21 juni i år genomförde den kubanska regeringen en rad reformer för att underlätta en mer marknadsorienterad ekonomi.

Fram till den 21 juni verkade det som att reformen1 från 2021 kallad ”Uppgiften att skapa ordning” skulle få behålla den tvivelaktiga utmärkelsen som det värsta beslut den kubanska regeringen tagit på ett sekel.

Det var ingen enkel uppgift att överträffa förödelsen som denna ekonomiska reform hade orsakat. ”(O)ordningen” – som reformen ironiskt fortfarande kallas i folkmun – marknadsfördes vid sitt införande som det åtgärdspaket som skulle lyfta Kuba ur den kris som landet försatts i på grund av pandemin, sanktionerna som Trumps första regering införde samt bristerna i det egna politiska systemet. För att lyckas skulle man tvingas devalvera peson och ”dollarisera” en betydande andel av detaljhandeln, argumenterade dess initiativtagare. De viftade bort farhågorna som väcktes hos många av en så radikal reform, i ett så komplext läge.

Det visade sig dock att även de mest pessimistiska prognoserna underskattade den katastrof som skulle inträffa. På enbart några veckor såg miljoner kubaner sina besparingar, löner och pensioner förlora i värde. Samtidigt steg inflationen exponentiellt och den produktiva delen av ekonomin blev paralyserad, på grund av brist på utländsk valuta. Sex månader efter reformens implementering bröt de största folkliga protesterna sedan 1959 ut på Kuba.

Men den 21 juni i år, när presidenten Miguel Díaz-Canel i ett tal presenterade ett nytt ekonomiskt reformpaket2, passade han samtidigt på att avisera att hans regering tänkte avskaffa det mycket populära ”försörjningskortet”.

”Vi kommer att ersätta det med ett system som subventionerar personer, inte produkter”, utlovade presidenten, utan att förklara exakt vad han syftade på. Det har han fortfarande inte gjort, trots att det har hunnit gå två månader och beslutet alltmer framstår som ett misstag med oräkneliga konsekvenser.

Medan varken statsöverhuvudet eller hans ministrar har förklarat hur man har tänkt skydda landets ”sårbara” familjer – i den officiella kubanska terminologin existerar inte ”fattig” som koncept – har de privata företagarna i landet under de senaste veckorna passat på att utlösa en vanvettig inflationskapplöpning. Särskilt märkbara är prisökningarna på basvaror och andra förnödenheter. Priset på matolja har tredubblats i detaljhandeln, medan priset på kyckling och ägg har fördubblats. Priserna på tvål och andra toalettartiklar har ökat med mer än 50 procent sedan början av juni. Det värsta är att inget pekar på att denna tendens kommer att vända, eller åtminstone att bromsas upp och regeringen verkar inte ha resurser att erbjuda sin befolkning något alternativ. Den höjning av lönerna och pensionerna som också genomfördes för två månader sedan urvattnades innan den hann nå mottagarnas fickor.

Ingen lämnades i sticket

Kuba införde försörjningskortet i mars 1962, med avsikten att varje medborgare skulle få tillgång till de livsmedel som behövdes till subventionerade priser och för att undvika hamstring och spekulation.
Det kom som ett svar på bristsituationer som hade börjat uppstå i landet på grund av den amerikanska blockaden och regeringens egna ekonomiska felsteg. Men det som hade börjat som en tillfällig nödlösning visade sig så småningom vara det effektivaste sättet att garantera att ingen lämnades skyddslös. Försörjningskortet levde inte bara vidare under 1970- och 1980-talet, utan allt fler varor lades till på dess lista: kläder och skor. Det fanns till och med kuponger för leksaker och festartiklar. Det var också genom försörjningskortet som livsmedel avsedda för kosthållning för barn, gravida och patienter med kroniska sjukdomar delades ut.

