skapa och förinta arbetstillfällen, kan vi resonemangsvis låta sysselsättningsökningen bli större än utslagningen. Men för att plusposten ska komma land och folk till del behöver sysselsättningsökningen och företagsexpansionen stanna inom landet. Det gör den alltid – i den liberala frihandelsteorin. I verkligheten försvinner plusposten gärna ut ur landet, som för USA. Den består – för företagen, men inte för befolkningen. För att kunna lämna sitt bidrag till plussidan skulle företagen behöva stanna i, eller återvända till, USA.

Ett av Trumps uttalade mål med tullpolitiken är att minska incitamenten för amerikanska företag att lokalisera sig utomlands och därifrån sälja billigt hem till USA. Det ska kosta pengar och marknadsandelar att bli nekad tillträde till USA som ännu är världens största marknad. Trumps avsikt är att få företagen att flytta hem igen och att få utländska företag att lägga sin verksamhet i USA för att undvika tullmuren. Volvo har t.ex. redan aviserat en utbyggnad av produktionen i USA. Resultatet av omlokaliseringarna borde bli minskad import och ökad sysselsättning i USA.

Tullpolitiken tänks också förbättra USA:s handelsbalans genom minskad import och ökad export. Leder tullar till minskad import? Kanske. Varutullar som företagen inte kan eller vill kompensera med prissänkningar måste inte leda till lägre import av en viss vara, om folk fortsätter att köpa den till det dyrare priset. Men då får å andra sidan kunden mindre pengar kvar till att köpa andra varor och den vägen minskas importen. Tull fungerar som en beskattning.

Frihandelsvännen hävdar att den politik hen förespråkar leder till lägre priser, vilket är särskilt bra för de mindre bemedlade. Men om de fattiga förlorat jobbet i ett land med svagt socialt säkerhetsnät kan de ha fått sin levnadsstandard så sänkt att de inte kan köpa varan ens till det lägre priset. Välfärdseffekten av frihandeln uteblir för de svaga i samhället. De välbeställdas levnadsvanor blir däremot alltid subventionerade av frihandeln.

Det är förledande att påstå att ”hushållen” förlorar på protektionism, eftersom hushållen är en kategori som rymmer alla från miljardären Warren Buffet ner till opioidmissbrukaren i husvagnen. Om inkomstförlusten hos de välbeställda balanseras av att underklassen får arbetstillfällen, en inkomst och ordning på sina liv är det inte säkert att ”hushållens” inkomster sammantaget minskar. De skulle däremot omfördelas mellan olika hushåll.

Varför är det ”vansinnigt” att försöka få förrymda företag att flytta hem igen, med hopp om ökad sysselsättning och resning ur den sociala nöden? Och varför anses det ”rationellt” att låta hela folkklasser ramla ner inunder samhället i förtvivlad misär, samtidigt som man överkonsumerar på bekostnad av all världens fabriksslavar? Kritiken mot protektionismen är tal i egen sak.

Det är uppenbart att Trump försöker skapa en ny social bas för den amerikanska regimen. Kommer det att lyckas? Ingen vet. Ett uppenbart problem är att fördelarna kommer först på sikt och dessutom bara efter ytterligare reformer. Nackdelarna anländer genast.

Om tullarna ger prisökningar som sprider sig i ekonomin kan det ge konjunkturnedgångar.
För att få företag att flytta till USA krävs det att incitamentsstrukturen (tullpolitiken) bibehålls under lång tid. Den förbättring som erbjuds genom att förlägga verksamheten till USA måste bli varaktig för att omlokaliseringar ska aktualiseras. Tullpolitiken måste också kompletteras med utbildning av arbetskraften, upprustning av landets förfallna infrastruktur och mycket mer. Bara då kommer företag att köa i större utsträckning.

Sen är Trumps största problem snarast politiskt. Hur ska hela den gamla politiska och ekonomiska eliten fås att acceptera en mer frugal tillvaro och samtidigt omskolas i en helt ny politisk diskurs?

Protektionismens hemlighet

För att begripa vad som pågår i världen just nu krävs ett längre historiskt perspektiv. Det klassiska frihandelslandet är Storbritannien på 1800-talet. Som världsetta kunde de tvinga fram frihandel med hjälp av kanonbåtar mot Osmanska riket. Kina öppnades för frihandel genom att man översvämmade landet med knark. ”Rule Brittania”. Men Storbritannien hade länge kännetecknats av den rakt motsatta politiken!

Från 1721 och ett kvartssekel framåt styrdes Storbritannien av Robert Walpole. Han införde en politik med höga tullar på importerade färdigvaror, statligt understöd till företagen och lade om landets ekonomi så att det importerade råvaror och sålde färdigvaror. Den handelspolitiken bestod långt in i 1800-tal. Protektionismen fungerade. Efter Napoleonkrigens slut 1815 stod Storbritannien som världsetta.²⁵

Problemet var bara att fler länder kunde använda sig av samma metod för att klättra uppåt i världsekonomin. Efter flera årtionden av debatter bestämde sig britterna i mitten av 1800-talet för att ”sparka bort stegen” för alla andra, som den tyske ekonomen Friedrich List kallade det. Med hjälp av frihandel. I frihandeln kunde britterna nu maximera alla de konkurrensfördelar de byggt upp under den protektionistiska epoken. Konkurrenternas späda företagsplantor trampades ner. Frihandel är den starkes merkantilism.

Frihandelns tyngsta kritiker fanns i USA. De kanske mindes William Pitt den äldres ord från 1770: ”New England-kolonierna borde inte tillåtas att tillverka ens spik till hästskor”.

