Det har länge tagits för givet att ekonomin missgynnas av skattehöjningar, men det behöver inte nödvändigtvis stämma. Då ekonomin i stort gynnas av pengar i rörelse (det vill säga konsumtion och investeringar) stagnerar också ekonomin när alltför mycket kapital blir liggande. Alltså är det inte orimligt att anta att till exempel större investeringar i skolan gynnar ekonomin då skolans pengar snabbt går vidare till bland annat personal och leverantörer. Då skattepengarna går tillbaka in i det ekonomiska kretsloppet skadas inte ekonomin av detta. Dessutom leder investeringar i skolan till att Sverige förhoppningsvis får ett mer utbildat folk, vilket leder till att mer kompetent arbetskraft kommer att vara tillgänglig. Alltså går det inte att påstå att skattehöjningar alltid leder till att ekonomin skadas. Att denna högermyt ständigt basuneras ut som obestridlig sanning beror säkert till stor del på vissa tankesmedjors insatser.
Visst, den sortens tillväxt jag föreställer mig kan leda till oönskad inflation. Denna risk gäller dock även skattesänkningar som motiveras av försök att stimulera ekonomin. Mitt mål är här att visa hur riktade skattehöjningar kan stimulera ekonomin på samma sätt som skattesänkningar kan göra, inte att avgöra när ekonomin bör bli stimulerad.
En annan trend som är enkel att se om man studerar klasskillnader är att de ofta leder till utanförskap, ohälsa och kriminalitet. Studien Trends of Life Expectancy by Income and the Role of Specific Causes of Death anger ”In 2007, the life expectancy difference at age 35 between the lowest and the highest family income quintile was 9.1 years for men and 7.1 years for women. Thirty years earlier, the dif-ference was 6.2 (men) and 6.3 (women) years, respectively” (Hederos Eriksson m. fl., 2014, s. 13). (För tydlighetens skull ska tilläggas att detta ökade gap inte beror på att de fattigaste lever kortare utan snarare på att de rikas livslängd ökar snabbare än de fattigas.)
Det sägs att alla är jämställda inför döden, men klasstillhörigheten verkar i allt större grad avgöra när den inträffar. Kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki har också i en studie från 2011 visat att överrepresentation av vissa grupper (i det här fallet invandrare) som gärningspersoner inte beror på “kulturfaktorer” utan ”föräldrarnas inkomster och bostadsområde”. Om klassklyftor leder till att många tar skada borde lösningen rimligtvis vara minskade klassklyftor kombinerat med investeringar i välfärden. Detta skulle då leda till lägre brottslighet och förbättrad folkhälsa.
Många påpekar dock att Sverige redan har ett ganska högt skattetryck och att detta i sig själv är av ondo. När det gäller de allra rikaste kan dock en skattehöjning vara befogad för att kompensera för de ökade klasskillnaderna sedan folkhemstiden. Ett sätt som dessa ökningar kan mätas på är gini-koefficienten (ett mått som anger medborgarnas inkomster i förhållande till varandra, där 0 indikerar att alla tjänar lika mycket och 1 indikerar att alla inkomster går till en enda person). Enligt LO-rapporten Den ekonomiska ojämlikheten i Sverige (2016) har Sveriges gini-koefficient sedan 1980 ökat från 0.20 till ”över 0.3” 2014, mätt utifrån ”konsumtionsenhet”. Trots denna trend avskaffades förmögenhetsskatten 2007, en skatt som 2006 hade dragit in över 6 miljarder i skatteintäkter (se Simon Torstensson, ”Förmögenhetsskatt” Ekonomifakta, hämtad på nätet okt. 2023). Att denna skatt avskaffades ledde alltså till att miljarder som kunde ha gått till vården i stället gick förblev i redan förmögna fickor.
Det starkaste skälet att höja skatten är dock att samhället i stort gynnas av statliga investeringar. Till exempel kan genomsnittseleven erhålla en bättre utbildning ifall vi satsar mer på skolan, eller varför inte korta ner vårdköerna genom att satsa mer på sjukvården? För investeringar är minst sagt på tiden. När nedskärningar enbart talas om i siffror är det enkelt att glömma bort alla människor som far illa av dem. I artikeln ” Protest mot nedskärningar inom sjukvården” från 2019 berättar barnmorskan Lucille M’Boge Fredriksson och specialistläkaren Sven Svedmyr om sina farhågor att nedskärningar kan leda till att personal slutar och att patientsäkerheten hotas (Svensson, SvT Nyheter 14 dec. 2019). Politiker verkar anse att vården inte behöver avsevärt mer resurser än vad den redan får, men då är det ju oroande att personalen har en helt annan uppfattning av situationen. Ökade investeringar i vården behövs inte bara för att kunna korta ner vårdköerna eller ge personalen bättre arbetsvillkor, utan också för att se till att vården kan utföra sitt uppdrag mot sina patienter på ett godtagbart vis.
