Att mobilisera de redan frälsta är en sak, att organisera den stora massan av arbetare en annan. Den första metoden leder ingen vart, den andra är förutsättningen för framgång, förklarar Jane McAlevey, erfaren facklig organisatör från Kalifornien, i denna intervju från 2023 med Rosa Luxemburg-stiftelsens Loren Balhorn.

Fackföreningarna måste ägna sig åt det hårda, mödosamma arbetet med organisering på arbetsplatserna. Det är Jane McAleveys viktigaste budskap. Hon hävdar att fackföreningar har blivit alltför bekväma. De fokuserar på institutionella avtal, flashig PR och kampanjverktyg tagna från NGO-världen i stället för det traditionella arbetet med att rekrytera enskilda arbetare och kämpa på arbetsplats efter arbetsplats. När den organiserade arbetarrörelsen försvagas i stora delar av den industrialiserade världen finns bara en väg att återuppliva den: organisering, den metod som lade grunden för fackföreningarnas institutionella styrka under första hälften av 1900-talet.
Den här inställningen präglar Organizing for Power, O4P, McAleveys internationella utbildningsprogram, sponsrat av Rosa Luxemburg-stiftelsen.

Av dina erfarenheter från rörelsen för miljö
och rättvisa drog du tidigt slutsatsen att vänstern
måste prioritera byggandet av fackföreningar.
Tony Mazzochi, ledaren för Oil, Chemical and Atomic Workers International Union (OCAW), lärde mig det. Om vi utgår ifrån att kapitalismen i grunden bara behöver en sak, arbete, och att vi kan kontrollera det, är enda sättet för oss att effektivt göra anspråk på makt under ett kapitalistiskt system att förmå arbetarna att gemensamt lämna jobbet och stänga ner det. Inte en handfull som traskar ut med en skylt; jag menar att på riktigt stänga ner det.
Det är så vi kan göra anspråk på makt i den så kallade demokratin, vilken inte är något annat än demokratisk kapitalism. Visst kan vi rösta, men om du tar USA till exempel, så fattas de viktigaste ekonomiska besluten i själva verket av näringslivseliten, som också kontrollerar kongressen. Vänstern kan fortsätta att vinna lokala och delstatliga val, men om vi inte har vad jag kallar “makt att styra”, det vill säga starka organisationer som kan tvinga politiker att göra som vi säger, slutar det ändå ofta med att näringslivstopparna har kontrollen.
Alternativet är inte att överge de politiska valen. Jag tror starkt på val, men det ena fungerar inte utan det andra. Vi måste bygga politisk makt. Det innebär att vi behöver starka fackföreningar som kan gå ut i strejk och förskjuta de politiska styrkeförhållandena till vår fördel.
Fackföreningarna är också centrala för att förena människor. Jag har arbetat med rasifierade arbetare från arbetarklassen hela mitt liv – jag har inte svårt att förstå omfattningen av det förtryck som rasifierade kvinnor utsätts för i det här landet. Men det kommer inte att finnas någon lösning om vi inte kan komma fram till hur och var vi kan ena alla. Det är i de avgörande striderna för överlevnad, för livskvalitet, för ett anständigt jobb, sjukvård, bostad och rent dricksvatten.
Fackföreningsrörelsen är ett laboratorium för att lära oss skapa enighet. I slutändan består arbetarklassen trots allt av människor med olika etnisk bakgrund. Vi måste organisera oss kring frågor som kan ena oss. Det är inte den filippinska sjuksköterskans fel att hennes vita kollegas lön har sänkts, även om det kanske framstår så. Ansvarig är sjukhusägaren som ställer dem mot varandra och betalar dem alla för lite. Om du vill att de filippinska, vita och svarta sjuksköterskorna ska börja prata med varandra måste du fokusera på det de har gemensamt, som lönen de får eller bemanningen. Först då kan man börja nysta i andra historiska former av förtryck.

