Den gröna omställningen i norr är ett samlingsnamn för en rad olika industrietableringar inom produktion av stål, batterier, konstgödsel etcetera som i högre grad ska drivas av förnybar energi. Denna utveckling drivs framåt av stora multinationella industriföretag och förhoppningsfulla kommunalråd över hela Norr- och Västerbotten.
Redan 2016 presenterade de statliga bolagen SSAB, LKAB och Vattenfall samarbetsprojektet Hybrit. Syftet med projektet är att ersätta fossila bränslen i stålproduktion med vätgas, något som drastiskt kommer att sänka stålindustrins koldioxidutsläpp. Efter det var bollen i rullning. Året efter avslöjade batteriföretaget Northvolt sina planer på att bygga en anläggning stor som 20 fotbollsplaner utanför Skellefteå. Väl färdig ska den årligen producera batterier till Volvo, Volkswagen och andra stora bilföretag till en kapacitet av 40 gigawattimmar.
SPADEN HAR INTE stuckits i marken än för många av de projekt som listas i Norrsken. LKAB vill elektrifiera de existerande gruvverksamheterna i Kirunavaaragruvan och Malmberget i Gällivare för att säkra fortsatt gruvbrytning till och med 2060. Konstgödselföretaget Fertiberia vill bygga en produktionsanläggning utanför Luleå som ska vara i drift 2027. Den gröna omställningen i norr handlar alltså om investeringar över flera decennier på många hundra miljarder kronor.
”VI KOMMER BLI ’the green valley’ – den gröna och hållbara regionen. Norra Sverige blir en slags världsutställning för den gröna omställningen, med världsledande företag inom området…”, säger Linda Nilsson, vd för Norrbottens Handelskammare. Drömmen om Norrland som det nya industrilandskapet med oändliga exploateringsmöjligheter är tillbaka. I en industrikapitalists öron låter det som en vacker framgångssaga, men när Muller undersöker det närmare ser han sprickorna i den gröna fasaden.
Muller besöker de sömniga orterna där framtidshoppet väckts till liv igen. Det finns förhoppningar om nya arbetstillfällen och en inflyttningsboom, men också rädslor för var alla pengar och människor ska komma ifrån. Varje plats har sina egna unika dilemman och förutsättningar. Kiruna behöver flytta en hel stad för att undkomma att sjunka ner i jordens innandöme, samtidigt som LKAB:s omställning till vätgasdriven järnmalmsutvinning gör att personal flyr från välfärden till att arbeta i gruvorna.
Gällivare hoppas på att gruvnäringen ska ge fler jobb, men att det inte bara blir för ingenjörer som veckopendlar med flyg från Stockholm. Den påstådda framgångssagan Skellefteå tuffar på med batterifabriken Northvolt som främsta drivkraft, samtidigt som kommunen har svårt att hänga med att bygga ut infrastruktur och välfärd för att anpassa sig till befolkningstillväxten.
Muller besöker också gränskommunerna Övertårneå och Älvsbyn som hoppas på att ”Northvolteffekten” ska sprida sig till deras små inlandsorter, men som också räds för att redan existerande dränering av arbetskraft från inland till kust ska förstärkas.
DEN GEMENSAMMA utmaningen som förenar fackliga företrädare och kommunpolitiker som Muller intervjuar i Norrsken stavas kompetensbrist. När kommuner och regioner dränerats av New public management-konsulter i decennier, går det inte att konkurrera med lönerna hos industriföretagen. Försöken att få människor att flytta från norr till söder har inte var framgångsrika.
För femtio år sedan hade detta dilemma lösts med hjälp av staten. Idag saknas den samordningen och arbetsmarknadspolitiken har lämnats över till marknaden. Marknaden har dock så här långt misslyckats med sin uppgift.
Där malmen och den billiga marken finns, är det inte säkert att människorna vill bo. Statens frånvaro av både pengar och samordning riskerar att stjälpa hela projektet. Men förutom arbetskraft, krävs det även otroliga mängder el.
NORTHVOLTS BATTERIFABRIK förväntas kräva 4 TWh el per år enligt företagets egna siffror. Det är enligt Muller lika mycket som Skellefteälvens samtliga vattenkraftverk årligen producerar.
Detta är dock ingenting jämfört med om man slår ihop alla projekt som har påbörjats och planeras i Norr- och Västerbotten. Muller räknar på att det kommer krävas mer än 100 TWh årligen. Det är någonstans mellan Finlands och Nederländernas totala elanvändning idag. Ofantliga siffror. Idag används mellan 12 och 13 TWh i Norrbotten respektive Västerbotten.
Var ska all el komma ifrån? Om man frågar företagen så kommer det lösas med storskalig utbyggnad av vindkraften till havs och på land.
