Om västerländsk gräddfil för Israels olagligheter, inverterad antisemitism och antisemitismering av legitim Israelkritik

Det numera årslånga så kallade kriget i Gaza ger anledning att belysa de dubbla måttstockar som den politiska makten i Västerlandet, understödd av dominerande medier som till exempel Dagens Nyheter i Sverige, har velat utverka gällande Israel och dess illegala ageranden.

Om det fullskaliga militära angreppet mot Gaza har det länge, som något av ett mantra, hetat att Israel har rätt att försvara sig. Men lika lite som Ukrainas invasion av den ryska Kurskregionen har berättigat Ryssland att fortsätta sitt anfallskrig inne på ukrainsk mark, lika lite ger Hamasattacken 7 oktober ifjol Israel rätten att urskillningslöst bomba sönder och samman en liten, tätbefolkad del av återstoden efter kriget 1948 av det Palestina som i mer än ett halvsekel dessförinnan varit utsatt för dess rättsvidriga aggression och ockupation.¹

Rätten till självförsvar innefattar rimligtvis inte vad som i allt väsentligt är dess raka motsats. För Israel, liksom för Ryssland, gäller istället att upphöra med aggressionen och dra sig tillbaka från ockuperade områden. Detta är mycket riktigt också i grund och botten vad som krävs av Israel i en resolution antagen av FN:s generalförsamling 18 september i år;² en resolution som utgår från ett yttrande av Internationella domstolen (ICJ) i Haag 19 juli knappt två månader tidigare, som fastslår det olagliga i ockupationen av palestinska områden.³

Samtidigt som det folkmordsliknande angreppet mot Gaza ‒ genom att svart i en perverterande manöver gjorts till vitt ‒ har kallats självförsvar, har det beträffande palestiniernas helt legitima rätt att försvara sig däremot rått en talande tystnad. Hamas brutala terrorattack fråntar emellertid på inget sätt det palestinska folket den principiella rätten till självförsvar mot den israeliska ockupations- och övermakten.

Att det endast är Hamas som kopplas samman med terror, vill ge sken av att terrorkopplingen inte skulle vara giltig i Israels fall. Redan lång tid innan den från Vänsterpartiet numera uteslutne medlemmen Björn Alling talat om ”terrorstaten Israel”,⁴ har det dock funnits saklig grund att uttrycka sig på detta sätt.

Faktum är att Israels krigsmakt (IDF) mer eller mindre är direkt sprungen ur sionistisk terror. Den ursprungliga grunden till IDF återfinns i de paramilitära grupperna Haganah, Irgun och Lehi (Sternligan), vilka efter andra världskriget bildade ett gemensamt kommando i syfte att driva ut britterna från Palestina och bilda en judisk stat. Irgun och Lehi var uttryckligen terrororganisationer och följaktligen klassade som sådana av britterna. Traditionen med likvidering på främmande länders territorium av för Israel misshagliga personer ‒ företrädesvis av ledande palestinier, exempelvis av Hamasledaren Ismail Haniya i Teheran 31 juli i år ‒ kan härledas till denna terrorbakgrund.⁵     

Under 20 år, perioden 1977‒2006, har Israel vidare haft Menachem Begin, Yitzhak Shamir och Ariel Sharon som premiärministrar. De två första har i nämnd ordning varit ledare och befälhavare för Irgun respektive för Lehi. Dessa två gruppers kanske mest kända terrordåd är sprängningen av britternas administrativa högkvarter för mandatet Palestina på King David Hotel i Jerusalem 1946 med 91 döda,⁶ Deir Yassin-massakern utanför Jerusalem i april 1948 med 100‒250 dödsoffer⁷ och mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem 1948.⁸ Den tredje av dem ‒ Ariel Sharon ‒ har av en israelisk undersökningskommission (Kahankommissionen) befunnits ha burit ett direkt ansvar för massakern på drygt 1 300 män, kvinnor och barn i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i södra Beirut 1982, genom att avsiktligt ha möjliggjort för den kristna falangistmilisen att kunna utföra den.⁹

Vid propalestinska demonstrationer har ramsan ”From the river to the sea, Palestine will be free” skanderats. Frasen ”from the river to the sea” har emellertid sitt ursprung i en radikal, sionistisk vision om ett större Israel än det nuvarande. Om vi byter ut ”free” mot ”Israeli” i ramsan ovan, framträder den nakna och osminkade innebörden av den här visionen i lydelsen: ”From the river to the sea, Palestine will be Israeli”.¹⁰