Låt oss prata om fackföreningarna i USA, där du har bedrivit större delen av ditt fackliga arbete. Det har varit några ljuspunkter, som lärarstrejkerna det senaste decenniet, men i det stora hela är andelen fackligt organiserade i USA den lägsta i mannaminne. Du var involverad i initiativ för facklig förnyelse under 1990-talet. Hur förklarar du denna fortsatta nedgång – och går den att vända?
Svaret finns i titeln på min bok, No Shortcuts: Organizing for Power in the New
Gilded Age (Inga genvägar: organisering för makt i den nya guldåldern). När boken kom ut 2016 insisterade jag på att de skulle behålla underrubriken. Att inkludera begreppet ”guldålder” var strategiskt. Jag försökte framföra en väldigt specifik poäng: vi är tillbaka i en era av rövarbaroner, och vi måste kämpa på samma sätt som vi gjorde då.
Jag arbetade för det ledarskap inom New Voice som tog över AFL-CIO på 1990-talet, och under några år gjorde vi en del fantastiska insatser. Det var väldigt spännande: vi organiserade arbetsplatser och förändrade den politiska strukturen i hela regionen. Vi fick fram alla möjliga nya gräsrotsarbetare som insåg att de kunde ställa upp i valen. Men de började hota maktstrukturen inom det nationella facket, och ganska snart började pengarna sina.
Så det var en del av problemet, oligarkins järnlag – fackföreningarna sa: ”Ja, vi vill organisera, men inte riktigt så mycket.” Men i grunden handlade förnyelsearbetet inte om förnyelse genom organisering, utan genom mobilisering. Fackförbundens ledningar var vid den här tiden starkt influerade av Silicon Valley och övertygade om att det skulle räcka om vi bara fick fram några tv-mässiga arbetare med megafoner framför en kamera. Ordet ”aktivera” – det låter som att man sätter in ett batteri i någon. Jag hörde det hela tiden när jag arbetade för ett av de nationella fackförbunden: ”Det gäller bara för oss att aktivera två miljoner väljare i år.”
Det var den poäng jag ville framföra när jag skrev No Shortcuts. De nationella fackliga ledningarna spenderar miljontals dollar på PR och ”mobilisering” och fortsätter ändå att förlora. Samtidigt finns det hundratals organisatörer – jag kallar dem min ”stam” – som vinner genom arbetarcentrerad organisering. Inget av de nationella fackförbunden arbetar på det här sättet. Ingen av de nationella fackliga ledarna, förutom Sara Nelson, är egentligen särskilt intresserad av organisering.
Jag är inte helt säker på att jag förstår skillnaden. Hur skiljer du på organisering och mobilisering?
Ett mobiliserande eller aktivistiskt för-
hållningssätt handlar om att få de män-niskor som redan håller med dig att delta – och det är det som förvirrar människor, eftersom det faktiskt handlar om deltagande. Om du har 5 000 personer på en klimatmarsch är det fantastiskt! Men staden har 10 miljoner invånare. Det är bra men helt otillräckligt, och det är där organisering kommer in.
Organisering utgår från antagandet att människor är smarta och att de, om de får lite tid att förstå varför de är fattiga och hankar sig fram, kommer att kämpa för sig själva. Därför är det mest avgörande för oss organisatörer att vi lägger så lite tid som möjligt på att prata med människor som redan håller med oss. Vi fokuserar på bred politisk folkbildning och på att få människor att förstå varför de bör sluta att skylla på migrantarbetaren bredvid dem och börja förstå att det faktiskt är chefen som förstör deras liv.
Det viktigaste som mina mentorer lärde mig är att arbetarna varje dag får höra att de är dumma. De har blivit itutade att chefen är chef av en anledning. En organisatörs uppgift är att lära arbetare att ha förtroende för sig själva och sin förmåga att agera gentemot sin arbetsgivare. Det är grundläggande – klassen kan inte agera om den inte tror att den kan agera.
Det lärde jag mig redan som barn. Om vi var ute och åkte och min pappa såg ett arbetslag som grävde ett dike i regnet, brukade han stanna bilen och få alla som råkade vara med att gå ut och tacka dem för att de arbetade i regnet. Det var väldigt grundläggande för mig: man måste ha en djup respekt för arbetare. Man måste tro att man är omgiven av genier, att varje sjuksköterska har precis lika stor förmåga att driva sjukhuset som vilken chef som helst.

