Makten förskjuts till kapitalet. Utrymmet krymps för folklig kulturverksamhet. Mångfald och ett tänkande folk motarbetas. Så här ser den nya borgerliga kulturpolitiken ut.

I början av september 2024, strax innan höstbudgeten skulle presenteras, klagade Dalademokratens chefredaktör Göran Greider på den borgerliga regeringens ointresse för kulturpolitik. ”Kulturpolitik har överlag blivit ett icke-ämne i politiken”, skrev han, ”såvida det inte handlar om någon sverigedemokrat som vill hindra dragqueens från att läsa sagor på biblioteken.”

Man kan förstå Greiders frustration. Under Ulf Kristerssons första två år som statsminister var kulturpolitiken varken prioriterad eller föremål för kontroverser. Bortsett från löftet om en svensk kulturkanon – sannolikt ett av Sverigedemokraternas krav för att släppa igenom Tidölaget – verkade regeringen ointresserad av kulturfrågor. Ett gott bevis på det var att en okänd kommunpolitiker från näringslivsutskottet i Vallentuna utsågs till kulturminister.

Men Greider hann knappt sätta punkt innan det började hända saker. När Parisa Liljestrand 19 september 2024 presenterade regeringens kulturbudget fick kulturen en historiskt låg andel – 0,65 procent – av den totala budgeten. Men det som verkligen varslade om förändring var inte nedskärningarna, utan hur Liljestrand på sin presskonferens diskuterade sitt politikområdes finansiering. Efter att ha klargjort att regeringens främsta prioritet var att ”få fart på den ekonomiska tillväxten” hävdade hon att stora delar av kulturen ”finansieras av medborgarna själva”. Genom skattesänkningar skulle medborgarna få mer pengar att ”konsumera” kultur. Sponsring och donationer från företag, stiftelser och privatpersoner skulle bli en viktigare finansieringskälla.

Reaktionerna på kulturbudgeten var väntade. Branschorganisationer och oppositionspolitiker protesterade mot att kultursektorn tilldelades 114 miljoner av ett reformutrymme på 60 miljarder. Få uppfattade dock att Liljestrand öppnade upp för mer omfattande kulturpolitiska reformer, där individuella konsumenter och penningstarka företag och institutioner – inte staten – skulle stå för slantarna. Som Regionmuseet Skånes chef Henrik Borg påpekade verkade hon förespråka en kulturpolitisk trickle down-modell, där pengar från de rika förväntades sippra ner till kulturens fickor. Sponsring och donationer från företag, stiftelser och privatpersoner ska bli en viktigare finansieringskälla, och makten över kulturen ska förskjutas till kapitalet.

Mot slutet av 2024 kom fler tecken på det kulturpolitiska paradigmskiftet. Samtidigt som museer, teatrar och kulturhus larmade om att nedskärningarna gjorde det svårt för dem att klara av verksamheten presenterades en utredning om privat kulturfinansiering. Vid ett möte med regionerna hävdade kulturministern att det inte var hennes uppgift ”att se till att kulturen får mer pengar”, och i november tillsatte hon en utredning om skattelättnader för privat kultursponsring. Några veckor därpå förklarade hon att ”skattesänkningar är bra kulturpolitik”. I mitten av december stod det klart att centrala museer från och med 2025 var tvungna att redovisa hur de skulle ”bredda finansieringen” – det vill säga få in pengar från sponsorer och donatorer.

Den svenska högern vädrade morgonluft. Barometern skrev om en ”renässans för borgerlig kultur-
politik” och Timbros före detta redaktör Lars Anders Johansson välkomnade en ny kulturpolitisk modell med ”smalare” statligt stöd. Samtidigt tycktes polletten trilla ner även på andra sidan. Fackförbundet Scen och Films ordförande Simon Norrthon anklagade regeringen för att orsaka en ”kulturdöd som sprider sig i landet” och en medveten underfinansiering som får Sverige att ”slockna”. När kulturministern i mitten av januari 2025 deltog på Guldbaggegalan kritiserades hon öppet av programledare och pristagare.

Två veckor senare kom hämnden, då Liljestrand på sitt invigningstal på Göteborgs filmfestival chockade publiken genom att förklara att hon varken ville vara ”kulturbranschernas främsta företrädare i regeringen” eller ”kräva medborgarna på mer och mer skattepengar”. Hon buades ut, och under de kommande veckorna grillades hon av arga kulturarbetare, fackförbund och journalister.