Denna lydelse är tillika en exakt karakteristik av vad ockupationen sedan sexdagarskriget 1967 rent faktiskt har utmynnat i, nämligen den fortlöpande omvandlingen av stora delar av vad som återstår av Palestina till ett judiskt Israel. Närmare tre kvarts miljoner judiska ‒ med en eufemism för kolonisatörer ‒ bosättare i Östra Jerusalem och på Västbanken, vilka till skillnad från inhemska palestinier har fullständiga medborgerliga rättigheter och lyder under Israels civila lagstiftning, bär syn för sägen.¹¹ Netanyahus ord på X, föranledda av ICJ:s yttrande om olagligheten i Israels ockupation, att det judiska folket inte är erövrare ”i sitt eget land” gör likaledes.¹²

Medan Ryssland omedelbart utsatts för västliga sanktioner efter anfallet mot Ukraina i februari 2022, har däremot en signifikativ senfärdighet varit rådande när det gäller den israeliska ockupationen av palestinska områden. Även om en hel del av västländerna röstat för FN-resolutionen 18 september som kräver ett upphörande av ockupationen ‒ dock inte Sverige, som lade ned sin röst¹³ ‒ lyser skarpa och verkningsfulla åtgärder i form av sanktioner med anledning av det realpolitiska förverkligandet sedan årtionden tillbaka av ett Stor-Israel ”from the river to the sea” på det stora hela ännu med sin frånvaro.

Den här särbehandlingen från Västerlandets sida har knappast varit möjlig utan en idealiserad bild av Israel, skapad genom att det illegala i dess göranden helt enkelt förnekats och givits en annan och mer godartad innebörd. Den här förskönade Israelbilden menar jag vara ett uttryck för att den antisemitism som varit en nödvändig förutsättning för något så fasansfullt som Förintelsen, i ett försök att undgå snarare än att ta på sig och genomlida en adekvat skuld för den, hux flux ersatts av sin inverterade antites. Om det judiska vid antisemitism förknippas med än det ena än det andra som anses vara fördärvligt och av ondo, finns i den inverterade varianten av idealisering tvärtom ingen egentlig plats för djupt allvarliga fel och brister i det som är judiskt.

Applicerad på den judiska staten är inverterad antisemitism nära förbunden med den tilltagande benägenheten att vilja misskreditera kritik av Israels ageranden och den israeliska statsbildningens etnoreligiösa karaktär genom ett missbruk av anklagelsen om antisemitism. I analogi med att det i en nyutgiven rapport från Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet om en ökning av antisemitism efter den 7 oktober ifjol talas om dess israelisering, med Israel som måltavla för antisemitiska föreställningar,¹⁴ kan vi på goda grunder tvärtom också tala om en antisemitismering av legitim Israel- och sionismkritik.

Ett flagrant exempel på en sådan antisemitismering är Netanyahus omedelbara anklagelse i ett videoframträdande mot chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag om antisemitism,¹⁵ när denne 20 maj i år begärt att få utfärda en arresteringsorder mot honom och försvarsminister Yoav Gallant för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten ‒ bland annat att ha använt svält som vapen och att medvetet ha attackerat civila ‒ i samband med den nu i mer än ett år pågående militära invasionen av Gaza.¹⁶ Ett svenskt exempel är när Amat Levin i en Krönika i DN Kultur 19 oktober ifjol talade om hämndaktion och det vanvettiga sätt som Israel utkräver sin hämnd på efter Hamas angrepp,¹⁷ varpå ordföranden för Judiska centralrådet ‒ Aron Verständig ‒ i en debattartikel sex dagar senare i samma tidning menade att han därmed knyter an till en uråldrig antisemitisk föreställning om en hämndlystnad med förankring i den judiska religionen.¹⁸

Hans Kaatari, Fil. dr samt pensionerad universitetslektor i psykologi.

1     Gaza innefattas också i den mer än halvsekellånga ockupationen av Palestina sedan sexdagarskriget 1967. I kraft av att sedan 2007 ha varit utsatt för Israels totala blockad till lands, till sjöss och i luften, har Gazaremsan fortsatt att i legal mening vara ockuperad även efter det israeliska tillbakadragandet därifrån 2005.