Kärnkraft, tror regeringen i Rosenbad på, men inte LKAB. Kärnkraft tar för lång tid att bygga och innebär långa komplicerade tillståndsprocesser. Även de mest kärnkraftsvänliga forskarna, så som KD-anknutna Jan Blomgren, påpekar att det tar minst 10 år att bygga ett kärnkraftverk. LKAB vill ha energi idag och det ska gå snabbt.
Europas största vindkraftspark byggs just nu utanför Piteå med 1 101 vindkraftverk. Det räcker dock inte hela vägen till 100 TWh. Det krävs totalt 5 000 verk inom de närmaste åren för att täcka behoven enligt Energimyndighetens beräkningar.
Samtidigt tog sig bara ungefär 20 procent av ansökningarna för nya vindkraftsparker genom det kommunala vetot 2021 och en proteströrelse bestående av lokalinvånare och samebyar har växt fram. Muller har svårt att se hur utbyggnaden av energitillgången ska hänga med behovet av energi som ackumuleras av industrierna i norr. Ekvationen går inte ihop.
Under den stora utbyggnaden av vattenkraften under första halvan av 1900-talet styrdes och sköttes energiproduktionen av staten och de kommunala energibolagen. Det gav Sverige en planerad och stabil tillgång till billig fossilfri el under lång tid. Det kom såklart med sina baksidor, främst stora ingrepp på miljön och biologisk mångfald. Nu har Norrlands, och därmed också Sveriges, energiförsörjning i stället lämnats över till marknaden. Mellan 2017 och 2024 stod internationella bolag för 85 procent av investeringar i vindkraft. Avregleringen av energimarknaden har gjort att ingen idag har ansvar för att planera var och när elproduktion ska ske. Produktion sker bara där kortsiktiga vinster går att finna, och det kommer inte att räcka för framtiden. Ekvationen kräver dock inte bara tillgång till energi, utan det krävs också stora mängder naturresurser för att kunna bygga dessa tusentals vindkraftverk.
Muller visar också på att i kärnan av den gröna omställningen i norr finns det en konflikt om markanvändning mellan gruvföretag, lokalbefolkningen, rennäringen och miljörörelsen. Detta är ingen ny motsättning, den har funnits i flera hundra år. Men klimatomställningen i norr ställer den på sin spets eftersom den kräver en utökad metallutvinning i både norra och södra Sverige.
Northvolts batterifabrik i Skellefteå behöver åtta procent av världens Litiumproduktion. Enligt beräkningar av Simon Michaux vid den finska geologimyndigheten GTK, så räcker inte ens jordens samlade tillgängliga och potentiella metallfyndigheter för att genomföra en grön omställning enligt norrländsk förebild. Redan under de kommande fem år räknar Michaux med att risken för kopparbrist ökar stort. Med ett ekonomiskt system som lever på konstant ekonomiskt tillväxt och oreglerad resurskonsumtion, räcker inte metallerna för en grön omställning.
OmSTÄLLNINGEN TILL förnybara energikällor leder till avsevärt mindre koldioxidutsläpp på sikt, men kräver mycket större metallanvändning inom de närmaste åren. Det innebär fler smutsiga gruvor, större gruvexploatering och fler konflikter över landområden i norr. Trots flera gruvföretags plötsliga engagemang för den gröna omställningen, är det få industrier som är så förorenande som just gruvor. Arbetsmiljö och miljöhänsyn kostar pengar. Muller har lågt förtroende för att denna plötsliga medvetenhet hos gruvbolagen ska leda till att de planerade gruvexploateringarna i Norrland ska bli hållbara.
MULLER AVSLUTAR Norrsken med att staka ut en mer resurshushållande väg för omställningen. Det liknar tidigare redogörelser från miljöorganisationer: färre bilar i städer, utökad kollektivtrafik, teknikutveckling som fokuserar på samhällsnytta snarare än innovation och en samhällsplanering som sätter resurshushållning främst. ”Det är helt enkelt så att det finns en fundamental motsättning mellan vinstdriven, kapitalistisk ekonomi och behovet av att hushålla knappa resurser” skriver Muller. I sin nuvarande utformning kommer den gröna omställningen i stället drivas framåt av en hård konkurrens mellan svenska och internationella storföretag om arbetskraft, mineraltillgångar och energi.
MULLERS BOK OM den enorma industriella expansion som förväntas ske i norr de kommande decennierna är obligatorisk läsning för att förstå utvecklingen inom den grönmålade kapitalismen och dess fortsatta exploatering av de norra landsdelarna.
JOEL GORDON HULTSJÖ är medlem i Clartés redaktion.
Artikel publicerad 04 november, 2023.