Hör ni hur flugorna surrar kring sockerbiten lärarutbildning? Äntligen ska flumpedagogik ersättas med riktig vetenskap! Flera debatter har blossat upp i kölvattnet av lärarutbildningsutredningen. Historiker och utbildningshistoriker har varnat för att lärare blir historielösa när historiska perspektiv på läraryrke och skola kastas ut tillsammans med läroplansteori och annan förment idéhistorisk bråte. Litteraturvetare vädjar till regeringen att skriva in skönlitteratur i lärarutbildningen. Svenskdidaktiker argumenterar för en mer humanistisk och tolkande språkdidaktik. Evidensrörelsen ifrågasätts.
Samtidigt vädrar kognitionsvetare och evidensforskare morgonluft. I flera artiklar i nättidskriften Skola och Samhälle (S.O.S.) drar de sin lans för den nya vetenskapliga rörelse som de med illa dold entusiasm menar endast ”kompletterar” den tidigare pedagogiska och didaktiska forskning som ignorerat lärares behov av praktiskt tillämpbar forskning. Några hävdar att evidensrörelsen är en gräsrotsrörelse som inte alls riskerar att frånta lärare makten över sin undervisning . Andra forskare drar en lans för den empirisk inriktade forskning som de formulerar i skarp kontrast mot den ”modell- och teoridrivna” sociokulturella forskningen.
Regeringen kommer inte att hörsamma uppropen mot den förändrade lärarutbildningen. Uppropsmakarna tillhör ju det pedagogiska etablissemanget. Regeringen har däremot en högljudd hejarklack som under decennier ivrigt har påhejat det paradigmskifte som nu väntar. Ut med pedagoger och didaktiker – in med kognitionsvetare! Efter ett intensivt lobbyarbete mot ”flumskolan” har debattörer som Magnus Henrekson, Inger Enkvist, Isak Skogstad och Åsa Wikforss fått gehör. Trägen den som vinner. Det kommer att få konsekvenser för pedagoger och didaktiker, men också för nyutbildade lärare och i förlängningen för skolan och eleverna.
Kognitionsvetenskapen är regeringens gullebarn. Med fokus på hjärnan förväntas den revolutionera utbildningen. Perception, minne och repetition är några av dess ledord. Det är förstås väsentligt för lärare att ha kunskaper om mentala processer.
Men om kognitionsfrågor ersätter holistiska synsätt på undervisningen och dess sociala och historiska kontexter, gör vi lärare urarva. Lärare behöver kunskap om mycket: ämne, ämnesdidaktik, undervisningsmetoder samt elevers sociala och psykologiska förutsättningar. Men de behöver också kunskap om skolan som institution, dess framväxt och utveckling och inte minst om divergerande uppfattningar om den centrala frågan: Vad ska vi med utbildning till? Lärare som har utbildningshistorisk och läroplansteoretisk kunskap har också insikter om sitt uppdrag.
Men kanske är kognitionsvetenskapens revolution en halmgubbe? Åtminstone delar av kognitionsvetenskapen verkar gå i linje med didaktiska och pedagogiska rön. När den lämnar hjärnans processer och uttalar sig om undervisning, landar den i ledord som ”förståelse”, ”mening” och ”sammanhang” (Gärdenfors, 2010, s. 35).
Sådana färdigheter kräver att undervisningen också ger eleverna möjlighet att bearbeta kunskapen så att de kan ”förstå”, ”skapa mening” genom att sätta sina nyvunna kunskaper i såväl litteraturkunskap som historia i sammanhang. Annars blir kunskapen död.
Kritikerna av den progressiva pedagogiken är patologiskt upptagna med faktakunskaper. De hävdar med emfas att fakta måste föregå aktiviteter som diskussion, tolkning, värdering och tillämpning. Förutom att det är en trivial sanning att fakta är viktigt, används faktaargumentet som skäl till att ständigt skjuta ”meningsskapandet” framför sig. Nästa utbildningsinstans får det uppdraget, så att mellanstadiet kan hänvisa till högstadiet, högstadiet till gymnasiet, gymnasiet till universitetet etc.
Men fakta och kontext hör samman. Den pedagogiska uppgiften är just att lära sig saker och samtidigt förstå deras kontext, mening och funktion, om än med anpassningar till elevernas förkunskaper och mognadsnivå. Endast så bygger vi en medveten progression genom utbildningsväsendet.
Det andra gullebarnet är evidensbaserade undervisningsmetoder. Icke att sammanblanda med satsningar på praktisk metodik, som ju inte behöver vara evidensbaserad per se. Debattörer har kallat vurmen för evidens ”en gräsrotsrörelse”, men dess ursprung ska spåras till en nyliberal agenda. Evidensrörelsens mål är att inom varje offentligt finansierad verksamhet ”effektivisera” den mänskliga interaktionen. Den är inriktad på mätbarhet, effektivitet och output.
