En av dem är Motaz Azaiza, som nu befinner sig i trygghet utanför Gaza (i fysisk bemärkelse – han lider av sömnlöshet, depression, hans hår har blivit askgrått av stress). Redan i december skrev han: ”Det handlar om liv och död nu, jag gjorde vad jag kunde.” Han hade redan då uthärdat mer än vad någon människa borde behöva, tjugofyra år gammal. Jag kommer aldrig att glömma det: Motaz som sänder från ett ödelagt kvarter i norra Gaza, när någon plötsligt rycker upp bildörren och lägger ett spädbarn i hans famn. Kanske i hopp om att Motaz, som har en pressväst, som har ett transportmedel, ska göra allt bra igen. Motaz panikslagna min. Hans hjälplöshet, för barnet är ju redan dött.
En annan journalist är Bisan Owda, modiga Bisan, med sitt ostyriga hår och sin raka blick. Av den grupp unga journalister som blev världskända i oktober är hon ensam kvar. Tälten där hon sover blir ibland översvämmade av vårregn, och hennes läppar är spruckna av törst. I Gaza är det förbjudet att samla in regnvatten, eftersom regnet tillhör Israel. Det är en del av ockupationens logik: makten befästs genom att utövas, på både små och stora sätt. Men Bisan har levt hela sitt liv under Gazas himmel, med regn och bomber, drönarsurr och fågelsång, och hennes förtröstan är orubblig. Hon gråter allt oftare i sina livesändningar – hon vet att hon kommer att dö. Men hon fortsätter ändå att filma. Så jag fortsätter att titta.
FRÅN ANDRA SIDAN MURAR, taggtråd och checkpoints filmas det också. Israeliska barn som sjunger med änglalika röster om hur fienden ska krossas. Förbipasserande på ett shoppingstråk som tillfrågas vad som borde göras med Gazaremsan när alla palestinier är borta och de föreslår, bland annat, en jättestor nöjespark. Soldaterna som muntert visar upp trofeer stulna från ruinerna av palestinska hem: inte bara värdesaker, utan också kvinnors underkläder, barns gosedjur, solblekta bönemattor som gått i arv. Saker utan större ekonomiskt värde, men som älskats högt, som tillhört det mest intima. Psykologisk krigföring skulle det väl kallas. På den israeliska militärens telegramkanaler finns det mycket av den varan, i ett mörker så djupt att man tappar fotfästet.
Jag undviker helst dessa filmklipp. Inte minst deras kommentarsfält, där det bland den rättfärdiga vreden också sjuder av antisemitism, och där konspirationsteorier och fake news får spridas ohämmat. Det finns ingen pressetik på sociala medier, inga moderatorer eller ansvariga utgivare. Men hur ska vi kunna förlita oss på den traditionella journalistiken, och tro på dess saklighet och flersidighet, när västerländska tidningar så ofta urskuldar eller underdriver Israels brott mot mänskliga rättigheter?
”FYRA ÖMTÅLIGA LIV hittade avslutade i evakuerat Gazasjukhus,” meddelade Washington Post i vinterns kanske mest akrobatiska försök att undvika skuldbeläggning. Rubriken syftar på de fyra prematurfödda barn som övergavs i sina kuvöser på Al-Shifasjukhuset, sedan all vårdpersonal tvingats ut under dödshot. Barnen skulle inte överleva en transport, men de israeliska styrkorna tillät ingen att stanna med dem i sjukhuset (som påstods dölja en Hamasbas). De fyra nyfödda svälte därför ihjäl i ensamhet, och hittades två veckor senare, maskätna och svartnade av mögel. Men ingen ansvarig part kunde Washington Post identifiera till detta oerhörda, oerhörda brott. Det bara hände. Livet tog slut.
Parabol har räknat hur ofta svensk press beskriver Hamas attacker som ”bestialiska”, ett adjektiv som aldrig används för Israels urskillningslösa bombanfall.
The Intercept har visat hur stora amerikanska tidningar, som New York Times och Washington Post, överbetonat israeliska dödsoffer jämfört med palestinska, använt ett känsloladdat språk för att beskriva mördandet av israeler men inte av palestinier, och framställt sjunde oktober som våldets startpunkt. The Column har gjort en motsvarande granskning av amerikanska TV-sändningar. Interna stilguider tystar ner, tillrättalägger: undvik ord som folkmord, etnisk rensning, ockuperade områden, flyktingläger. Det gäller trots att Internationella domstolen i Haag bedömt risken att Israel begår folkmord som överhängande, trots att Västbanken och östra Jerusalem och Gaza är ockuperade i ordets alla bemärkelser, trots att majoriteten av de som slaktas i Rafah är på flykt. Sveriges Radio påminde i oktober sina medarbetare: Det finns inget Palestina.