2     United Nations (2024). UN General Assembly demands Israel end ʻunlawful presence’ in Occupied Palestinian Territory. Tillgänglig via https://news.un.org/en/story/2024/09/1154496 (22 oktober 2024)

3     ICJ (2024). Legal consequences arising from the Policies and Practices of Israel in the Occupied Palestinian Territory, including East Jerusalem. Tillgänglig via https://www.icj-cij.org/case/186 (22 oktober 2024).

4     Det citerade uttrycket finns återgivet i Alling, B. (2023). Vänsterns uteslutning av mig är en parodi på interndemokrati. Parabol, 4/2023. Tillgänglig via https://www.parabol.press/author/bjorn-alling/ (22 oktober 2024).

5     Khalidi, R. (2020/2024). Hundraårskriget mot Palestina ‒ Bosättarkolonialism och motstånd 1917‒2024. (U. J. Miranda, övers.) [The Hundred Years’ War on Palestine ‒ A History of Settler Colonialism and Resistance 1917‒2017]. Stockholm: Karneval förlag, s. 131.

6     Ibid., s. 75.

7     Uppgifterna skiljer sig delvis åt om såväl antalet döda som i skuldfrågan. En källa (ibid., s. 78) anger 100 män, kvinnor och barn som offer för våldsverkare från Irgun och Haganah, medan en annan källa (Rosenberg, G. (1996/2024). Det förlorade landet: Israel ‒ en personlig historia. Stockholm: Albert Bonniers förlag, s. 348‒349) menar att 250 byinvånare mördats av medlemmar i Irgun och Lehi.

8     Ibid., s. 350.

9     Khalidi, R. (2020/2024). Hundraårskriget mot Palestina ‒ Bosättarkolonialism och motstånd 1917‒2024. (U. J. Miranda, övers.) [The Hundred Years’ War on Palestine ‒ A History of Settler Colonialism and Resistance 1917‒2017]. Stockholm: Karneval förlag, s. 162‒165.

10   Ibid., s. 140 och s. 196; Rosenberg, G. (1996/2024). Det förlorade landet: Israel ‒ en personlig historia. Stockholm: Albert Bonniers förlag, s. 490.

11   Khalidi, R. (2020/2024). Hundraårskriget mot Palestina ‒ Bosättarkolonialism och motstånd 1917‒2024. (U. J. Miranda, övers.) [The Hundred Years’ War on Palestine ‒ A History of Settler Colonialism and Resistance 1917‒2017]. Stockholm: Karneval förlag, s. 246‒247 och s. 276. Att antalet bosättare skiljer sig åt med närmare en kvarts miljon i de två sidhänvisningarna, är en följd av att de drygt 200 000 bosättarna i det av Israel annekterade Östra Jerusalem inte är inkluderade i den första sidhänvisningen.

12   Bring, O., Cramér, P., Gunneflo, M., Mahmoudi, S. & Wrange, P. (2024). ”Sverige måste utkräva ansvar även av Israel”. Dagens Nyheter, 31 juli.

13   United Nations (2024). UN General Assembly demands Israel end ʻunlawful presence’ in Occupied Palestinian Territory. Tillgänglig via https://news.un.org/en/story/2024/09/1154496 (22 oktober 2024).

14   Pistone, I. & Rudberg, P. (2024). Judiskt liv på sociala medier före och efter den 7 oktober: en fallstudie av en judisk ungdomsorganisation. I C. Mattsson, R. Andersson Malmros & M. Sager (red.), Antisemitism i Sverige efter den 7 oktober: Upplevelser och konsekvenser (s. 43‒58). Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, s. 53. Tillgänglig via https://www.gu.se/segerstedtinstitutet/publikationer/sis-rapportserie (23 oktober 2024).

15   https://www.youtube.com/watch?v=LC0t4vQKDyw (23 oktober 2024).

16   ICC (2024). Statement of ICC Prosecutor Karim A.A. Khan KC: Applications for arrest warrants in the situation in the State of Palestine. Tillgänglig via https://www.icc-cpi.int/news/statement-icc-prosecutor-karim-aa-khan-kc-applications-arrest-warrants-situation-state (23 oktober 2024).

17   Levin, A. (2024). Amat Levin: Det är omöjligt att få bort bilderna av lemlästade kroppar i Gaza från näthinnan. Dagens Nyheter: Kultur, 19 oktober

18   Verständig, A. (2024). Enögdheten får allvarliga konsekvenser för oss judar, skriver Aron Verständig. Dagens Nyheter: Kultur, 25 oktober.

Artikel publicerad 02 november, 2024.