Finns det en gemensam bild av verkligheten inom vänstern? Vem eller vad splittrar rörelsen? Och vad är egentligen ett ”dödsmaskineri”? Frågorna hopar sig efter de senaste veckornas offentliga ”debatt”.
Athena Farrokhzad har hoppat av ett samtal på Socialistiskt forum och skriver på sin Instagram att arrangörerna bidrar till en ”normalisering av den globala kapitalismens dödsmaskineri”. Shora Esmailian publicerar den fråga hon har fått om att delta i ett annat samtal på Socforum, från Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis, och tackar nej med hänvisning till tidningens hållning sedan den 7 oktober 2023. Aretakis begriper inte detta, skriver att det är en aggressiv renlärighet, kallar Farrokzhads hållning löjlig och menar att palestinaaktivisterna mest vill positionera sig. I Dagens ETC skriver Somar Al Naher att Farrokhzad och Esmailian är performativa aktivister som är ”för fina för samtal”.
Flamman, ETC och deras skribenter och chefredaktörer är irriterade. Kan inte alla performativa posörer släppa sargen, vara med på några panelsamtal och hålla ihop vänstern? Vi förstår verkligen inte vad ni menar!
Märkligt. För jag förstår exakt vad Farrokhzad och Esmailian menar. Och jag tror inte att jag är ensam om det.
Palestinarörelsen har sedan den 7 oktober 2023 misstänkliggjorts och attackerats, inte minst från vänsterhåll. Demonstrationer har smutskastats och deltagarna har kallats nyttiga idioter. En allmän känsla av att det är fel att protestera mot folkmord har spridit sig. Om du har deltagit i en demonstration har du avkrävts fördömanden och avståndstaganden. Men det blir ett slags stöd till Hamas att göra det, sa en person till mig på fullständigt allvar efter att jag hade varit med på en manifestation för Gazas barn.
Överallt ses samma utveckling. Vänsterpartister blir uteslutna på extraordinära grunder, primärt utifrån ledningens dröm om att göra partiet ”regeringsdugligt”. Författare som skriver i solidaritet med palestinierna förföljs av extremhögern. Dagens Nyheter avfärdar allt till vänster om Likud som antisemitism. Och även vänsterpressen har drabbats av moralisk skakighet. ”Vid avgörande stunder har Flamman och ETC vacklat i sitt stöd till Palestinarörelsen, ibland genom tystnad, ibland genom att eka borgerliga talking points.
Framför allt har den breda vänstern inte direkt ansträngt sig för att organisera sig eller samtala med de delar av rörelsen man har uppfattat som komprometterande, nästan smutsiga. Armlängds avstånd gäller.
Notera att jag inte länkar till artiklar eller debatter i beskrivningen av de senaste två årens offentliga samtal. Jag tar faktiskt för givet att en person till vänster borde känna igen sig, även om man inte har koll på varje artikel som tog avstånd från demonstrationerna, varje ”nej tack” till samröre med kamrater, varje röd linje som dragits rakt igenom rörelsen.
Men uppenbarligen är det inte så. Uppenbarligen känner inte alla igen sig, och där har vi nog problemet.
Det verkar gå en skiljelinje mellan dem som instinktivt känner igen sig och de som inte gör det. Mellan de som menar (låtsas?) att ord som ”dödsmaskineri” är fullständigt obegripliga, och de som förstår exakt vad som avses.
*
Egentligen är det ganska enkelt. Från den 7 oktober 2023 och framåt enades det offentliga Sverige om ett slags uppdaterad nidbild av Palestinarörelsen. Även tidningar till vänster har i perioder svalt denna bild och sedan rapat upp den. Nu vill man inte erkänna detta. Svårare än så är det inte.
Ta denna text av Leonidas Aretakis, där han antyder att Palestinademonstrationerna styrs av partiet Nyans och har kopplingar till konspirationer om LVU. Julia Willén har redan ingående kritiserat den, vi behöver inte dra det i långbänk, men en enkel fråga:
Vad kommunicerar texten?
