Häromdagen blev jag intervjuad i en podd och fick frågan: Vilken är den bästa strategin för att nå fram till fler och få dem att gå med i Palestinarörelsen?

Frågan fick mig att fundera över vad min egen strategi är. Frågan kommer i en tid då vi skrollar förbi förkolnade bitar av barn, för att strax därpå stirra på en reel om hur man gua-shar – skrapar fram – en ”snatched jawline”. I en tid då Nordens största bokmässa, med hänvisning till yttrandefriheten, ger utrymme åt en talesperson för folkmordet i Gaza och låter honom beklaga sig över att slakten på oräkneliga barn och vuxna sker i uppförsbacke. Samtidigt hind-ras en författare från att delta för att han misstänks ha slagit en (1) journalist på käften.

Jag har kommit fram till att min strategi är att inte ha någon strategi. Att tala sanning och beskriva verkligheten precis som den är – det är den enda strategi vi bör ha i en värld som ljuger.

Vi ska inte skrapa fram någon bild i det som förvridits genom lager på lager av filter för att inte skava. Att tala sanning blir därför en levande handling, inskriven i varje vardaglig rörelse:

att slå upp min laptop helt ogenerat och inte bry mig om att folk sneglar på hur djävulens onda äpple är övertapetserat av motståndets upp- och nervända trianglar och ögon som stirrar på dem genom ansikten inlindade i keffiyehmönster,

att sparka av mig skorna på närmaste gräsmatta och be min bön när skuggan infaller,

att inte bara vända i dörren utan se kioskägaren i ögonen och berätta att jag inte vill handla, för att han bara erbjuder bojkottade bubbelvatten (har han missat sina syskons törst?),

att rida ut de där obekväma sekunderna det tar innan mannen vars handskakning jag just avvisat bryter ut i ett fånigt leende och svarar med att spegla min hand på hjärtat,

att vandra ensam med den låga solens mjuka ljus på mitt ansikte i stället för att skynda i skuggan av rädda människor som böjda räknar världsliga risker i sina handflator.

Ja, det är faktiskt precis så okomplicerat det borde vara – en totalt strategilös strategi.

Länge har våra strategier hållit sanningen fången i en tunnel, där vi låtit vinden piska och pina oss medan vi krupit allt längre in – i stället för att bara stiga ut.

Vi kan förfäras hur mycket som helst över dem som säger att Palestinafrågan är komplicerad. Om vi själva fortsätter att handla som om svaret på Palestina är komplicerat, spelar det ingen roll vad vi säger.

Artikel publicerad 20 oktober, 2026.