USA:s förste finansminister Alexander Hamilton var även först med tanken att Amerika borde ”göra en Walpole”. Succesivt under första halvan av 1800-talet införde USA allt högre tullar, med teoretiskt understöd från egna ekonomer som E. Peskine Smith och H.C. Carey. Politiken gällde fram till andra världskriget. Det var längre än den behövdes. På ett sekel hade USA förvandlats från en befolkningsremsa på östkusten, plåstrad på en vildmark, till världens industriella hjärta. Väl där blev man frihandelsförespråkare.²⁶

Samma protektionistiska politik fördes efter Andra världskriget av Japan, Sydkorea och aTaiwan. Här hittar vi protektionismens hemlighet.

Den anammas av länder som inte är nöjda med sin position i den internationella arbetsdelningen och som har modet att förändra den.

De anser sig ha fått ut för lite av sina materiella tillgångar och sin kunskapsnivå. De kan ha hamnat för långt ner i råvaru- eller halvfabrikatleden i stället för i förädlingsleden. De kan ha specialiserat bort sig. Eller plötsligt blivit först med en ny teknik eller en unik råvara. Protektionismen erbjuder möjligheten att få avancera till en ny industriell nivå.

Det unika i dagens historiska situation är att protektionismen torgförs, inte av något land som under en längre tid varit up-and-coming , utan av en världsetta som försöker klänga sig kvar på sin position.

Kan frihandel permanentas?

Den frågan ställdes till ekonomen Andreas Cervenka i ETC. Cervenkas perspektiv på Trump är det gängse liberala: Trump är ”amatörmässig”, ”tragikomisk”, ja ”besatt” och har förmodligen ”en liten psykos”. Cervenka ombeds anlägga ett större perspektiv: ”om vi ser till de senaste decennierna […] om vi jämför med historien, kan vi verkligen se frihandeln som en norm?” Cervenka förmår inte lyfta blicken upp från det dagsaktuella och svarar ”det är svårt att pressa in allt som nu sker i något slags intellektuella ramar” och går snabbt vidare till något annat.²⁷

Det korrekta svaret kan göras kort. Nej, frihandel är inte normalt. Den har aldrig varit och kommer aldrig att förbli en ”norm”. Den är däremot en norm i den grundsyn som Cervenka har gemensam med Agneta Stark, där varje land ”borde specialisera sig på det som landet är bäst lämpat för”, vilket ”skulle gagna alla”. Dags att syna lagt kort.

Vid specialisering väljer man alltid bort samtidigt som man väljer till. Vid specialisering överlåter man en icke närmare angiven del av sin försörjning åt andra. Hur stor del går inte att ange eftersom detta kommer att bestämmas av marknadskrafterna. Vid specialisering överger man självtillit och välkomnar beroende. Man gör sig av med sin förmåga att tillverka flera saker för chansen att få tillverka bara ett fåtal. Innebörden blir att man bygger en skörare nationell ekonomi som saknar diversifiering och nedrustar framtida alternativa utvecklingsmöjligheter. Specialisering är konserverande; inte dynamiskt.
I marknadsdansen måste sen allt vika för det man försvurit sig åt. Traditioner och lokal kultur ersätts av kolonisering (jämför Mexikos matkultur). Allt som inte är marknadskonformt utraderas eller hotas. Självförsörjningsgrad, inhemsk film, snus, fackböcker på det egna språket, föreningsägda fotbollslag där medlemmarna garanteras 51 % av rösterna gentemot kapitalet. Ingångna sociala kontrakt syftande till arbetsfred rivs upp. Säg Tesla, det räcker.

Natur och miljö förhärjas eftersom den internationella specialiseringen drivs av marknadens trängtan efter maximal profit som blir ett villkor för att få stanna kvar i ruljansen. Endast den mest lönsamma produktionsorten överlever. Systemet graviterar alltid mot ”en försörjer alla”. Men därmed maximeras också miljöbelastningen hos varje verksam gruvort, varje skogsparti med långa fibrer eller varje fabrik som färgar kläder. Specialisering är också alltid rumslig. I det fria flödet av arbete och kapital kriminaliseras arbetslivet. Först svärtas arbetstider och arbetsmiljö. Alla måste göra sitt yttersta för att nå lägsta möjliga produktionskostnad, oavsett om detta erbjuder en överlevnadsnivå eller ej.
Till sist blir skadorna av frihandeln så stora att de utlöser sociala rörelser mot liberalismen. Dessa bildar sen en klangbotten åt eliter som fått sina utvecklingsmöjligheter blockerade av frihandeln.
För när frihandeln släpper lös konkurrensen hamnar alla på samma startlinje, oavsett kondition, träningsbakgrund och åkommor. De just nu rådande styrkeförhållandena realiseras. Den starke vinner, den svage förlorar. För de som i utgångsläget hade sämre konkurrenskraft blir detta orimligt eftersom frihandeln berövar dem möjligheten att bygga om och bygga upp den konkurrensförmåga de potentiellt besitter. ”Stegen är bortsparkad”. När tillräckligt många kapitalgrupper och nationer inser att de tillhör förlorarna blir de anhängare av protektionism.

I den ekonomiska historien avlöser därför perioder av protektionism och frihandel varandra. Ja, vi får en protektionistisk epok just därför att vi haft frihandel. De båda förhåller sig till varandra som inandning till utandning. Att tro på evig frihandel är som att inbilla sig att man ständigt kan andas in utan att andas ut. Prova själv.

I kulturens motsvarighet till frihandeln formas ett kosmopolitiskt klägg av Varsomhelstare, som frodas i identitetslekar, urbanitet och mångkulturell avsmakning av vad världen har att erbjuda de bemedlade. Journalisten David Goodhart klöv alla politiska ideologier i två. Du är antingen Varsomhelstare eller Någonstansare.²⁸ Varsomhelstarna har dominerat svensk opinion och kultur i mer än ett decennium. När vi nu träder in i en ny epok kommer varsomhelstarna att fasas ut som förbrukade. Om någonstansarna hanterar sina kort väl kan det kosmopolitiska återvända som proletär internationalism.