Bakom kulturarbetarnas vrede mot Parisa Liljestrand ligger en begriplig ilska över att framställas som snyltare när de flesta av dem kämpar för att gå runt. Som Håkan A Bengtsson påpekade i Dagens Arena efter filmfestivalen är dagens kulturarbetare den typ av entreprenörer som högern egentligen borde hylla. Moderatpolitikern Sofia Jarls beskrivning av dem som ”bortskämda” rimmar illa med den rapport från Konstnärernas Riksförbund som visar att 90 procent av landets konstnärer tjänar under medianlön.

Men upprördheten handlar kanske också om oro. Går vi in i mörka tider med ett folk som är för okunnigt för att göra motstånd? Som i brist på kritiskt tänkande saknar förmåga att föreställa sig annorlunda ordningar och hänger sig åt kortsiktig missnöjepolitik? Som i valet mellan demokrati eller fascism sällar sig till barbariet?

Det är frågor stora nog för att motivera en uppräkning av kulturbudgetarna för stat, regioner och kommuner till åtminstone 2020 års nivå. Ändå går utvecklingen i motsatt riktning. Efter 2010-talets nedläggningar av kulturpolitiska flaggskepp som Rikskonserter och Riksutställningar har den nuvarande regeringen satt hela det svenska kulturlivet på svältkost. Pengarna till Kulturskolan har halverats. Stödet till kulturtidskrifter har minskat. Bidragen till regionernas kulturverksamhet har skurits ned. 80 procent av landets bibliotek tvingades i fjol minska sin verksamhet och över hälften av landets kommuner drog ner på kulturen. Filmstödet ligger kvar på samma nivå som 2017.

Men även den bildade borgerlighetens bastioner har drabbats: Dramaten har minskat både på personal och föreställningar. Dansmuseet har stängt, Nationalmuseum har dragit ner öppettiderna och Naturhistoriska riksmuseet är mer eller mindre fallfärdigt. Genom en dysfunktionell hyresmodell betalar de centrala museerna hutlösa summor som går direkt tillbaka till staten.

Den strukturella underfinansieringen och den ökande pressen på ”breddad finansiering” markerar ett brott med den socialdemokratiskt präglade kulturpolitik som ofta sägs ha sin grund i 1974 års kulturpolitiska målsättningar. Dessa mål utgick från två bärande tankar: dels förbättrade villkor för kulturarbetare i form av statligt stöd till en mängd konstformer, dels ökad tillgänglighet och delaktighet för breda folklager. Det specifika innehållet skulle dock lämnas till kulturskaparna själva: staten skulle hålla ”armlängds avstånd” till kulturen.

Målen står i det stora hela fast än i dag. Den viktigaste förändringen gjordes 2009, då den borgerliga regeringen tog bort formuleringen om att kulturpolitiken skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Principen om armlängds avstånd gäller i princip fortfarande, även om Sverigedemokraterna systematiskt attackerar den. Detta yttrar sig inte bara genom inrättandet av en svensk kulturkanon, utan också genom återkommande lokala konflikter där SD:s kommunpolitiker menar sig ha rätten att diktera vilken kultur som ska finansieras offentligt.

Kulturpolitiken går hand i hand med folkbildningspolitiken. Sakpolitiskt handlar den framför allt om folkhögskolor och studieförbund. En stor del av det dagliga svenska kulturarbetet försiggår här. Genom skrivarkurser, studiecirklar, musikutbildningar, replokaler, målarkurser och filmutbildningar skapas det svenska kulturlivets fundament. Några folkhögskoleelever blir så småningom professionella kulturskapare. Majoriteten slutar dock i helt andra yrken, men fortsätter att göra film och musik, spela teater, måla och gå i skrivarcirklar. De är kulturens stora massarmé i Sverige.

Folkhögskolorna erbjuder i princip tre slags kurser: ”allmänna kurser” för grundskole- eller gymnasiebehörighet, behörighetsgivande yrkesutbildningar och ”särskilda kurser” där just specifika estetiska utbildningar ingår. Enligt alla rapporter drabbar nedskärningarna främst särskilda kurser. I 2025 årsbudget fick folkhögskolorna 2,4 miljarder. I 2020 års budget var motsvarande siffra, omräknad till 2025 års penningvärde, 2,7 miljarder. Ingen svindlande nedskärning, men ändå betydande besparingar. Studieförbunden är mer illa ute. I 2023 års budget fick de 1,8 miljarder, 2026 ska det vara nere till 1,3 miljarder. Räknar man om siffrorna med hänsyn till inflation kan det lugnt sägas att en dryg tredjedel ska bort.