”Fria” köp utanför försörjningskortet var inte förbjudna. Den som ville kunde handla i ”vänskapsbutikerna”, på de så kallade ”parallella lantbruksmarknaderna” och i andra inrättningar som saluför varor och tjänster till högre priser, som många gånger styrs av utbud och efterfrågan.

Försörjningskortet överlevde även den Speciella perioden, alltså den ekonomiska kris som orsakades av upplösningen av Sovjetunionen och de europeiska öststaterna i början av 1990-talet. Under denna period förlorade kortet dock en väsentlig andel av sina varor, som delades ut varje månad och fick smeknamnet ”mandados” (ungefär ”matinköpen”).

”Trots att det var längesedan man kunde leva enbart på det som delades ut genom försörjningskortet, var det fortfarande väldigt svårt att få en hushållsbudget att gå ihop utan det. Ta riset till exempel. Kortet garanterade sju av de tio pund (ca ett halvt kilo) ris som varje kuban, statistiskt sett, konsumerar varje månad. Hur man än ser på det så var det till hjälp. Så mycket att jag under alla de år jag arbetat inte kan minnas att någon har sagt ’behåll mina mandados du, för jag vill inte ha dem’”, säger Juan Carlos, som jobbar på en bodega i staden Camagüey, 550 kilometer från Havanna.
Under årtionden var det dessa statliga livsmedelsaffärer som hade till uppgift att saluföra de subventionerade hushållsvarorna till medborgarna. Systemet byggde på ett utbrett nätverk av lagercentraler och transportknutpunkter, vars uppgift var att garantera att samtliga varor som ingick i försörjningskortet skulle finnas tillgängliga för konsumenterna den första varje månad. Systemet styrdes av Kontoret för kontroll och distribution av livsmedel, i vars register varje kuban skrivs in vid födseln, ett register som även inkluderar utlänningar som är bosatta i landet.
Att livsmedlen som försörjningskortet stod för var kraftigt subventionerade, var något som inte ens den omdiskuterade reformen från 2021 hade lyckats ändra på. Ett pund ris såldes för 200 pesos i de affärer där utbud och efterfrågan reglerade priset, medan bodegorna sålde samma mängd för högst åtta pesos. Socker, som i privata livsmedelsbutiker kostar över 400 pesos, kostade sex pesos och ägg, som de senaste veckorna nått ett pris på 150 pesos, kunde genom försörjningskortet köpas till ett styckepris på 1,1 pesos.

Tack vare gud eller Fidel

Att avskaffa försörjningskortet har sedan åtminstone 2010 varit ett av Raul Castros uttalade mål. Det året hade kommunistpartiet kallat till en omfattande folklig diskussion angående förslaget till ”Riktlinjer”, det politiska program som skulle definiera regeringens politik fram till 2030. Förslaget debatterades i grannförsamlingar och arbetarråd, när det gick ut på ”remiss” till befolkningen. De som kallade till debatten hade utgått från att den skulle vara en ren formalitet, vartefter kommunistpartiets sjätte kongress skulle kunna anta så pass radikala förändringar som avskaffandet av försörjningskortet och andra subventioner som benämndes som ”opåkallade kostnadsfriheter”.

Men tvärt emot vad den dåvarande president-generalen Raul Castro (som i dag åtnjuter titeln ”ledaren i spetsen för Revolutionen”) väntade sig, ställde befolkningen sig inte bakom förslaget att skrota försörjningskortet. Mer än hälften av inläggen i de organiserade folkliga debatterna gällde försörjningskortets avskaffande. I princip var alla kritiska och man föreslog i stället att försörjningskortet skulle breddas, genom att tillföra fler produkter som tidigare inte hade ingått. Mot bakgrund av det massiva folkliga motståndet, såg den politiska makten ingen annan utväg än att skjuta upp beslutet.