Dagens frihet är framtvingad

Liberalerna framställer gärna sin ordning som spontan, som befrielse från statlig inblandning och regeltvång. I själva verket är det svårt att hitta något så riggat som den ordning vi lever i idag.
För att skydda produktionsordningen har man initierat bildandet av ekonomiska storrum som NAFTA, sydamerikanska Mercosur, ryska OSS eller EU. Inom varje storrum tvångs- liberaliseras sen de länder som ingår i dem. Samhället avpolitiseras. EU är ett bra exempel.

För att accepteras som medlem måste landet erkänna EU:s grundsatser. I dessa flyttas riksdagens makt över från räntepolitiken bort till en fristående riksbank. Om den egna valutan överges för euron försvinner möjligheten för politikerna att bedriva valutapolitik i form av devalvering/revalvering. Tullpolitik, sydd efter det egna landets politik förbjuds, eftersom den politiken måste vara gemensam för hela EU. Oavsett om ländernas ekonomiska läge varierar. Möjligheterna för politikerna att bedriva en självständig finanspolitik beskärs av EU-regler avsedda att motverka en keynesiansk ekonomisk politik: högst 3 procents underbalansering av budgeten, samt ett tak för statsskulden på 60 procent av BNP.
Verktyg efter verktyg för att hantera ekonomiska konjunktursvängningar trubbas av eller avskaffas. Kvar som metoder står i huvudsak nerskärningar i det offentliga och folkomflyttningar i väntan på att konjunkturen ska självläka.

Vid sidan av dessa formella hinder mot att sköta landets ekonomi tillkommer de reella. I en marknadsekonomi byggd på konkurrens finns det inga möjligheter för företag, branscher eller länder att samtidigt lyckas lika bra eller lika dåligt. Utvecklingen är alltid ojämn och lägena alltid olika. Men den ekonomiska politiken i ett storrum kan bara bedrivas efter de behov som de stora ekonomierna har – säg Tyskland, Frankrike, Italien. Allt annat vore – faktiskt! – bara dumheter. Det vore orimligt om behoven hos små länder som Estland, Portugal eller Sverige skulle läggas till grund för en ekonomisk politik som skadade eller sinkade de större ländernas ekonomier. De små blir medåkare och får betala priset för att den förda ekonomiska politiken ska passa de större enheterna.

På det lokala planet begränsas handlingsfriheten av reglerna för lokal upphandling. Kommuner, regioner och stat anlitar entreprenörer för att utföra tjänster som vård eller parkförvaltning. För den offentlige beställaren gör reglerna det svårt, till omöjligt, att välja något annat än det billigaste alternativet, även om ett dyrare skulle vara mer praktiskt eller socialt och miljömässigt bättre. Genom EU-reglerna fråntas politikerna rätten att besluta om vad som är bäst för befolkningen.

Men detta är inte tillräckligt för kapitalet. Mäktiga kapitalgrupper har initierat internationella avtal som Energistadgan, eller bilaterala handelsavtal mellan länder med ett långtgående skydd för utländska investerare. Med avtalen som verktyg kan demokratiskt fattade beslut omintetgöras och rättsväsendet i enskilda länder överskridas; återprivatiseringar omöjliggöras, vinstförbud i välfärden stoppas, skarpare miljöregler och åtgärder mot klimathotet hejdas.²⁹

På det här sättet tappar de folkvalda politikområde efter politikområde och allt mer av samhället blir fredat från politik. Den borgliga demokratin blir sakta men säkert ett allt tommare skal. Den liberala ordningens upprätthållande kräver att den liberala demokratin förbrukas.

Hur formas man som politiker av tvingande ramar? Av att de politiska besluten lagts ut på entreprenad? Av att allt grundläggande avgjorts någon annanstans? Av att möjligheten att göra avtryck krympts så till den grad? Av att befrias från ansvar för landets storskaligare färdriktning? Av tryggheten i det lilla?
Bristen på resning hos våra nuvarande politiker är inte personliga lyten. Den är ett systemfel. Ett system med den här karaktären är oförmöget att fostra politiska ledare.

Vill frihandlarna ha frihandel?

Jodå, ibland. Ibland inte. Låt oss gå till ett exempel i den ekonomiska historien:
Aldrig har väl trumpetstötarna om frihandel och fria flöden av varor och tjänster fört mer oväsen än när EU:s inre marknad sjösattes efter Maastrichtfördaget 1992. Inte bara medlemmar utan även länder utanför EU skulle nu få möjligheter till en mer storskalig produktion. Bakom propagandan såg dock realiteterna annorlunda ut.

80 % av de fattiga ländernas export till EU låg på områden med tullbarriärer. Hindren var också koncentrerade till lite enklare näringsgrenar där det skulle vara lätt för Syd att utveckla sina verksamheter textil och kläder, möbler, skor och läder, vegetabiliska oljor, frukt och grönt. EU:s handelspolitik var medvetet diskriminerande. Tariffen på kakaobönor var 2 % vid import till EU, för malda kakaobönor 4,5 % och för choklad 11,8 %.³⁰

Frihandeln är alltid partiell och riggad även när den dominerar. Tarifferna är verktyg för att skapa varukedjor och bygga pyramider i den internationella ekonomin där ledande centra arbetar för att gruppera leverantörer med lägre förädlingsgrad under sig, eller för att helt kunna avstå från mindre profitabla verksamheter och överlåta dessa på svagare aktörer. Men det finns fler hemligheter …
Fri handel styr inte?