Folkhögskolornas och studieförbundens äldre historia är en del av det demokratiska genombrottet. Folkhögskolorna inrättades av landstingen från och med 1870-talet för att skola unga bondsöner i kommunalkunskap, modernt lantbruk och allmän medborgaranda. I början av 1900-talet kom de första folkrörelsedrivna folkhögskolorna: arbetarrörelsens Brunnsvik 1906, nykterhetsrörelsens Wendelsberg 1908. Efter en del strider tog dom över – eller inlemmades i – böndernas modell för statsstödd, folkligt rekryterad elitutbildning.

Studieförbundens historia började när socialdemokraten Oscar Olsson 1902 hittade på studiecirkeln som studieform. Olsson var aktiv i nykterhetsrörelsen, som i början av 1900-talet var Sveriges starkaste folkrörelse och formativ för klassalliansen mellan arbetare och småborgerliga skikt. 1912 beslutade riksdagen om statsbidrag till studiecirkelbibliotek på villkor att studiecirkelföreningen ingick i ett riksförbund. Olika klassintressen bildade sina förbund, arbetarrörelsen ABF 1912. Denna institutionaliserade folkbildningsstruktur har stått sig i över hundra år, naturligtvis med avsevärda modifieringar.

I dag är hela detta kultur- och folkbildningsbygge under angrepp. Parisa Liljestrand har annonserat övergången till köp- och säljkultur och ökat utrymme för sponsring och privata finansiärer. ​Högerns opinionsbildare följer henne i hälarna. I ett debattinlägg om folkbildningens framtid skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att folkbildningen måste ”nå ökat oberoende” genom att skaffa sig ”en mångfald av finansiella källor” i form av ”privata aktörer – filantroper, donatorer, stiftelser, fonder, vänföreningar, alumninätverk, crowd funding-givare och företag.” Emellanåt tar sig dessa svärmerier för en privatiserad kultur pekorala uttryck, som när tre moderater i Gävleborg hävdar att ”kulturen blomstrar när den ges frihet att växa”.

Det låter vackert, men vad handlar det egentligen om? Makten över kulturutbudet förskjuts från demokratiska institutioner till kapitalet, samtidigt som deltagande i kulturen blir en fråga om individuell konsumtion. Problemet är naturligtvis inte bara att hela idén om att kulturen ska bygga på individers konsumtionsval är orealistisk: om vanligt folk inte har råd att köpa mat kommer dom inte lägga slantarna på Trollflöjten eller ens en Lars Kepler-pocket. Ett lika allvarligt problem är att kultur utifrån detta perspektiv inte är en rättighet för alla, utan en möjlighet för dom som har råd. Som flera kritiker har konstaterat slår den borgerliga snålhetens kulturpolitik kanske hårdast mot barnen, som trots att de enligt lag har rätt att ta del av konst och kultur snart kommer vara helt beroende av sina föräldrars ekonomiska förutsättningar. Så cementeras klasskillnaderna, och kultur blir en lyx för de privilegierade. Dessutom: när deltagande i kulturen reduceras till ett individuellt konsumtionsval undermineras det kanske allra viktigaste för en demokratisk kulturpolitik: att skapa förutsättningar för ett gemensamt kunskapssökande och meningsskapande i breda folkgrupper.

Vad ska vi sätta emot allt detta? I sin egensinniga bok Kulturstrider & statskonst från 2021 urskiljer Mikael Löfgren olika typer av kulturpolitik i Sverige sedan sekelskiftet 1900. Modellen från 1974 kallar han för ”kulturpolitik som fördelningspolitik”. Den borgerliga motpolen kan man se som ”kulturpolitik som näringspolitik”, manifesterat i revisionen av de kulturpolitiska målen 2009. Här räknar man på kultursektorns bidrag till BNP, talar om den ”kreativa klassen” och funderar på hur evenemangskultur kan locka turister och tillväxt. Den statliga innovationsmyndigheten Vinnova kultursponsrar i Norrland som ”en billig investering” för att göra Norrlandsstäderna attraktiva för företag och kvalificerad arbetskraft. ”Det svenska musikundret” lyfts gärna fram. Undret är dock inte att folk i Sverige sjunger i kör eller har lärt sig spela ett instrument på Kulturskolan, utan att ABBA och Aviici genererar exportinkomster.

