Men vad ska Israel göra då, är en fråga som ställs ibland, bland annat av Kristdemokraternas Alice Teodoresco Måwe.
Jag tänkte på den frågan när jag såg en intervju med en liten palestinsk flicka som varit och försökt få tag på mat. Väl tillbaka var hela hennes familj utplånad.
Vad ska Israel göra, är en retorisk fråga, som i praktiken menar att Israel har inget valalternativ än att göra flickan familjelös, därför att alternativet är värre. Egentligen borde svaret på frågan, ”Vad ska Israel göra då?” åtminstone vara: ”inte det här i varje fall”. Nån kanske protesterar och menar att ingen vill att hon ska bli föräldralös, och må så vara (även om fan trot), men det är lite sent att hävda det i skenet av vad vi har sett och hört i flera månaders tid. Det hade möjligen gått att hävda dag ett av Israels senaste bombattack mot Gaza. Men nu några månader senare kan vi inte längre hävda, att vi inte tolererar att barn dör eller bli föräldralösa om man är för kriget, för resultatet av Israels krigsföring vet vi om. Att endast hoppas och önska att det ska dö så få som möjligt, genom thoughts and prayers kanske, kommer inte frånta medlöparna ansvaret. ”Men vad ska Israel göra” är nämligen även en fråga som menar att forna och blivande palestinska offer är ett nödvändigt ont. Ett pris värt att betala helt enkelt. Där priset framförallt betalas av palestinierna. Med sina liv. Med sin framtid. Frågan ignorerar även ockupationen, och vad som följer av ockupation och apartheid. Frågan är även en retorisk ursäkt för folkmord, eftersom den insinuerar och rättfärdigar ett evigt bombande. Även om det inte är ett folkmord ur juridisk mening just nu, så accepterar man uppenbarligen det som ett potentiellt nödvändigt ont. Därtill är inte det här första kriget Israel för mot sina fiender med det uttalade budskapet att skada så mycket som möjligt. Så vad ska Israel göra då, har egentligen besvarats redan, om och om igen, genom att det enda Israel försöker med är just mer våld. Kanske vore det dags att pröva en ny strategi? Men det är som om vi vägrar ta in tidigare krig, ockupation och högst medvetna underutvecklande av palestinska ockuperade områden. Det är att sätta en sorts munkavle på historien.
Det är även en fråga som pekar på det grundläggande problemet för palestinierna, vilket är att deras väl och ve kommer, som bäst, i andra hand. Det är i bästa fall en sorts trickledown liberalism. Det vill säga, palestinierna kommer få sina rättigheter, när Israel har tryggat sina, enligt Israel och västvärldens bedömningar, rättigheter och sin säkerhet, samt får man gissa tagit det man vill ha (ockupationen utvidgas nämligen på Västbanken med frapperande liberal tystnad). I värsta fall är det helt enkelt en sanktionerad bosättarkolonialism, där palestinierna är dömda i all framtid till att vara koloniserade med allt vad det innebär i form av godtyckliga arresteringar, riktade mord, markstölder, checkpoints, tortyr och olika former av kollektiva bestraffningar, som vi tolererar tack vare åratal av medial avhumanisering av palestinier. Det bästa västvärlden kan ge är medgivande till lidande (a la Hanne Kjöller, där hon i en bisats i en artikel som är rasande ilsken på artister som visar empati med palestinierna, medger att det är klart det är synd om palestinierna) och visst bistånd.
Men vad ska Israel göra då?
Det är en fråga som bortser från palestinierna som medmänniskor. Det är en kolonial fråga.
Det är också intressant för frågan som aldrig ställs. Men vad ska palestinierna göra då? De som är ockuperade. I frågan, vad ska Israel göra, undviks nämligen talet om att Israel ockuperar Gaza och Västbanken. Att de första bomberna över civila människor i Gaza föll 1948. Om man föds av en kvinna i Gaza, döms man till fängelse och krig. Ditt brott är att dina föräldrar är palestinier. Frågan ställs verkligen aldrig: vad ska palestinierna göra? Faktum är att om man skulle ställa frågan är snarare risken att du får höra att du är Hamaskramare, terroristsympatisör och anti-semit. Blotta idén att palestinierna är något annat än boskap verkar anses vara anti-semitisk. Men genom att ignorera ockupationen och den rasistiska politik som följer av bosättarkolonialism, vilket egentligen är en logisk följd av att se halva befolkningen som ett hot, nödvändigt ont eller som icke-existerande, så kommer man inte heller försöka se andra lösningar än fortsatt våld. Om man utesluter andra lösningar, om man vägrar ställa krav eller sätta tryck på den ockuperande parten, nej, då kan Israel inte förväntas göra annat. Framförallt eftersom man så tydligt visar Israel, att gränsen går där de själva sätter den. Vi har normaliserat ockupationen. Nu har vi även normaliserat massakrer. SVT kallar krympande områden i det belägrade, polioinfekterade Gaza, som IDF sagt sig inte kommer bomba just nu, för humanitära zoner.