Här är naiviteten så formidabel att vi behöver inventera ett redan använt exempel betydligt djupare: relationen mellan Storbritannien och USA på 1800-talet.³¹

I USA fanns tre stora sociala krafter. Den första formades av att USA växte; genom köp (hela Mellanvästern köptes från Frankrike 1803), genom stöld (från urbefolkningarna under hela 1800-talet) och genom krig (mot Mexiko 1848, som fick avträda hela sydvästra delen av dagens USA). President Jeffersons markpolitik hade redan från början gynnat bosättningar i dessa vida områden. Västern dominerades av jordbrukarna.

I Nordstaterna befriade ångmaskinen den spirande tillverkningsindustrin från tvånget att lokalisera sig hos vattenkraften. I stället flyttade den in till råvarorna kring de stora sjöarna, och när väl Eriekanalen byggts 1825 fanns en sammanhängande vattenväg med utlopp i New York med valfri destination för industrivaror.

I södern fanns den unga republikens sociala elit i form av plantageägarna. Tekniska nyheter som The Cotton Gin spred plantagerna allt djupare ner i Södern. Bomull blev den ledande produkten, och den såldes ut på världsmarknaden i allmänhet och till den brittiska textilindustrin i synnerhet.
Amerikansk politik på 1800-talet är lätt att överblicka. Västern var den vackra jungfrun. Friarna hette Nord och Södern. Vem skulle hon välja som politisk partner? Vem hade den politik som gynnade farmarna i väst mest?

Den växande industrin i nord saknade fortfarande tillräcklig kraft för att hävda sig i internationell konkurrens. Nord förespråkade därför tullskydd och försökte övertyga farmarna att det inte var så viktigt med jordbruksexport. I stället kunde den växande hemmamarknaden i Nord industristäder ge Västerns jordbruk en både skyddad och stigande avsättning för sina produkter under mycket lång tid. Tullmurar kunde gynna både Nord och Väst.

Syd å sin sida förespråkade frihandel och ville att USA skulle föras in i en internationell arbetsfördelning där Västern och Södern kunde få stora inkomster från sina respektive råvaror ute på världsmarknaden.
För Västerns farmare var båda friarna ett tänkbart parti. Mellan Nord och Södern skulle antagonismen bara växa.

I början av 1800-talet växer tullarna, bland annat för att Södern struntar i att föra fram Västerns önskemål i handelsavtalen med Storbritannien. Från 1830-talet råder en skör balans mellan olika intressen. Denna stjälps när uppstickarna i Nord driver igenom den ”Svarta tariffen” med kraftigt höjda tullmurar 1842.
I sydstaterna utbryter panik. Tänk om Storbritannien svarar med hämndtullar på bomull! Nu startar intensiva försök att få till stånd en allians mellan Västern och Södern. Men bollen försvann till den andra planhalvan.

I Storbritannien pågick sedan flera decennier en intensiv debatt om handelspolitiken. Industriägarna i Manchester framhöll att britterna själva bar skulden till att landet drabbats av en växande konkurrens från tysk industri. Britterna hade fört en protektionistisk politik gentemot tyskt jordbruk. I stället för att ge det tyska jordbruket avsättningsmöjligheter och ett intresse av frihandel och för import av engelska produkter hade småbrukare och junkrar fått inrikta sig på sin hemmamarknad. 1832 skapades Zollverein med en gemensam tysk marknad bakom höga tullmurar och nu handikappades brittisk industri av fördyringar när den skulle konkurrera med tysk. Ska Storbritannien skjuta sig i foten ännu en gång, nu i relationen till USA?

De brittiska kapitalisterna gör nu stora ansträngningar för att avvärja faran med den ”Svarta tariffen”. Ansenliga summor doneras för att sprida frihandelns evangelium ”över hela världen och främst till USA”. När USA håller presidentval 1844 är tullarna en stor politisk fråga. Det har ansetts att Storbritannien gav bidrag till president Polks valkampanj för att få ”rätt” politik.

Men framför allt agerade britterna på hemmaplan. År 1846 river den liberala borgligheten upp de gamla protektionistiska spannmålslagarna. Tre dagar efter spannmålslagarnas avskaffande i Storbritannien tas tullfrågorna upp i den amerikanska kongressen. Nu ingår Södern en tillfällig förbindelse med Västern och nya lagar om tullsänkningar antas, som öppnar den amerikanska marknaden för de brittiska industrivarorna. De politiska motsättningarna mellan Nord- och Sydstater accelererar och 1861 utbryter det amerikanska inbördeskriget.

Efter nordstaternas seger i inbördeskriget lämnar Västern succesivt sina råvarubröder i syd och närmar sig nordstaterna. Protektionismen återinförs och alliansen som landet behövde för att bryta sig ur den roll i världsekonomin som britterna velat tilldela Amerika återuppstod.

Konflikten illustrerar tydligt vilken roll som fri handel har. Med frihandel och en öppnad marknad därhemma kan en starkare nation erbjuda ekonomiska möjligheter för vissa delar av kapitalet eller för hela samhällsklasser i ett annat land. Dessa kan i sin tur erbjuda sysselsättning och välstånd till valda delar av sitt samhälle. Och anklaga motståndarna för att beröva folk deras levebröd om inte frihandel accepteras.

Utan handgriplig intervention i andra länders politik kan frihandlaren kasta om de sociala krafterna i det andra landet helt och hållet. Förändra den politiska inriktningen, liksom regimen i ett svagare land. Spela oskyldig och bara se på medan flugorna fastnar på den liberala limpinnen.

USA var ”the one that got away”.

