Den legalism som Mårten Schultz gör uttryck för fyller bara funktionen att moraliskt och juridiskt understödja det pågående mördandet, skriver juristen Joel Nordström.

Jag har, i väldigt många juridiska frågor, stor respekt för Mårten Schultz, professor vid juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. Juridikpodden som han driver tillsammans med Tove Lindgren har format en generation jurister och andra juridiskt överintresserade. När drev och rykten spritt sig snabbt om exempelvis pågående rättsprocesser har Schultz krönikor ofta hjälpt att förklara och nyansera juridiken, dess process och metod.

Schultz tweet ovan får nog läsas som ett uttryck för en ofta folkbildande juridikprofessors reaktion. Avsikten är säkert god i sig: Han ser många använda ett juridiskt begrepp och han tycker inte att de använder det rätt, eller tillräckligt nyanserat. För den som läst och lyssnat på sin beskärda del Schultz känns vinkeln igen.

Uttalandet kan dock inte stoppas in i detta allmänt förklarande fack, utan klär politiska premisser om såväl juridiken som Israels ageranden i juridisk skrud, vilket ironiskt (men inte lustigt) nog tycks vara just det han kritiserar andra för. Kärnfullt som det är sätter hans uttalande fingret på liberalismens omöjliga försök att separera juridiska, moraliska och politiska aspekter från varandra.

Hur det Israel gör i Palestina ska beskrivas har varit ett brännhett ämne långt innan den 7 oktober 2023, men har, även om det tidigare framstod som osannolikt, blivit ännu hetare därefter. Min inte särskilt initierade juridiska bedömning är att det pågående är ett folkmord i folkrättslig bemärkelse. Men oavsett om det Israel gör juridiskt sett uppfyller kraven för (att klassas som?) folkmord eller ej är det dock moraliskt vedervärdiga handlingar som måste fördömas, och vi har alla en moralisk skyldighet att verka för att få Israel att upphöra med våld och ockupation.

Folkmord är ett juridiskt begrepp, som enligt folkrättens regler bedöms och avgörs av juridiska instanser. Av tråden och Schultz tweets att döma är det dock svårt att tolka det som att han förvisso fördömer våldet, men att just folkmordsfrågan är oklar. Hans avfärdande tycks ha andra avsikter, och det har helt klart andra funktioner.

Att, i avvaktan på rättslig prövning, helt avfärda de som uttrycker en tolkning i frågan blir ett uttryck för en legalism som bara fyller funktionen att moraliskt och juridiskt understödja det pågående mördandet.

Den som läser fler av hans tweets inser snabbt att han inte bara avser juridiska killgissningar från sifferkonton på Twitter. Han avfärdar välkända och seriösa aktörer. De bör, om de respekterar folkrätten, invänta bedömning från rätt instans. Till Schultz försvar bör sägas att han även, dock inte lika kraftigt, riktar detta mot de som tvärsäkert menar att det inte pågår ett folkmord. Problemet är bara att även att inte ta ställning till det pågående blir ett godkännande av det pågående. Att bara fördöma folkmord i efterhand gör inte mycket nytta.

Vad som sker är inte okänt och höljt i dunkel, det sänds live. Vad israeliska ledare vill uppnå med detta är inte outtalat eller svårförstått, de uttrycker det själva i mikrofoner och från podier. Fakta i målet är alltså välkänt, och att säga att de som redan nu uttalar sig inte har koll, och själv svepande underkänna deras kunskap, kan bara beskrivas som att man blundar för mördandet som pågår framför våra ögon.

Fakta i målet är dessutom starkt politiserat: Beskrivningen av vad som faktiskt sker skiljer sig diametralt beroende på perspektiv. Medier, och många andra, har försökt hantera denna starkt politiserade konflikt genom att nämna våld från och på båda sidor. Problemet med det är att konflikten inte på något sätt är jämn, och när den beskrivs så blir resultatet att man kraftigt underdriver den svagare sidans förluster. Den brittiske journalisten Owen Jones har tydligt visat detta i en granskning av BBC:s rapportering.

