Danmarks väg från fredligast i Nato på 1980-talet till aggressivt Natoland med flest döda soldater per capita på 2000-talet visar att det kan bli ännu värre, om inte motmobiliseringen tar fart.
Högerns opinionsbildare och partier var väl förberedda när Rysslands angrepp på Ukraina skapade en öppning för anslutning till Natoimperiet. Medan näringslivet grundade tankesmedjan Frivärld 2011 för att propagera för Nato prioriterade nästan alla från den socialdemokratiska till den utomparlamentariska vänstern renodlat nationella frågor. Samtidigt undergrävde S-ledningen alliansfriheten. Övriga vänstern tog den för givet.
1982 liknade läget 2022 – med starka spänningar mellan supermakterna och rädsla för Brezjnevs auktoritära och interventionistiska Sovjetunion. Men pressen för upprustning och konfrontation från höger stod mot en massiv fredsrörelse, som skapade utrymme för statsminister Palme att inte bara stärka försvaret, utan också initiera en internationell kommission som lanserade konceptet ”gemensam säkerhet /…/ att ingen stat kan säkra sin trygghet genom fler och kraftigare bomber. I stället är förutsättningen för ökad säkerhet att länder arbetar tillsammans för det”. Konceptet bidrog starkt till kalla krigets slut.
INTE HELLER idag behöver vi välja mellan underkastelse under Ryssland eller USA. Stärkt försvar utan aktiv fredspolitik ger oss inte säkerhet. Problemet är att för få mobiliserar för fred, nedrustning och alliansfrihet. Trycket och organiseringen för dessa mål behöver öka, rejält. Då kommer debatten att vända. Annars kan det sluta hur illa som helst.
Artikel publicerad 13 juni, 2024.