Men sånt här händer väl inte nu för tiden… ?

Sverige – ett avätet äpple

Det finns fenomen i världsekonomin som den liberala frihandelsläran inte kan förklara. Enligt den ska länder specialisera sig och överlämna sina svagt utvecklade verksamheter åt andra. Med tanke på vilket genomslag läran haft i handelspolitiken borde länder få ganska olika produktsortement och handla mest med sådana partners som tillverkar vad de själva saknar. ”I- och u-land gör det de är bäst på.”

Inte alls. I själva verket är det länder som är mest lika varandra som handlar mest med varann. Rika länder med rika, och de säljer dessutom samma typ av saker till varandra.

En del av förklaringen ligger i handelsteorins våldsamma abstraktionsnivå. ”Samma” typ av varor betyder inte att varorna är identiska utan tillräckligt varierade för att göra utbyte intressant. Teorin bortser dessutom helt från transportkostnader. Handel tvärs över en gräns kan bli billigare och skapa import även om varan egentligen tillverkas i det egna landet också.

Men bakom fenomenet med intrahandel, där länderna verkar skicka samma saker mellan sig ligger något djupare.³² Intrahandel stiger alltid när handelsbarriärerna sjunker. Intrahandel är en effekt av den frihandel som den större aktören tvingat fram hos de små när dessa ”öppnat” sig. Ställda inför ökad, kanske övermäktig konkurrens erbjuds de små aktörerna att specialisera sig på något delmoment i den produkt de tidigare tillverkat i sin helhet, eller som de haft för avsikt att börja tillverka. Alternativet vore att duka under helt och hållet. Ett tredje land kan därefter erbjudas nästa steg i tillverkningsprocessen o.s.v. Allt under ledning av orkesterledaren. Som en variant kan ett land få nöja sig med att sälja insatsvaror som används i en produktionsprocess som är dem bekant, men som innehas av ett större land.

För det svagare landet ger detta två fördelar. Dels kan landet få en marknadsnisch som är så specialiserad att man blir mindre konkurrensutsatt, ja får monopol (så länge som det går bra för orkesterledaren). Dels kan arbete, kapital och teknik överföras från nerlagd verksamhet och ansamlas i de företag som gynnas, vilket möjliggör skalfördelar.

Genom att inlemma de små spelarna i sin egen produktion kan den större aktören göra sig av med konkurrenter och samtidigt erbjuda dem en förmånlig plats i sitt eget pyramidbygge.

Detta har särskild relevans för små i-länder som de nordiska, eller t.ex. Nederländerna och Belgien som alla svarat på de öppna marknadernas lock och pock. Ur dessa länder har det skapats förvuxna transnationella företag intvinnade i verksamheter ledda av andra länders kapital. Resultatet har blivit att små kapitalistiska länder har fått topptunga ekonomier dominerade av ett knippe storföretag, med några få kapitalgrupper bakom sig. Kring sig har de grupperat underleverantörer.

Över tid blir den nationella ekonomin i dessa länder allt mindre diversifierad och den industriella basen krymper. Landsortskommunerna domineras av någon enstaka arbetsgivare och har sen bara lokala företag. Landets näringslivsstruktur ser snart ut som en aväten stående äppelskrutt med fruktkött kvar bara i ändarna. Högst upp några transnationella storföretag, i mitten ingenting och längst ner små företag och den informella ekonomin.

Mycket litet tar sig uppåt. Situationen påminner om för länge sen. Av de företag som Sverige hade år 1700 var inget enda kvar år 1800. För den klena borgarklassen i utkantslandet Sverige var företagsamhet bara en förstuga till adelsskap och ett liv som rentierer. De sålde av när målet var nått. Sverige saknade därför länge en permanent borgarklass.

Vi är tillbaka där idag. Se på den förhållandevis pigga dataspelsbranschen, där unga företagare skapar nya produkter – men målet tycks vara att få livsverket sålt till utlandet, nå ekonomiskt oberoende och arbetsbefrielse.

Eller ta Wallenbergsfärens försäljning av ABB:s robotavdelning till japanska Softbank. Någon annan fick ta hand om problemet – och intäkterna – från att kombinera AI med robotik. 2018 sålde samma ABB iväg sin transmissionsnätsavdelning till Hitachi. Med den försvann ordrar för många miljarder på havsbaserad vindkraft som kunnat gynna svensk ekonomi och miljö. Batteriproducenten Northvolt lades ner när Volkswagen inte ville längre.

Förbindelser har byggts för utförsel av svensk el till Tyskland. Utbudssänkningen detta skapat har gett höjda elpriser för svenska konsumenter och en vink om vårt koloniala beroende.
I Tyskland har företag som Thyssenkrupp och Salzgitter fått stort stöd från tyska staten för att göra en grön omställning. Thyssenkrupp fick från staten 2/3 av den investering som krävdes. Salzgitter fick 40 % av investeringen. I Sverige gavs Northvolt under 1 % i statsstöd. Det i skrivande stund vacklande Stegra drog in 75 miljarder från privata investerare. Statens insats: 2 %. Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson säger blankt nej till statligt deltagande i den gröna omställningen.³³

Det vore ett misstag att tolka detta som ännu ett utslag av moderat nyliberalism. Den verkliga anledningen är att den svenska eliten inte törs framträda som en fristående konkurrent på en självständig ekonomisk bas, av rädsla för att stöta sig med tyskt kapital. Den ledande klassens horisont sträcker sig inte längre än till att bli junior partners åt större kapitalistklasser.