Det blev ett nederlag som Raul Castro aldrig glömde och fick honom att ändra sin strategi till att stegvis ta bort subventionerade varor från listan till dess att kortets försvinnande inte skulle orsaka oro. Parallellt med detta genomfördes en diskret men konstant mediekampanj, där kortet beskrevs som ett hinder för att öka andra erbjudanden av varor och tjänster.
Så sent som i mitten av juni hävdades denna ståndpunkt av journalisten Mariana Camejo, chefredaktör för den digitala tidningen La Joven Cuba, som kritiseras lika ofta av regeringsanhängare som av den antikommunistiska oppositionen.

I ett försök att förminska konsekvenserna av dess avskaffande slog Camejo fast att ”försörjningskortet i dag är inte detsamma förr”.

”Jo, men det finns många som säger ‘tack vare gud eller Fidel´ kan jag leva med försörjningskortet, för utan det skulle jag inte kunna leva”, svarade Juan Triana, ekonomiprofessor vid Havannas universitet och en av landets mest prestigefyllda ekonomer. Han har gjort sig känd utanför den akademiska världen för sina kontroversiella åsikter, som han uttrycker i flera digitala medier.

När La Joven Cuba publicerade Mariana Camejos intervju med Triana, var det redan känt att han ingick i en trio av ekonomer som var kritiska till presidenten Miguel Diaz-Canel, men som denne hade bjudit in till sitt team av rådgivare. Några av de förslag som Triana presenterade i intervjun blev dagar senare verklighet, när regeringen antog förslagen om nya tillstånd för utländska investeringar, privatisering av statliga bolag och utökning av äganderätten för utvandrade kubaner. Att döma av skillnaderna mellan de reformer som antogs och ekonomiexpertens åsikter framstår det dock som att det inte rådde enighet på socialpolitikens område.

På det hela taget är reformpaketet från den 21 juni mycket mer offensivt på det makroekonomiska planet, medan samhällsproblem som drabbar familjer och medborgare direkt (när det gäller tillgång till sjukvård, transporter och mat) har kommit i andra hand. Tanken verkar vara att de sistnämnda ska lösa sig så fort som landet lyckas få ordning på sina finanser. Frågan är om det vid det laget kommer att vara för sent för en betydande andel av befolkningen.

För några dagar sedan publicerade Havanna-journalisten Claudio Pelaez några reflektioner om detta på Facebook, efter att ha sett två barn som sålde smycken vid ett trafikljus och en gravid kvinna tigga vid en annan vägkorsning. ”Jag kan fortfarande inte acceptera att detta är den hårda verklighet som vi kommer att tvingas att dras med framöver. Jag skulle vilja fortsätta tro att det där är något som hör till det mest brutala av kapitalismens sidor men jag inser att det är dit vi är på väg”, klagade han.

De extrema omständigheter som Kuba står inför har gjort att dessa scener – som förr var otänkbara – har blivit allt vanligare. Och framtidsutsikterna är mörka. I början av augusti skröt den amerikanska utrikesministern Marco Rubio i en intervju med nyhetssajten Axios om att ha lämnat Kuba ”utan utväg”: ”Varje gång de skapar en mekanism för att lösgöra sig från snaran, drar vi helt enkelt åt den”, sade han. ”De kan absolut inte vänta ut oss. Det står klart att de inte kommer att kunna kämpa emot under de kommande [två och ett halvt] åren.” Det vill säga tills Trumps mandatperiod tar slut. Rubios dröm om att en dag bli USA:s president, beror till stor del på revolutionens undergång.

På nittiotalet, i en lika svår situation som den nuvarande, samlade den dåvarande regeringen – ledd av Fidel Castro – sina krafter för att inte låta någon av landets medborgare stå värnlös. Man lyckades inte alltid, men alla de gånger som man faktiskt gjorde det gav det kraft åt revolutionen att inte gå under. Det är en lärdom som den nuvarande kubanska ledningen skulle ha nytta av.

Artikel publicerad 20 oktober, 2026.