En annan löfgrensk kategori är ”kulturpolitik som minnespolitik”. Kultur​kanon är det mest aktuella exemplet. Projektet med en statlig kanon är på många sätt en betydelselös icke-fråga som håller kulturdebattörerna borta från viktigare saker. Men grundfrågan, slaget om historien, är inte betydelselös. Sverigedemokraterna utövar den när dom vill införa kulturkanon eller resa statyer av svenska kungar. Vad ska vi minnas? Från vänsterhåll finns här två tänkbara strategier. Antingen att säga: ”Vi ska inte minnas; vi ska göra något nytt”. Eller, betydligt klokare: ”Det är det här vi ska minnas” – historien får inte överlämnas till reaktionen. Man kan påminna om tidskrifter som Arbetarhistoria eller sedan länge nedlagda Folkets historia.

Det Löfgren kallar för ”kulturpolitik som identitetspolitik” är svårhanterligt. Vilkas identitet och varför? Ofta har identitet kommit att sättas emot klass. Det är inte givet – pröva att i stället för identitet tala om medvetenhet! Löfgren påminner om ”proletkult”, den tidiga sovjetiska kulturpolitik som skulle skapa ett nytt klassmedvetande. I Sovjet fick den dock snabbt ge vika för en kulturpolitik som prioriterade grundläggande kunskapsbehov hos en delvis illitterat befolkning och så småningom uppslutning kring symboler för nationell enighet. Som identitetspolitik kan man faktiskt också beskriva den rörelse under 1900-talets andra hälft som ibland kallas folkets kultur, med Folket i Bild/Kulturfront som ideologiskt centrum. Och i dag uträttar till exempel Arbetarskrivares tidskrift Klass ett nyttigt arbete för att synliggöra arbetarklassen och stärka klassmedvetandet.

Ett annat perspektiv har idéhistorikern Per Sundgren i sin avhandling från 2007 om arbetarrörelsens kulturpolitik ”från August Palm till Tage Erlander”. Sundgren ser en grundläggande fråga under hela denna period: högt eller lågt? Klassen ska höja sig och erövra dom kunskaper och kulturella uttrycksmedel som gör det möjligt att förstå och förändra världen. Det låga kan, beroende på rörelser i tiden, förstås som kommersiell massmarknadskultur, Calle Jularbo eller rock’n’roll. Men vad är det låga i dag? X, influencers, Love is Blind? Och vad är det höga som arbetarklassen bör tillägna sig?

Diskussionen om en socialistisk kulturpolitik är inte enkel. Man kan ändå konstatera att socialistisk kultur skjuter fart i tider av folkligt uppsving. När fackföreningsrörelsen var bred och stark gav den ut förbundstidningar i upplagor ibland över 100 000 med ett rikt kulturmaterial där många arbetarförfattare publicerade sina första noveller eller dikter. Dom olika bildningsidealen som ställs mot varandra i början av 1900-talet, eller folkets kultur, proggrörelsen och annat på 1970-talet är goda exempel. Det är inte en slump att den institutionella, regeringsreglerade kulturpolitiken då förflyttas i folklig riktning: nya folkhögskolor och studieförbund kring 1910, en progressiv kulturpolitik på 1970-talet. När breda folkliga rörelser växer sig starka, förskjuts också statlig politik i folklig riktning. Och när dom marginaliseras eller försvinner blir det i stället eliterna som approprierar kulturen för sin egen vinning.

Det är där vi står i dag. Den blåbruna regeringens mål är att kulturen så lite som möjligt ska bekostas kollektivt och så mycket som möjligt av den enskildes ekonomiska val på marknaden – sen må det vara den enskilda konsumenten, en stiftelse eller ett företag som väljer. Det ligger inte bara snålhet bakom detta, utan en ideologisk övertygelse. Tilltagande klassklyftor och minskat kollektivt kunskapsbygge behövs när kapitalet för sin överlevnad störtar sig allt djupare i dumheten. Om den krisande kapitalismen ska klara sig måste kulturen strippas på sin subversiva kraft och inte längre vara ett kollektivt sökande efter ny kunskap, nya uttrycksformer och nya tankevärldar – det vill säga allt det som formerar ett tänkande folk.

Parisa Liljestrand har sagt att hennes uppgift inte är att driva kulturfrågor. Vi får göra det i stället. Vi får försvara folkbildning och offentligt finansierad kultur och utveckla de institutioner som bär upp dem. Vi får utveckla det folkliga kulturarbete som hela tiden pågår. Och vi får fortsätta diskussionen om vad socialistisk kultur är.

Artikel publicerad 04 oktober, 2025.