Jo, att man inte borde gå på nästa Palestinademonstration. Att det finns något murket med Palestinarörelsen. Att den inte är lika legitim som den en gång var. Att den saknar den folkliga förankring som fanns under demonstrationerna mot Irakkriget.
Vad har denna text för effekt?
Jo, läsaren börjar tveka. Är det kanske inte bättre att avstå nästa gång? Jag gick ju där med min barnvagn och protesterade mot att bomba barn och hörde inte ett ord om Hamas, men …
Observera att Aretakis har rätt att tycka vad han vill. Vem som helst har rätt att kritisera Palestinademonstrationer, hur de organiseras och av vem. Precis som att vem som helst har rätt att kritisera hur socialistiska forum organiseras och av vem.
Frågan är vilken kritik som anses vara splittrande, och vilken som anses vara legitim.
För en vänsterrörelse kunde möjligen följande devis gälla: att taket aldrig ska vara högre än vid demonstrationer och manifestationer. Kanske är panelsamtal inte det viktigaste, kanske är det inte där det händer. Kanske är det just massmobiliseringen som ska skyddas från splittring, även om det sker till priset av obehag och dålig stämning.
Men så blev det inte.
Man splittrade.
Vid den avgörande vintern 2023-2024 ägnade sig många inom vänstern åt att kritisera den egna rörelsen, snarare än att backa upp den. Att inte fördöma Hamas var att stödja Hamas. Att påpeka att det fanns en historia innan den 7 oktober var att förminska israeliskt lidande, att ursäkta terror. Man ägnade hela denna vinter åt att påtala att även civila israeler lider, att även israeler är människor som är lika mycket värda.
Och visst är det så. Alla människor är lika mycket värda. Jag håller med. Kumbaya. Vänstern reducerad till en samling floskler från en elevrådskongress med LUF.
Frågan, den enda frågan, är: Vad tjänade det för syfte att under pågående bombardemang av Gaza insistera på att tala om civila israeler?
Den offentliga sfären är ju, tyvärr, ett slags nollsummespel. Att vintern 2023-2024 envisas med att tala om israeliskt lidande skedde, naturligtvis och självklart och givetvis, på bekostnad av den uppmärksamhet som riktades mot palestinskt lidande. På bekostnad av protesterna mot bomberna och massakrerna. På bekostnad av kampen för ett fritt Palestina.
Att behöva skriva detta känns fördummande. För vi delar väl ändå en analys av hur världen ser ut? Och vi är väl överens om hur språk fungerar? Och inte stod vi väl i folksamlingen på Norra bantorget i februari 2003 och pratade om hur amerikanska civila led den 11 september? Det var vi nog ganska tysta om, ärligt talat. Inte för att dessa civila inte räknades, utan för att vi förstod vad ett sådant semantiskt vägval innebar. Att detta lidande redan användes av USA för att motivera den kommande invasionen av Irak.
Det här är inte svårt. Det borde faktiskt inte vara det. Inte för en (så kallad) vänsterrörelse.
Varje dag som ägnades att tala om terrorn den 7 oktober var en dag som inte ägnades åt att tala om terrorn den 8 och 9 och 10 oktober. Den 10 december. Den 8 februari.
Det vore fantastiskt om det inte var denna logik som styrde världen. Att en utsaga inte alltid gjordes på bekostnad av en annan. Att det som sagts om folkmordet i Gaza de senaste åren inte burit på en sådan enorm ojämlikhet mellan vilka perspektiv, vilka berättelser, vilka människor – vilka sorger – som fått komma fram i offentligheten.
Men nu är det den här världen vi lever i.
Med varje berättelse om israeliskt lidande stärktes villigheten att acceptera lemlästade palestinska kroppar. Detta idisslande av israeliskt lidande matade en apparat vars enda funktion var att dölja det palestinska. Att göra så det inte räknades. Att helt enkelt dölja att palestinier också är människor.
Man kunde kalla det ett dödsmaskineri.
Artikel publicerad 05 december, 2025.