Evidensrörelsen startade inom medicinen, som på många sätt utgör dess förebild. Den utgår från samma tanke som när man prövar ut mediciner. Olika mediciner ges till olika populationer, sedan mäter man effekten hos patienterna. Den medicin som har bäst verkan kan sedan allmänt skrivas ut mot åkomman.
Evidensrörelsen vill expandera denna logik till mänskliga aktiviteter som är institutionaliserade; vård, omsorg och utbildning. Som vetenskaplig praktik innebär den att man experimenterar med olika undervisningsformer på olika elevpopulationer och mäter utfallet i form av resultat på prov. Evidensbaserade studier mäter sålunda en viss typ av effekter utifrån formaliserad undervisning. När forskarna har genomfört ett tillräckligt stort antal sådana studier, kan de formulera en ”best practice”. Den blir till en evidensbaserad policy som ska styra lärares undervisning.
Den vetenskapliga enkelheten är attraktiv och förförisk. De flesta lärare är inte forskarutbildade, men utifrån evidenspolicy kan de undervisa på vetenskaplig grund samtidigt som de lätt kan tillägna sig studiernas vetenskapliga premisser. De slipper tänka själva, och utfallet av undervisningen kan skyllas på ”vetenskapen”.
Problemet är att människor är oförutsägbara. Varje undervisningssituation är unik och sker på nytt. Det finns mönster i mänskligt agerande, men om man tror att undervisning är liktydigt med att följa ett recept, blir man snabbt besviken. Undervisning är en relationell process, inte en teknisk eller medicinsk. Undervisning är kommunikation, inte en åtgärd. Utbildningens primära uppgift i ett demokratiskt samhälle är socialisation och lärande, inte aggregerade och mätbara ”kunskapsresultat”.
Evidensrörelsens anspråk är totalitära, och udden är riktad mot kvalitativ, tolkande vetenskap. Evidensrörelsen vill vara empirisk. Den vill befria vetenskapen från ”teori” i betydelsen värderingar, perspektiv och tolkning. Dessa anses vara ovetenskapliga. Evidensrörelsen är positivistisk, dvs den har tilltro till att vetenskapen på ett sakligt och objektivt sätt kan besvara ”hur det är” i ”verkligheten”. Med en gnutta vetenskaplig skolning kan man invända att varje beskrivning och tolkning av ”verkligheten” redan är värdeladdad, inbäddad i ett språk och knuten till en sociohistorisk kontext.
Det finns ingen plats varifrån vi kan betrakta ”undervisning” på ett neutralt och objektivt sett. Dessutom vill jag hävda att det för all utbildningsvetenskap också är väsentligt att ställa filosofiska frågor.
Evidensrörelsens framgång bygger på att den är lättbegriplig och ger enkla, färdiga svar på lärares frågor: Den här metoden har evidens, bra! Men även evidensrörelsen är teoribaserad. Den bygger på scientistiska idéer, en strikt positivism och en empirisk vetenskapssyn. Designen är naturvetenskaplig. Vad är då didaktikerns och pedagogens uppgift när kognitionsvetenskap och evidensrörelse flyttar fram sina positioner? Vi ska hävda teorins och tolkningens, den kvalitativa vetenskapens plats. Vi kan utveckla praktisk metodik förankrad i didaktisk teori utan att snäva in forskares och lärares agens.
Empiriska studier och kognitionsvetenskap har sin plats. Men om vi låter evidensrörelsen kolonisera lärarutbildningen går mycket förlorat. Elever kommer att behandlas som försöksdjur och deras lärande reduceras till siffror i matriser. Lärare får arbeta i en skola där evidensbaserad policy förskriver hur de ska undervisa. Utrymmet för professionella avvägningar och didaktiskt medvetna val kommer att kraftigt reduceras. Lärarjobbet blir ett transportyrke: Eleverna ska färdas från punkt A till punkt B medels evidensbaserade undervisningsmetoder. Den mänskliga interaktionen kommer att mätas, effektiveras och utvärderas utifrån protokoll. Vem vill bli lärare i ett sådant system? Förmodligen ingen med en humanistisk grundsyn.
Och eleverna? Ja, de kommer inte ha något val eller någon röst överhuvudtaget. De blir resultat i utbildningsfabriken. Sockerbiten kommer att bli besk. Ta fram flugsmällan.
Johan Wickström är teologie doktor, docent och lektor i didaktik samt excellent lärare vid Uppsala universitet
Artikel publicerad 27 januari, 2025.