Vid varje politiskt nederlag kan man vara säker på att någon, med illa dold förtjusning, kommer att ropa: ”Sörj inte – organisera er!” Men vad betyder det egentligen? Vad menar de här roparna att organisering innebär?

Högern och dess allierade har ofta tillgång till stora ekonomiska resurser, etablerad medieinfrastruktur, algoritmer och, i vissa fall, även statsmakten. Att försöka bemöta allt detta på en gång är förstås övermäktigt. Samtidigt är den politiska situationen akut. Den ekologiska krisen sätter inte bara våra samhällen, utan i förlängningen allt (mänskligt) liv, på spel. Växande sociala klyftor, rasism och fascism kräver handling här och nu.

Men samhällsförändring har historiskt sett ofta varit en långsam process. Att bygga organisationer, relationer och politisk kapacitet tar tid. Den som inte hittar ett sätt att förena känslan av brådska med förmågan att vara uthållig riskerar att ta slut på den energi och det driv som kampen är beroende av.

Att organisera sig är därför inte något som
man bara gör inför en demonstration eller en
politisk kampanj.

Organisering måste handla om att göra kampen
och det kollektiva arbetet till en del av vardagen. Att skapa former för handling som vi har möjlighet att upprätthålla över tid – utifrån de resurser, förmågor, verktyg och drivkrafter som faktiskt finns. Det är ett kontinuerligt arbete: med att bygga förtroende, samla kunskap och koordinera gemensam handlingskraft.

Men det räcker inte att ha de bästa teorierna eller de mest genomtänkta politiska förslagen. Man måste också kunna knyta de stora politiska frågorna till människors konkreta erfarenheter och vardag. För att skapa verklig och varaktig förändring krävs också förmågan att omsätta idéer i handling – och att organisera människor kring dem.

Sociala medier kan snabbt skapa uppmärksamhet, men uppmärksamhet är inte samma sak som organisering. En rörelse kan nå tusentals människor utan att för den skull ha byggt relationer, ömsesidiga åtaganden eller förmåga att agera tillsammans. Därför bör frågan efter en kampanj eller aktivitet inte bara vara hur många som deltog eller hur stor räckvidden blev, utan: Har vi byggt något som är starkare än innan?

Marshall Ganz är en amerikansk samhällsvetare, organisatör och professor med lång erfarenhet av organisering och sociala rörelser, och har skrivit om kollektiv handling, makt och den offentliga berättelsens betydelse för att mobilisera människor. Ganz utgår från att samhällsförändring inte främst skapas genom kommunikation, kampanjer eller enskilda aktiviteter, utan genom att människor organiserar sig och bygger gemensam makt. Makt uppstår mellan människor – genom relationer, förtroende och förmågan att agera tillsammans. Organisering handlar därför inte bara om vad vi vill förändra, utan också om vilka människor vi kan organisera kring gemensamma intressen och värderingar.

För Ganz är det avgörande att skilja mellan aktivitet och strategi. En demonstration, en debattartikel eller en namninsamling kan vara viktiga verktyg, men de är inte i sig en strategi. Strategi handlar om att förstå hur en viss handling bidrar till att bygga den makt som behövs för att nå ett politiskt mål. Inför en aktivitet behöver vi därför fråga oss: Vad vill vi åstadkomma? Vilka människor behöver vi involvera? Vilka relationer behöver vi bygga? Vilket ansvar kan fler ta? Och vad ska vara starkare i föreningen, gruppen eller organisationen efter att man har genomfört aktiviteten?

På så sätt blir organisering också ett sätt att tänka kring hur en förening eller rörelse utvecklar sin kollektiva kapacitet. En stark organisation mäts inte enbart i antalet aktiviteter, deltagare eller följare, utan också i hur många människor som har byggt starkare relationer mellan varandra, tagit större ansvar och utvecklat en större förmåga att agera tillsammans.

Ganz utvecklar också teorin om den offentliga berättelsen, Public Narrative. Utgångspunkten är att politisk organisering inte bara handlar om att presentera fakta eller formulera politiska krav. Människor behöver också förstå varför något spelar roll, vad som står på spel och varför det är värt att agera trots osäkerhet och risk. Analys hjälper oss att förstå samhällsmönster, samband och möjliga vägar framåt. Berättelser hjälper oss att förstå varför vi bryr oss och vad som får oss att vara beredda att agera. Genom att dela erfarenheter och värderingar kan människor känna igen sig i varandra och förstå varför de har skäl att agera tillsammans.

En rörelse måste också kunna bära nederlag, hantera konflikter, sörja förluster och ge människor utrymme att vila utan att deras engagemang ifrågasätts. Människor är inte bara politiska resurser, utan människor med egna behov och begränsningar.
”Survival pending revolution”, som Black Panthers uttryckte det – ibland är själva överlevnaden en del av kampen. Att ta hand om människor, bevara relationer, kunskap och minnen är inte ett avsteg från det politiska arbetet, utan en förutsättning för att kunna fortsätta organisera sig och kämpa.

Nederlag är en del av politiken, men det är inte bara nederlagen som är utmattande. Själva kampen kan vara emotionellt och psykiskt krävande, särskilt när den pågår längre än vi hade föreställt oss. Hur behåller man sin drivkraft när motgångarna blir många? Hur fortsätter man när det som för ett ögonblick verkade möjligt återigen känns omöjligt?

Organisering handlar inte bara om att vinna dagens kamp, utan om att bygga något som kan leva vidare: en gemenskap, en organisation och en kollektiv förmåga att agera också i morgon.

Med det här numret försöker vi bidra till den här gemenskapen och det här organisatoriska bygget. Det är några nedslag i den stora frågan om vad organisering innebär: Toivo Jokkola skriver om klimatorganisering, Daniel Strand intervjuar Lova Marcusdotter om hennes arbete med Framtidens vänster, vi har översatt en intervju med legendaren Jane Mcavaley, Mai Greitz skriver om utmattningens roll i organisering och Mathias Wåg synar den svenska extremhögerns kannibalism.

Det är några första stenar i den konstruktion som måste vara vårt gemensamma projekt: en organisering som gör kampen och det kollektiva arbetet till en del av vardagen, varje dag.

Artikel publicerad 20 oktober, 2026.