OCKSÅ BORTOM DESSA riktlinjer finns en etablerad stil för att rapportera om kriget, vissa stående uttryck. Sjukhus är ”Hamaskontrollerade hälsomyndigheter”. Civila i norra Gaza har inte fördrivits söderut utan ”evakuerats”. Tusentals palestinier från Västbanken, även minderåriga, hålls i ”administrativt förvar” i israeliska fängelser på obestämd tid. De som släpps ut vittnar om tortyr, kränkningar och sexuella övergrepp. Men de är inte ”gisslan”, eftersom de ”fördes iväg” av sina ockupanter (som aldrig kallas ockupanter). Hamas och Islamiska jihad använder ”mänskliga sköldar” i någon slags abstrakt bemärkelse när de gömmer sig i civilsamhället. Israel har dock inga mänskliga sköldar, inte ens när de föser unga palestinska män framför sig som skydd mot eventuell beskjutning – det som en gång var definitionen av en mänsklig sköld. Dubbelmoralen är svindlande.
Den här typen av systematisk, språklig förskjutning har skapat en känsla av att leva i en parallell mardrömsvärld. Ett kafkaeskt Sverige där det framställs som ett beklagligt men oundvikligt faktum att palestinierna måste dö. Israel har ju rätt till försvar.
Varje dag kommer det vittnesmål från Gaza som är det värsta jag hört. Patienter som opereras utan bedövningsmedel. Barn som skriver sina egna namn med spritpenna på armar och ben, så att kroppen kan identifieras ifall de sprängs i bitar. Svältande som skjuts ihjäl när de köar för att få mat. Kvarlevor funna med fastbundna händer och fötter, krossade under tunga militärfordon. Bebisar vars knubbiga lår amputerats strax under blöjlinjen. De två bröderna som fortfarande håller om varandra under rasmassorna, avlidna i samma ögonblick. Pappan som gråtande kysser en liten fot, det enda som sticker ut ur den vita plastpåsen. En annan pappa som desperat ropar in i bråten i hopp om att någon ska svara.
För vissa är döden ögonblicklig, för andra tar det tid. Och varje person som grävs fram vid liv riskerar att bombarderas på nytt. Kan man tänka sig något mer fasansfullt? Det finns ingenstans att fly i Gaza, ingen helgad plats, ingenstans att återhämta sig från det oerhörda traumat av att ha blivit levande begravd. Tänk att överleva det, och veta att det närsomhelst kan hända igen. Ingen nåd, ingen respit.
Ändå har det inte kunnat fördömas av våra folkvalda politiker, ändå fortsätter vapenhandel med en stat som sannolikt begår folkmord. Till och med Eurovision, barnens älskade Mello, välkomnar Israel till Malmö.
NU BÖRJAR VISSERLIGEN allt fler ledarskribenter och krönikörer antyda att det hela kanske gått lite överstyr. Mer borde göras för att skydda civila, och vore det inte bra med ett eldupphör ändå, så att hjälporganisationerna kan tränga sig förbi Israels blockad? Men vi har redan tillåtit mer än trettiotusen människor att mördas. Var går den övre gränsen? När är det nog?
Det finns inget sätt att återvända från det som nu sker. Att västvärlden tillåter Palestina att utplånas, att vi rentav hjälper till ekonomiskt och politiskt, är inte bara mordiskt utan också självmordiskt. Det vittrar sönder alla grundläggande demokratiska och moraliska principer, de principer som vi kanske hade hoppats en dag ska kunna skydda oss själva – när det som plundras är vår mark, våra hem, våra barns gosedjur.
Hela hösten och vintern fick vi ta del av empatiska nyhetsreportage om den israeliska gisslan. Vi har fått veta vad terroroffren från den sjunde oktober hette, vad de gjorde på fritiden, vilka som älskade dem, hur deras ansikten mjuknade när de log. Vi har fått möjlighet att minnas dem bortom dödsstatistiken. Men hur ofta ges mördade eller frihetsberövade palestinier ett helsidesuppslag i Svenska Dagbladet? De finns bara på Instagram, och på mina näthinnor när jag blundar.
POETEN NAJWAN DARWISH har skrivit dikter om mardrömsbussen. Den buss han åker om nätterna till Sabra och Shatila, där hans mostrar läggs i svarta sopsäckar (men han har inga mostrar) och hans fru våldtas av soldater (men han har ingen fru). På morgonen dricker han sitt kaffe med armenierna, och minns. Jag minns också. Jag vill inte sluta scrolla, för jag vill fortsätta minnas, jag vill hålla dem nära tanken och drömmen. Bisan är min syster (men jag har ingen syster). Khalid, som ömt omfamnar den lealösa Reem med de två hårtofsarna, är min morfar (men jag har ingen morfar).
Reem, som var hans själs själ, var också vår själ. Ett barn är ett helt universum, med fler synapser i hjärnan än vad det finns stjärnor i himlen. Mordet på henne kan inget rättfärdiga.
Jorden är tre spikar, skriver Najwan Darwish, och nåden en hammare. Herre, slå.
Artikel publicerad 13 juni, 2024.