Nu är det grinigt på Expressen. Kristin Lundell hatar, efter att ha sett prinsessan Sofia bli fotograferad i fäbodmiljö. Unesco utsåg den svenska fäbodmiljön till ett världsarv. Per Wirtén känner olust nu när vindarna vänder, och båda vädrar sina känslor. De kan inte finna sig till rätta i tidens romantik, och Wirtén formulerar en så lättvindig kritik av 1800-talsromantiken och dess återkomst att det krävs en invändning.
Romantiken sägs alltid vara alltför spretig för att kunna ges en entydig sammanfattning. Men begriplig blir den först om den förstås som en befrielserörelse mot 1700-talets klassicism. Som varje enhetsfront var romantiken mer entydig i vad den var emot, än i vad en vunnen befrielse skulle användas till. Den förespråkade brott mot alla smakregler, genreöverskridande konst och konstnärlig frihet från både mecenater och marknadskonformism. Den kritiserade inte bara samhället utan civilisationen i baksmällan efter franska revolutionen. Gör om, gör rätt.
Romantikerna avfärdade klassicismens perfekta avbildningar av naturen i deras förstenade statyer och förespråkade rörelse. I konsten flyende moln, vågor och vredgad natur. Och skeppsbrott (gissa varför)! Rörelse fann de också i musiken, det vill säga i melodin snarare än i harmoniken. I politiken: aktivism. Fichte avslutade alla sina föreläsningar i Jena med ”Handla ! Handla!” Själva tänkandet rörde sig framåt genom en succession av referensramar, menade Hegel, och Marx fann historiens motor i klasskampen.
Romantiken har en tydlig social fot. Den grävde fram folksagor, folksånger och folkdanser, ty dessa var ”en nations arkiv”, sa Herder. Folkets skriftlösa tradering är källan till all kultur. De bildades tillgjorda utgåvor är bara ekon. Upplysningen kom ovanifrån; elitär och paternalistisk ville den lyfta och upplysa stackarna på samhällets botten. Romantikerna kom underifrån, krävde att de förnäma skulle ödmjuka sig, överge sin förkonstling och sjunka ner i folkhavet.
Wirtén missbrukar ett yttrande av Novalis, där denne säger: ”när jag tilldelar det vanliga en högre mening, det ordinära en mystisk aspekt och det välbekanta ett drag av någonting främmande och det ändliga något oändligt – då romantiserar jag.” Novalis vill förtrolla det vetenskapligt vedertagna med magi, påstår Wirtén. Men Novalis vill ju bara att vi ska vända oss ifrån det konstgjort ”sublima” i klassicismen och öppna våra ögon för vardagen.
Mot Novalis sätter Wirtén van Goghs bilder, där han hittar en realism som ”inte söker dunkel”. Sina egna vardagliga iakttagelser vill Wirtén ha ifred utan att det finns något mer ”bakom”. Men detta är bara ett återfall i 1700-talets empirism, med dess naiva tro på att sanningen finns i den naturliga sinnesförnimmelsen, oförstörd av tankeverksamhet och tolkning. Marx skrev: ”all vetenskap vore överflödig om framträdandeformen och tingens väsen sammanföll helt och hållet.”
”Friheten finns i det avförtrollade ljuset”, envisas Wirtén. Men varje framtidsprojekt är ju en förtrollning i Novalis mening. En filmatisering av den iakttagna stillbilden. Nuet upphöjt till Då-Nu-Sen. Rörelse.
Att söka sig ut ur samhällsläget till naturen, historien och myterna är ett nödvändigt steg för varje nergången nation. Där hämtas kraft för ett omtag. Så gjorde tyskarna under Napoleon, så gjorde kineserna i sönderfallet under mellankrigstiden. På båda ställena kryllar det av folklorister, trädkramare och militanter. Men Wirtén behöver inga omtag, nöjd med att leva nu, i en förynkligad nation behärskad av var-som-helst-are, småstatspolitiker och kompradorer.
Romantiken är konservatismens vägröjare, hävdar Wirtén. Men ett delar sig alltid i två. Romantiken är samtidigt både mer konservativ och mer revolutionär än den upplysning som stelnar till liberalism, vilket kan illustreras av att både konservatism och socialism kollektiviserar upplysningens individ. Men konservatismen stod för hierarkiska kollektiv: staten ledd av monarken, bruket lett av patronen, familjen anförd av fadern. Vänstern förespråkade platta kollektiv som klassen, folkrörelsen eller kvarteret. Bara om sådana skillnader suddas ut kan liberalen upprätthålla sin sökta huvudmotsättning mellan liberalism och konservatism.
Priset han betalar är att samtiden blir både obegriplig och förtretlig nu när vindarna vänder. Till vänster om Expressens kultursida löper kungahuset förbi dem. Och plötsligt dyker de upp överallt, utanför, på sidan om och bakom de vimmelkantiga liberalerna : Wagenknechtarna, romantikerna, någonstans-arna, protektionisterna, nerväxt-anhängarna, Marx utan Engels, Fantasy, Buy Nothing Day, landsbygdspolitiker, Hegel, Nationalmuseum, självförsörjningsgrad, Schiller, Americana och – fäbodar.
Och Per Wirtén?
Lost in the Blåst.
Artikel publicerad 17 december, 2024.