Frågan har även börjat uppstå: Vad ska Israel göra efter kriget? Efter kriget, är så att säga, när Israel har bestämt upphöra med aggressioner i det Israel har definierat som krig. Det måste finnas en plan. Vad ska Israel göra med Gaza? Ockupera? Ta över? Låta någon annan administrera Gaza? Följande fråga har inte egentligen uppstått: Vad ska palestinierna göra när Israel valt att sluta bomba i den här fasen av ockupationen.
Det är som när en del säger att det är komplicerat. För det verkar finns en tumregel här, vilket man märker om man hör kommentatorer eller om man läser man våra tidningar eller ser på nyheterna.
Om du frågar: hur började kriget, så är chansen stor att det svaras, det var för att Hamas begick ett terrordåd 7:e oktober. Vad är Hamas? Det är en terrorgrupp. Och vad vill Hamas åstadkomma? De vill döda eller förvisa alla judar. Det låter inte så komplicerat. Så vad är då komplicerat? Om man frågar varför Israel bombar Gaza kommer svaret vara att de har rätt till självförsvar och att det handlar om att komma åt Hamas. Så vad är komplicerat?
Det visar sig att det blir komplicerat först när man talar om själva ockupationen, om att få slut på kriget och det stora dödstalet bland palestinierna, det är då det blir komplicerat. Det blir plötsligt komplicerat när krigsbrott från Israel tas upp. I samma stund finns dock chansen för en förenkling igen. Nämligen: Hamas. Hamas tar mänskliga sköldar. Hamas offrar palestinska liv. Hamas gömmer sig i sjukhusen, bland civila. Hamas vill döda alla judar. Och vips blev det ganska enkelt igen. Man kan säga, att även detta drabbar egentligen Israel, som tyvärr, inte har något annat val, de är på sätt även offer när de dödar.
Lisa Magnusson skrev i Dagens Nyheter en artikel om allt elände som drabbat barnen i Gaza. Det är mer ett uppradade av siffror som man lika gärna skulle kunna få på nyhetssidan, de dör i en lång konflikt mellan två parter, det står ingenstans att det är Israel som är ockupanter eller står för det mesta av förstörelsen och dödandet. Sen avslutar hon med: ”Historien är komplicerad, kanske för komplicerad för att någonsin få en tillfredsställande lösning.”
Så om jag ska förenkla denna komplicerade sak kan man säga att följande tumregel gäller:
Det som drabbar Israel är enkelt. Det som drabbar palestinierna är komplicerat. Det som är positivt för Israel är enkelt. Det som är positivt för palestinierna är komplicerat.
Samtidigt är deras beskrivning av Hamas, allt annat än komplicerad. Den är platt, som att se ett avsnitt av Supernatural, där bara ondskan flyter upp, utan orsak, utan kontext. De bara finns där som djävulens redskap och dödar allt i sin väg.
Förvisso kan vissa säga att det är komplicerat för att inte behöva ta ställning. Att inte ta ställning i det som sker idag, det vill säga, att man inte vill att det ska bli eld upphör till exempel för man tror det är den neutrala positionen, så har man ju tagit ställning. Det är inte ett krig i vanlig bemärkelse. Gaza har inget försvar. Inget luftvärn. Ingenstans att fly ens. De är ett folk av flyktingar, som flyr och flyr och flyr. I detta nu, genom att säga, att det är komplicerat, eftersom det förutsätter fortsatt krig, så har man tagit ställning för ockupationsstaten.
Att säga att det är komplicerat skapar en chimär aura av objektivitet. Det blir ett sorts samvetets alibi. Som att säga att man är för tvåstatslösningen. I praktiken substanslöst, men låter bra.
Samtidigt är det en väldokumenterad så kallad konflikt. Den ligger i närtid. Vi kan följa upprinnelsen, vilka beslut som tas och varför (där förintelsen och hundratals år av europeisk anti-semitism är högst relevanta fakta), och vad som sker med palestinierna. Att det behandlas som en komplex och mycket komplicerad konflikt ger ockupationsmakten tid och rum att expandera. Men än värre är att det verkar vara som att vi tycker att det hela vore mycket mindre komplicerat om det helt enkelt inte fanns några palestinier i området. Det är palestiniernas existens som är den komplicerande faktorn.
Men en sak som vi bör ha med oss, är vikten av att tillhöra rätt sida. För rätt sida får berätta sin sida av historien först. Får lägga ankaret för berättelsen, definiera begreppen, bestämma vilket språk som används. Sätta fakta på marken. Allt för att kunna rättfärdiga det som egentligen inte borde kunna rättfärdigas om vi menade allvar med alla människors lika värde.
Artikel publicerad 02 augusti, 2024.