Hur ser organiseringen ut konkret? Vad kännetecknar ett effektivt fackligt organiseringsarbete?
Arbetarna måste kunna bygga upp
det vi kallar en ”tät” struktur på arbetsplatsen – att identifiera de arbetare som har störst förtroende bland sina kollegor, och som vi kallar ”informella ledare”. Sedan måste vi fokusera på att få med dem i organiseringen.
När vi väl har fått med de informella ledarna gör vi det vi kallar ”strukturtester”. Det innebär att vi skickar runt dem på arbetsplatsen med penna och papper för att be deras kollegor att skriva under på att de är beredda att strejka. Målet är att få en ”supermajoritet” som förbinder sig – inte bara 50 procent, utan 90 procent. Sedan går man igenom avdelning för avdelning och ser till att man har supermajoriteter på hela arbetsplatsen, samtidigt som man uppmärksammar de ställen där det informella ledarskapet är svagare och kanske behöver lite stöd.
Som jag sa tidigare tar man inte ut arbetare i strejk om man inte har tillräckligt många på sin sida och en plan för att vinna. Med ett högt deltagande kan vi genomföra framgångsrika masstrejker och till sist ge arbetarklassen makt.

Finns det några aktuella strider som du skulle kunna lyfta fram som exempel på den här typen av organisering?
En av de mest omfattande strejkerna på flera decennier genomfördes i Ontario i november förra året. 55 000 anställda inom barnomsorgen och grundskolan från Canadian Union of Public Employees deltog. De hade drabbats av nedskärningar i de offentliga utgifterna från högerhåll. Organisatörerna som ledde strejken hade gått kurser hos oss på Organizing for Power, och jag hade arbetat med dem sedan min första tid i Kanada.
De ledde något som var nära att bli den första generalstrejken i Kanada på 100 år. De meddelade regeringen att de förberedde sig för att gå ut i strejk, vilket de var tvungna att göra sedan regeringen infört en oerhört repressiv lag för att begränsa strejkrätten. Den nya lagen aviserade böter på upp till 500 000 dollar per dag för fackförbundet och upp till 4 000 dollar för arbetarna om de gick ut i strejk. Det här är arbetare som tjänar högst 30 000 dollar, men trots pressen gick de ut i strejk.
En generalstrejk utlystes. Fackförbunden i Ontario gick samman och sa: ”Om ni inte löser det här problemet kommer hela provinsen att stängas ner om en vecka.” De här 55 000 arbetarna, många av dem kvinnliga migranter, tog sig an Kanadas och högerns mest motbjudande premiärminister – och besegrade honom. Han rev upp lagen inom några dagar, och därefter lyckades arbetarna förhandla fram ett avtal som inte var fantastiskt men ändå bra.

Det måste vara givande att se de organisatörer
du har tränat faktiskt vinna.
Det är så givande, framför allt för dem! Äntligen
en vinst!
Det är något som verkligen frustrerar mig med delar av vänstern. Människor reser sig inte på eget initiativ. Det händer helt enkelt inte. De är trötta, utmattade och nedtryckta. Människor är arga, men man måste lära sig hur man kämpar och den ilskan måste kanaliseras. Vissa hävdar att det jag lär ut är en ”top-down”-modell, men jag tycker att det är den mest underifrån-och-upp-modell som finns. Det finns ingenting som jag har sagt till en organisatör som jag inte skulle säga till vilken arbetare som helst i varje kampanj jag har organiserat.
Titta på motståndet i Ukraina just nu: där har du den reguljära armén, de erfarna experterna, som måste träna de frivilliga i hur man slåss. Jag vet inte om den liknelsen fungerar, men jag ser min grupp av organisatörer som den reguljära armén, experterna, som är mycket skickliga och måste träna folkets armé i hur man kämpar. Det är samma sak i klasskampen.