Japan är ett exempel på motsatsen. Landet ådrog sig stark kritik på 1970- och 80-talen för sin vägran att spela med. I de varor som Japan exporterade som mest var landets intrahandel som minst, vilket tvingade fram större anpassningsåtgärder hos länder som inte längre kunde konkurrera med japanerna. Förklaringen till agerandet var enkel. Japan ville upp. På en bred industriell bas.³⁴

Alternativet hade varit att bli sittande med äppelskrutten.

Felet med Ricardos frihandelsteori

Isaac Newton spökade fortfarande långt in i 1800-talet. I den unga vetenskapen nationalekonomi drömde företrädarna om att lagar, som de Newton hittat i naturen, skulle finnas i samhället också. Bakom människornas projekt, tävlingar och återvändsgränder skulle det finnas lagbundna mönster lika säkra som tyngdlagen. Samhällslivet kunde fångas i logiska abstraktioner och mänsklig interaktion uttryckas i matematiska formler med förmåga att förutsäga vad som skulle hända härnäst. Nationalekonomin kunde härigenom bli en värderingsfri vetenskap.

Den förnämste företrädaren för detta synsätt var David Ricardo. Från Ricardo kommer metoden att arbeta med abstrakta siffermässiga modeller; från honom kommer den förenklade människan Homo Economicus, och han är fadern till den liberala utrikeshandelsteorin.³⁵

David Ricardo kom från en gammal släkt av sefardiska judar. När han gifte sig med en icke-judinna gjorde familjen honom arvlös. Aktier och värdepapper var Ricardos största intresse och han hade inga problem med att bygga sig en egen förmögenhet oberoende av familjen.

Under Napoleonkrigen hjälpte han den brittiska staten att sy ihop en deal för att finansiera Storbritanniens krig. Allmänheten erbjöds säljbara statspapper och Londonbörsen gav staten ett lån på 36 miljoner pund. Ricardo blev inte lottlös. Ingen enskild har någonsin gjort en större ekonomisk vinst. Svindlande 1,5 miljarder i den tidens penningvärde. Vid 43 års ålder kunde Ricardo pensionera sig. På sitt gods väster om London ägnade han sig åt nationalekonomi. Men han skrev bara en bok: ”On the principles of political economy”, 1817.

Ricardos Homo Economicus är en reducerad människa. Hon har ingen familj, saknar tillhörighet i en samhällsklass och har inte heller någon hembygd. Ingen kulturell barlast eller annat känslomässigt tjafs. Hon har däremot ett allt överskuggande egenintresse och är en allvetande, kalkylerande aktör på perfekt fungerande marknader.

Överförenklingar av det här slaget leder inte bara till att nationalekonomin som vetenskap når svaga resultat. De medför också att den får en alltmer auktoritär karaktär när den tillämpas i en verklighet där alla bortsorterade variabler återinträder. Det är i varje läge rationellt att en arbetslös i Norrland lämnar sitt sammanhang och flyttar åttio mil söderut, och om den arbetslöse inte beter sig rationellt ska hen korrigeras med ekonomiska bestraffningar. I stället för en bred diskussion om varför flytten uteblir, byts ämnet ut mot ett enklare ämne som lämnar verkligheten.

Orsaken till att nationalekonomen söker en så hårt abstraherad verklighet är att han först härmed får en möjlighet att använda sig av modeller och matematiska formler. Då uppstår ett fokus på regelbundenhet, logik och kvantifiering. Försvinner gör allt som inte kan kvantifieras, som är motsägelsefullt, övergående eller subjektivt. Den liberala nationalekonomin startar resonemangen i modellerna, inte i verkligheten. Från principerna resonerar den sig sen ”neråt” till verkligheten (deduktion). När verkligheten blir allt för förbryllande utnämns den till en paradox (Leontiefs paradox är en av de mer kända).

Liberalen James Mill drillade redan på 1810-talet sin unge son John Stuart i Ricardos lära. I vuxen ålder blir John Stuart Mill Ricardos banérförare och skriver texter för att understödja och komplettera denne, ”den störste nationalekonomiske tänkaren”. Mill träder i öppet försvar för en deduktiv vetenskapssyn: nationalekonomin utgår ”från antaganden, inte från fakta” och dessa antaganden kan vara ”helt utan grund i fakta”. Nationalekonomin är en ”abstrakt vetenskap” som använder ”a priori”-metoder.³⁶
1848 skriver Mill en bok där till och med titeln kommer från Ricardo (”Principles of political economy”) och för arvet från Ricardo vidare. Långt senare ska den österrikisk-amerikanske ekonomen Joseph Schumpeter summera Ricardos arv åt oss:

Ricardo ”skapade en utmärkt teori, som aldrig kan tillbakavisas och som ingenting saknar – utom förstånd”.

Ingenstans är detta tydligare än i Ricardos teori om utrikeshandeln. Hans teori bygger på en historisk händelse: handelsavtalet mellan England och Portugal från 1703, ofta kallat Tyg- och vin-avtalet eller Methuen-avtalet efter britternas ledande diplomat, tillika vingårdsägare – i Portugal. Bakgrunden är det grymma spanska tronföljdskriget där otaliga civila och 400 000 soldater dör. Strax före avtalet vinner England och Holland en avgörande seger mot Spanien och Frankrike i slaget vid Vigo, och läsaren kommer strax att förstå varför vi nämner denna detalj.

Med avtalet stiger den engelska exporten av ulltyger med 300 %. Det lilla Portugal blir Englands näst viktigaste handelspartner. Portugals export av vin och portvin fördubblas. Ovanpå detta skapar Ricardo en modell.