Men varför ska vi avvakta med att uttrycka en tolkning, om vad som sker är välkänt? Rättssäkerheten, kanske någon anför. Principen om att någon är oskyldig tills motsatsen bevisas finns till för att skydda personer från orättfärdig mobb-förföljelse. Det är staten som ska döma, inte den i de aktuella förhållandena okunniga massan. Skillnaden i detta fall är att Israel inte är en person. Israel är en stat och mänskliga rättigheter kan, av goda skäl, inte tillämpas på stater. Här faller alltså rättssäkerhetsargumenten för varför man inte bör uttala en hållning i frågan innan dom faller.

Det finns ett ännu tyngre argument för varför vi inte bör vänta med bedömningar: Vi talar inte om ett avslutat skeende, utan ett pågående.

När vi bevittnar pågående våld är vår medmänskliga skyldighet att försöka stoppa det.  Att inför pågående dödligt våld säga att vi gör bäst att invänta avkunnad, och gärna lagakraftvunnen, dom är löjligt, i brist på bättre ord. Just nu är det dessutom så att omvärlden inte bara bevittnar dödandet, utan dessutom understödjer det, dels genom militär och civil handel, dels genom att försvåra för hjälporganisationer att hjälpa utsatta palestinier.

Folkrätten är starkt politiserad, inte minst beroende på att den reglerar stater och att det inte finns någon överstatlig institution som på riktigt kan tvinga stater att efterleva den. För att tvinga en stat att avbryta folkrättsvidriga beteenden krävs att andra stater agerar, antingen själva eller genom exempelvis FN. Tanken att Israel snällt skulle lägga ner vapen om ICC, som alltså redan utfärdat en arresteringsorder (som Israel ignorerar) mot Benjamin Netanyahu, kom fram till att det pågår ett folkmord är skrattretande.

Det pågår en politisk kamp om hur man ska se på och hantera Israels uppenbara övergrepp, som vissa vill förhindra och vissa vill understödja. Juridisk argumentation är en uppenbar del i denna kamp och fyller en politisk funktion på båda sidor. Likaså fyller politiska och moraliska bedömningar uppenbarligen funktioner i den juridiska bedömningen. Vi kommer aldrig kunna hålla den juridiska bedömningen fri från politiska och moraliska aspekter. Detta innebär dock inte att folkrätten bör avfärdas som sådan, eller att juridiska tolkningar i sig är omöjliga.

Att inför pågående och livesänt mördande argumentera för att det är oseriöst att göra en bedömning i detta nu får kraven på att stoppa Israels agerande att framstå som mindre akuta. Denna legalistiska avvaktan med bedömning innan resultatet av långsamma och ineffektiva juridiska processer är inte ett uttryck för en neutral tillit till den juridiska processen. Det är en ideologiskt orsakad oförmåga att ta hänsyn till maktens förtryck.

Juridiken är helt enkelt varken början eller slutet, varken problemet eller lösningen. För folkmordet börjar inte när någon döms för det, och det stoppas sannerligen inte av domstolars beslut. Ibland sägs det att även om folkrätten är tandlös så är den det enda vi har. Detta stämmer självklart inte. Stater kan agera och vi kan få dem att agera genom politiskt kampanjande och mobilisering. Det viktigaste i sammanhanget är egentligen inte hur vi eller ICC juridiskt kategoriserar det som pågår, det är hur vi agerar gentemot det pågående som är viktigt. Lösningen på mördandet är inte att sitta still och invänta ineffektiva juridiska processer, det är att verka för att förmå våra egna stater att göra vad de kan för att stoppa lidandet och att direkt stödja de utsatta på de sätt vi kan.

Artikel publicerad 29 december, 2024.

Etiketter: Palestina