Du har nämnt Organizing for Power, de globala utbildningsseminarierna för fackliga organisatörer som du har hållit tillsammans med Rosa Luxemburg-stiftelsen de senaste åren. I vilken utsträckning kan dina metoder, som du utvecklade i USA, överföras till internationella sammanhang? Behöver varje land eller kultur ha sitt eget sätt att organisera sig?
När jag först blev indragen i atanlitad för att hålla de här globala utbildningarna 2019 kände jag mig ganska obekväm med att vara en vit person från USA som ledde ett utbildningsprogram för människor från andra delar av världen. Det fanns personer i kursen från fackförbund som National Union of Metalworkers of South Africa, personer som hade deltagit i revolutioner som jag läste om på 1980-talet, och jag tänkte: ”Ska vi verkligen utbilda NUMSA?”
Jag hade med vissa framgångar arbetat på Irland med Communication Workers’ Union 2013, så jag visste att strategin kunde fungera över nationsgränser. Men skulle den fungera i globala syd? Skulle den fungera i väldigt annorlunda kulturella sammanhang? Skulle den fungera i Latinamerika eller i Afrika?
Jag tvekade definitivt en hel del, men i slutändan är kapitalismen global nu, och den exporterar samma antifackliga metoder till alla våra länder. Vi kommer inte att vinna den här kampen om den inte blir en global rörelse. Vi kommer inte att vinna från hjärtat av Europa och Nordamerika. Vi kommer att vinna över hela den afrikanska kontinenten, överallt där kapitalismen har nått en viss utvecklingsgrad.
Det är för övrigt just därifrån deltagarna i programmet kommer. Vi har haft brasilianska organisatörer som deltagit i stort antal, liksom colombianska callcenterarbetare som vi hjälpte att organisera. För några år sedan deltog även Utility Workers of Tanzania i programmet. Efter utbildningen skickade de ett meddelande till oss där de skrev: ”Tidigare ökade vårt medlemsantal med några hundra arbetare varje år. Nu har vi 10 000 nya medlemmar.” Det är vad bra facklig organisering handlar om, och det finns gott om ställen där man kan genomföra det.

Vi har sett en pågående organiseringskampanj på Starbucks och en rad strejker och arbetsnedläggelser på Amazon under det senaste året, och flera europeiska länder står inför stora konflikter inom den offentliga sektorn under 2023. Vad tror du att framtiden har att erbjuda för arbetarrörelsen – är fler strejker på väg?
Jag tror faktiskt inte att strejkerna kommer att upphöra. Kommer vi att lära oss att vinna? Det är frågan. Kan vi göra människor redo att kämpa och lära dem hur man vinner tillräckligt snabbt? De militanta – eller åtminstone de militanta som inte tror på organisering – verkar tro att det redan finns tillräckligt mycket ilska där ute och att världen helt enkelt kommer att resa sig i kamp, men så fungerar det inte. Vi måste utbilda människor, och vi måste göra det så snabbt som möjligt, eftersom vår ”stam” inte kommer att finnas för alltid.
Det är faktiskt därför jag började skriva: generationen som utbildade mig håller på att gå bort, och de skrev inga böcker. När jag började organisera fick jag ingen handbok. Det enda sättet att lära sig arbetet var att gå som lärling hos en annan organisatör.
Det för oss också tillbaka till hur Organizing for Power startade. När pandemin slog till och nedstängningarna började frågade vi oss hur vi skulle kunna fortsätta att utbilda människor och föra vidare de metoder som vi hade ärvt från de arbetarledare som kom före oss. Vi började spåna på idéer och bestämde oss för att experimentera med storskaliga utbildningar online. Det var utmanande och skrämmande till en början, men jag tycker att det har blivit en enorm framgång.

Artikel publicerad 20 oktober, 2026.