Redan Adam Smith hade berört frågan om komparativa fördelar, med hållit sig till absoluta fördelar som dikterats av naturen. Skottland är inte lämpat för att bli en vinproducent, sa han. Det är alltså rimligt att Costa Rica idag byter bananer mot finskt timmer. Men Ricardo tog ett steg till. Läran om komparativa fördelar innebär inte att varje syssla skall utföras av den som är bäst på den. I så fall skulle kanske den händige Andersson göra allt och den fumlige Petterson inget. I stället ska ett starkt land fokusera på tillverkning där de har sitt största försprång relativt sett och det andra landet på något där dess konkurrensnackdel är som minst och båda göra sig beroende av att handla med varann.

Ricardos modell bestod av två länder, England och Portugal, och två varor, vin och kläde, enligt nedan:

Portugal, antal arbetstimmar
En enhet vin: 80
En enhet kläde: 90

England, antal arbetstimmar
En enhet vin: 120
En enhet kläde: 100

Ricardo är inte ogin. Han låter Portugal vara bättre på allt, som synes. Men, säger han, det kostar länderna 390 arbetstimmar om båda gör en enhet av varje vara. Om varje land fokuserade på sitt bästa alternativ, dubblade sin produktion och handlade till sig den andra varan skulle den samlade tidkostnaden sjunka till 360 arbetstimmar och de 30 extra timmarna kunna användas till produktionsökning.

En första iakttagelse kan vara att denna teori svarar väl mot både den enskilde företagarens och det ekonomiska systemets behov. I en marknadsekonomi lever den enskilde kapitalisten under ett ständigt expansionstvång. Öka produktionen eller gå under i konkurrensen. Kapitalism är som cykling. Slutar du att trampa kommer du med säkerhet att vingla omkull lite längre fram. Ricardos modell erbjöd expansionsmöjligheter för det enskilda företaget.

Så hur gick det? Avtalet från 1703 bidrog till att forma de bägge ländernas näringsliv. På 1790-talet bestod Storbritanniens export till 87 % av varor från tillverkningsindustrin. Portugal fastnade i råvarorna och exporten bestod vid samma tid av 78 % vin och mat. Per capita-inkomsten i Portugal steg först några decennier för att sen stagnera och därefter sjunka. På 1850-talet var inkomsten per capita i Portugal nere på samma nivå som på 1500-talet!!

Vad är det för fel på Ricardos teori? För det första vilar modellen på den falska förutsättningen att parterna som inleder samarbetet är jämbördiga. Maktförhållanden finns inte i Ricardos kalkyl. Men efter slaget vid Vigo 1702 tvingas Portugal att övergå till den engelska sidan i spanska tronföljdskriget. Portugal gick med på avtalet bara för att få militärt skydd av den engelska flottan och offrade sina vävare och sin textiltillverkning baserad på merino-får.

För det andra är modellen en helt verklighetsfrämmande överförenkling. För Portugal resulterade avtalet i ett underskott i betalningsbalansen. Detta kunde de finansiera med hjälp av ett överskott gentemot sin koloni Brasilien, som Portugal plundrade med hjälp av förslavad arbetskraft. Parterna var alltså i verkligheten tre, inte två som i Ricardos modell, och utan Brasilien skulle handelsutbytet mellan Storbritannien och Portugal inte ha kunnat hållas i gång över huvud taget.

För det tredje saknar modellen ett historiskt perspektiv. Varför är vissa länder ”lämpade” och andra utnämnda till ”olämpade” för viss produktion? När, var hur blev de olämpade? Har de varit koloniserade, haft utvecklingshämmade diktaturer, varit mer utsatta för naturfaror, analfabetism eller religiös dogmatism? Det finns ingen rörelse i modellen. Den är ett stillbildsfoto, inte en spelfilm.

Modellen blir då – för det fjärde – bara nu, nu, NU. Den lånar den enskilde företagarens perspektiv: hur ska jag bäst kunna utnyttja den tillfälliga konkurrensfördel jag har idag? Härmed döljs att teorin bygger på att man accepterar de just nu rådande skillnaderna i teknik och produktivitet som givna och beständiga.

Av detta följer att teorin, för det femte, fallerar om landet inte accepterar sin roll i den internationella arbetsfördelningen och vill tänka sig något som modellen också saknar – en framtid. Därav Trump.
För det sjätte bygger modellen på premissen att om länderna specialiserar sig och når en intäkts- och sysselsättningsökning, så kommer denna att stanna inom landet. Exemplet USA idag visar att denna förutsättning är falsk.

För det sjunde vilar Ricardos modell på uppfattningen att en varas pris är ett mått på kostnad och effektivitet. Men pris är vad kunden betalar. Kostnad är vad alla andra betalar.

Bakom ett lågt pris kan det dölja sig löner som blivit nerpressade av förbud mot fackföreningar, eller slapp lagstiftning som gjort det möjligt för vissa företag att – till skillnad från konkurrenten – ostraffat förstöra miljön. Bakom ett effektivt pris kan dölja sig statliga subventioner och bakom ett högre pris kan finnas oligopol i mellanleden fram till kunden, som inte är tillverkarens fel och som konkurrenten från ett annat land slipper. Pris ljuger.

För det åttonde tar Ricardo inte hänsyn till bruksvärdet hos varorna när han anbefaller handel. Ett land kan mycket väl avstå från att handla till sig, säg, kiwi och kinesiska plastleksaker utan att drabbas av några nämnvärda välfärdsförluster eftersom det finns fullgoda substitut.

Under 1900-talet byggde de svenska nationalekonomerna Bertil Ohlin och Eli Heckscher ut frihandelsmodellen. Hos Ricardo hade bara en produktionsfaktor, arbete (läs: lönekostnad) varit väsentlig. Nu tillförde svenskarna kapital som en andra produktionsfaktor. Komparativa fördelar och ett lands benägenhet att handla ansågs nu bestämmas av hur arbete och kapital kombinerades. Ett land som var mer välutrustat med kapital tänktes vara mer ”lämpat” för avancerad tillverkning och tvärtom. Verkliga länder visade sig sen bete sig på ett sätt som stred mot teorin, men eftersom detta är de svenska nationalekonomernas enda ”claim to fame” i internationella sammanhang är vi fortfarande stolta över dem.