Skatter är dock inte enbart en lokal fråga utan en global angelägenhet. Det är märkligt att något så konstigt för genomsnittssvensken som att flytta sitt skattehemvist till ett annat land accepteras med en axelryckning när miljardärer gör det. Kanske ryggar inte ens läsaren tillbaka när Skatteverket anger att Sverige förlorar uppskattningsvis 46 miljarder genom skatteflykt (se Albert Sadiku ”Svensk skatteflykt kostar 106 156 undersköterskor” Dagens ETC. 20 oktober 2021). Sadiku kontextualiserar denna summa genom att visa de cirka 100 000 av valfri yrkeskategori inom välfärden som skulle kunna anställas tack vare dessa 46 miljarder. 46 miljarder är också mer än dubbelt så mycket som de 18 miljarder som skulle behöva tillföras till Sveriges kommuner och regioner för att kunna åtgärda underskott och på så vis förhindra nedskärningar (Rödgröna styret i Stockholm stad 2023). Detta är givetvis inte bara ett svenskt problem. I en riksdagsmotion kan vi skamligt nog läsa ”Utvecklingsländer förlorar årligen cirka 1 700 miljarder kronor till följd av skatteflykt. Detta är mer än världens sammanlagda bistånd” (Motion från Marielle Lahti m.fl., inlämnad 23 nov 2022, se Sveriges Riksdag). Det finns inget som kan rättfärdiga denna moderna plundring av utvecklingsländerna. Som jag ser det är saken enkel: Förmögenheter bör beskattas där de skapas, ingen annanstans.
En global skattereform utifrån denna princip skulle försvåra rejält för skattesmitare: Det är enkelt att flytta sitt bankkonto till Panama, men desto svårare att i ett svep flytta hela sin produktion och försäljning till skatteparadisens (betydligt mindre) marknader. (När det gäller globala produktionskedjor tål frågan till vilken grad produkterna ska beskattas i de länder där de tillverkas respektive där de säljs att utredas vidare.)
Skatteflykten har dock politiska och ekonomiska konsekvenser i Sverige långt bortom de uppskattade 23-46 miljarderna som går förlorade varje år. Ett vanligt argument mot skattehöjningar, som bland annat förs fram av Timbros Jacob Lundberg, är att skattefusket och skatteplaneringen ökar i takt med skattesatserna (”Platt skatt för högre intäkter” Timbro. Publicerad 14 juni 2016). Den dimension som ofta går förlorad i den godtyckliga uppdelningen laglig skatteplanering/olagligt skattefusk är emellertid att båda i grund och botten innebär att fly sitt ansvar att bidra till välfärdsstaten. Trots det omoraliska i dessa handlingar åtnjuter sådana argument en framträdande ställning i debatten och betraktas som legitim retorik. Hot om skatteflykt är dock inte ekonomiska naturlagar utan ren och skär utpressning, om än i respektabla former. Förvisso kan det vara ”pragmatiskt” att tillmötesgå amoraliska individer, men om den principen är sann och riktig bör vi även låta de kriminella gängen agera remissinstanser i kriminalpolitiska frågor med motiveringen att de kanske får för sig att spränga lite mer eller fördärva ännu fler människors liv om lagstiftningen inte skulle råka passa dem. Bättre är väl då att avlägsna möjligheterna för dessa giriga individer och företag att hålla samhället gisslan genom att driva igenom globala åtgärder mot skatteflykt.
Det finns många sätt att se på politiken. Vissa ser det som meningslöst käbbel medan andra ser det som ett sätt att skaffa olika fördelar åt sig själv. Men politikers uppdrag är ju i grund och botten att se till att varje beslut leder till så stora förbättringar som möjligt för så många som möjligt. Då vi lever i en demokrati har vi möjligheter att göra våra röster hörda när vi tycker att någonting är fel. Därför måste vi kräva skattereformer som kan finansiera en välfärdsstat som alla bidrar till.
Referenser:
Hallberg, Jenny. “Uppväxt och klass bakom brottslighet” Sveriges Radio. Publicerad 23 mars 2011, hämtad 1 oktober 2023.sverigesradio.se/artikel/4417066.
Hederos Eriksson, Karin; Jäntti, Markus; Lindahl, Lena; Torssander, Jenny. Trends in Life Expectancy by Income and the Role of Specific Causes of Death. 2014. Hämtad 2 oktober 2023.www.diva-portal.org/smash/get/diva2:720828/FULLTEXT01.pdf
Lahti, Marielle; Le Moine, Rebecka; Alm Ericson, Janine; Hirvonen, Annika. “Skatteflykt och land-för-land-rapportering”. Sveriges Riksdag. Inlämnat 23 november 2022, hämtad 1 oktober 2023 www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/skatteflykt-och-land-for-land-rapportering_ha022169/.
Lundberg, Jacob.”Platt skatt för högre intäkter” Timbro. Publicerad 14 juni 2016, hämtad 1 oktober 2023. timbro.se/ekonomi/skatter/platt-skatt-hogre-intakter/.
Sadiku, Albert. “Svensk skatteflykt kostar 106 156 undersköterskor” Dagens ETC. Publicerad 20 oktober 2021, hämtad 1 oktober 2023. www.etc.se/debatt/svensk-skatteflykt-kostar-106-156-underskoterskor.
Svensson, Ellinor. “Protest mot nedskärningar inom sjukvården” SVT Nyheter. Publicerad 14 december 2019, hämtad 1 oktober 2023. www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/protest-mot-nedskarningar-i-sjukvarden.
Torstensson, Simon. “Förmögenhetsskatt” Ekonomifakta. Uppdaterad 11 januari 2023, hämtad 1 oktober 2023. https://www.google.com/url?q=https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/protest-mot-nedskarningar-i-sjukvarden&sa=D&source=docs&ust=1696271399729594&usg=AOvVaw28bCIklbreVIZ4sytF5_D-.
“Regeringen lämnar välfärdskrisen åt kommunerna” Rödgröna styret i Stockholm Stad. Publicerad 20 september 2023, hämtad 1 oktober 2023. via.tt.se/pressmeddelande/3372711/regeringen-lamnar-valfardskrisen-at-kommunerna?publisherId=3236546&lang=sv.
Artikel publicerad 15 december, 2023.