Du gav dig i väg eftersom du inte längre trodde att pennan vägde tyngre än vapnet. En gång gjorde du det, en gång drömde du om att skriva så att du kunde berätta för världen om våldet, om förnedringen. Du hade den där glöden som är förknippad med ungdomen, en sorts tilltro till mänskligheten. Det var innan de sköt morbror, innan du flydde till Europa och insåg att Europa redan visste.
I tomrummet efter dig växte jag upp. Dansandes framför teverutan där turkarna släppte bomber över bergen, gjorde jag mig larvig, låtsades falla. Men det var svårt att överrösta ljudet av stridsflygplan, omöjligt att trösta en mor som väntade och som till slut packade ner dina saker i svarta soppåsar. I ditt och vår andre brors gemensamma sovrum stod din säng tom länge tills den plockades bort. Ni hade varit som tvillingar, du och han, långa och smala. Alltid tillsammans på alla bilder från förr. Efter att du gett dig av vägrade vår andre bror vara med på bild och skrapade bort sig själv från alla gamla fotografier. Där hans ansikte hade varit fanns nu bara en vit fläck, som om han också velat försvinna med dig. När jag blev äldre såg jag er ibland i andra pojkar. Jag föreställde mig hur ni måste ha sett ut när ni ensamma flydde över Europa, fortfarande med kulsplitter i benen, kläder sedan länge ur modet, fjuniga mustascher, rädda blickar. En gång trodde jag verkligen att det var dig jag såg.
Tretton år efter den där februaridagen på kaféet kom telefonsamtalet. Det var vår bror som svarade, från övervåningen hörde jag hans lågmälda röst. Han sa inget särskilt, mest var han bara tyst, ändå förstod jag att det handlade om dig. Jag hade levt ett helt liv i rädslan för just det samtalet.
Artikel publicerad 04 november, 2023.