Kvar från Ricardo finns dock samma brist på verklighetsförankring. Ohlin & Heckscher utgår från att alla produktionsfaktorer kan röra sig fritt mellan olika verksamheter. Arbete och kapital som lämnat en tillverkning kan då omedelbart och utan kostnad sättas in någon annan stans. Med perfekt faktorrörlighet blir det lätt att anpassa sig till förändrade handelsmönster och nya konkurrensvillkor. Det finns inga förlorare eftersom produktionsfaktorerna flyttar till verksamheter med samma eller högre produktivitet. Men den frigjorda arbetskraften behöver inte matcha de nya arbetstillfällena i utbildning eller förmåga. Arbetaren kan vara obenägen att flytta. Närhet till mormor, avoghet mot för mörka årstider, möjligheten att utöva ett fritidsintresse eller bristen på förskolor kan avsluta flyttplanerna.

Kapital kan vara låst i fysiska egenskaper. Stålugnen går inte att använda för datortillverkning. Teorin om perfekt faktorrörlighet är ett exempel på nationalekonomins förälskelse i verklighetsfrämmande modeller och vårt fel nummer nio.

Den liberala frihandelsteorin bygger på falska antaganden; den är inhuman, orealistisk och helt enkelt bara dum – och ändå inte ifrågasatt över huvud taget i svensk opinion.

Förklaringen är att den fyller en ideologisk funktion för eliterna i ett land som tappat både sin rikedomsbildande kraft, sin riktning och sin röst. Ett Sverige i händerna på kompradorer, småstatspolitiker och varsomhelstare.

1. Citerat efter Peet, Richard: Ten pages that changed the world: deconstructing Ricardo, i
   Human Geography nr 1/2009 ↩︎
2. Siffror från Alpert, Daniel: The Age of Oversupply (2013) ↩︎
3. Siffror från den tyska nättidskriften Wildcat och artikeln ”Aufstieg der Kämpfe”. Wildcat,
   nr 107, Frühjahr 2021 ↩︎
4. Carlström, Johan: USA kan vara ett steg från storkris. SvD 1/10 2025 ↩︎
5. Från SvD 2/10 2025 ↩︎
6. Citerat i t.ex. Dagens Industri 12/1 2021 ↩︎
7. Agneta Stark i ETC 10/ 4 2025 ↩︎
8. Clarté nr 2/2025 ↩︎
9. Scott, Robert E: NAFTA-related job losses have piled up since 1993. I Economic
   Snapshot 10/2 2003. www.epi.org ↩︎
10. Scott Robert E: Trading away the manufacturing advantage. I Report 30/9 2013.
    www.epi.org ↩︎
11. Ha-Joon Chang: Bad Samaritans, sid 68 (2007) ↩︎
12. Global exchange: US-Mexican Trade and Migration Fact Sheet.
    www.globalexchange. org. Global exchange bevakar frågor om mänskliga rättigheter ↩︎
13. Global exchange. Som ovan ↩︎
14. Global Exchange, som ovan ↩︎
15. Från Wildcat, som ovan ↩︎
16. Stricker, Frank: Five decades of stagnant wages. Från Dollars & Sense 21/2 2024
    D&S är en progressiv, amerikansk nättidskrift, fokuserad på ekonomi ↩︎
17. Wildcat, som ovan ↩︎
18. Från DN 27/12 2024 ↩︎
19. Stricker, Frank, som ovan ↩︎
20. Larsson, Lars-Erik: USA:s problem blir hela världens problem. I SvD 27/7 2025 ↩︎
21. Som ovan, från SvD 27/7 2025 ↩︎
22. Miller, John: How the rich got richer. I Dollars & Sense 14/8 2025 ↩︎
23. Siffror från Rethinking globalization (Ed. by Bigelow, Bill – Peterson, Bob 9, 2002) ↩︎
24. Hobson refereras även i Pettis, Michael: The Great Rebalancing (2013) ↩︎
25. Ha-Joon Chang, som ovan ↩︎
26. Hudson, Michael: America’s protectionist take off 1815-1914 (2010) ↩︎
27. Cervenka intervjuad i ETC 9/4 2025 ↩︎
28. Se Goodhart, David: The Road to somewhere (2017) ↩︎
29. Se vidare Allvin, Rickard; kapitel 4 och 5 (2021) ↩︎
30. Jackson, Ben: Poverty and the planet, sid 76 (1990) ↩︎
31. Byggt på Scott, James och Lake, David : The second face of hegemony. I International
    Organization, nr 1 1989 ↩︎
32. Linder, Marc: Anti-Samuelson, volume 2, kapitel 24 (1977) ↩︎
33. SvD 31/10 2025 och 7/11 2025 ↩︎
34. Om Japan, se Lincoln, Edward J: Japan’s unequal trade, kapitel 3 (990) ↩︎
35. Om Ricardo, liv och verk, se Blaug, Mark: Ricardian Economics (2021), Dyer, Nat:
    Ricardo’s dream (2025), Goodwin, Michael: How our economy works (and doesn’t
    work ) ( 2012 ), Ha-joon Chang: Bad Samaritans (2007), Heilbronner, Robert: The
    worldly philosophers (2000) ↩︎
36. Mills tidiga ekonomiska texter är från 1829 och 1830. Återutgivna 2015: Essays on
    some unsettled questions of political economy ↩︎

Artikel publicerad 15 december, 2025.