1904 var nationalekonomen Knut Wicksell inbjuden som förstamajtalare i Göteborg. Han noterade att trots att statsinkomsterna ständigt växte så fanns det aldrig några pengar kvar i budgeten till sociala reformer. Allt slukades av fjärde och femte huvudtiteln, land- och sjöförsvaret. Och så skulle saker förbli, sa Wicksell, om arbetarrörelsen inte gick till generalangrepp mot den rådande försvarspolitiken: ”Millionerna får rulla och Ni får ingenting. Ni får ju inte ens rösträtt, och vad skulle Ni med den? Votera pengar till fjärde och femte huvudtiteln kan ju överklassen besörja lika bra som Ni.”
HOTET FRÅN ETT EXPANSIVT Ryssland spelade en avgörande roll i svensk politik under det tidiga 1900-talet. Den svenska arbetarrörelsen såg med beundran på det ryska folkets kamp mot pogromernas och klassvåldets envälde. Man gjorde vad man kunde för att sträcka ut en hjälpande hand. Lät det ryska arbetarpartiets olika fraktioner hålla konferenser i Folkets hus. Organiserade insamlingar och krävde politisk asyl åt den flyktingvåg som spreds över Västeuropa i svallvågorna efter det rysk-japanska kriget och 1905 års krossade revolution.
Även den svenska högern fördömde det tsaristiska barbariet. I den svensksvenska, dubbelpatriotiska självbilden kontrasterades den ryska knutpiskan mot ”frihetens stamort i Norden”. ”Tänk, att leva under knutpiskan och inte som fria medborgare!” ryste den mätta klassen vid punschpokalen, samtidigt som de gjorde vad de kunde för att mota tillbaka de alltmer pockande kraven på allmän rösträtt. Den ryska faran skulle hållas stången med utrikespolitikens mest beprövade medel: vapenmakt. Sverige var, som det heter i en av 1910-talets antimilitaristiska broschyrer, ett befäst fattighus. Det lilla landets kapprustning mot stormaktsgrannen krävde att en ständigt växande andel av statsbudgeten plöjdes ner i försvaret, ackompanjerat av politiker och högertidningar som bjöd över varandra i ytterligare satsningar.
MEN STATSANSLAG KAN varken gå på led, skjuta prick eller göra honnör. För det krävdes en strid ström av värnpliktiga till kasernerna. Om skattebördorna drabbade alla fattiga hem så slog militarismen särskilt hårt mot ett skikt av arbetarklassen – de unga männen. De tvingades att lämna familj, vänner och arbetstillfällen för att träna krig. Värnplikten förlängdes drastiskt: 1892 uppgick den till 90 dagar, för att 1901 omfatta 240 dagar (medräknat repetitionsövningar). Samtidigt höjdes röster för att göra den än längre. Dessutom drogs övningarna ut över en treårsperiod, vilket innebar att det var hart när omöjligt för en ung arbetare att behålla en fast anställning. Mot arbetare i jordbruket eller byggbranschen slog det ännu hårdare. Eftersom övningarna ofta var förlagda till sommarhalvåret riskerade de att förlora en betydande del av sin årsinkomst.
EN SÄRSKILD emigrationskommission tillsattes 1907 för att lista ut varför så många unga män och kvinnor lämnade Sverige. 1913 kunde den presentera ett betänkande. Stora förändringar hade inträtt i det svenska emigrationsmönstret i takt med att värnplikten förlängdes. Av utvandrade män 1866 var endast dryga fyra procent i värnpliktsålder. för att 1909 utgöra 16,6 procent av de manliga emigranterna. Kommissionen menade att även om det knappast var värnplikten ensam som gjorde att landet åderläts på arbetsför ungdom, så rådde det inte något tvivel om att ”dess roll i detta fall är icke ringa”. Utredarna menade att problemet knappast var värnplikten i sig utan ett resultat av vissa missförhållanden. Utöver värnpliktens längd nämns en usel mathållning, regelmässiga trakasserier från en rå, härsklysten officerskår och en djupt rotad motvilja mot den militära disciplinen.
VID SIDAN OM försvarsmaktens egna skönhetsfläckar nämner betänkandet också den antimilitaristiska propaganda som underblåste missnöjet. Den stod i huvudsak de socialistiska ungdomsorganisationerna för. Kritiken av kriget och dess (kapitalistiska, imperialistiska) orsaker var en given del av arbetarrörelsens politiska repertoar. Men i mötet med värnplikten förlorade den sin – i fredstider – lite abstrakta karaktär och fick en ny dagspolitisk sprängverkan. Att de socialistiska ungdomarna lyckades träffa rätt tonläge är inte så konstigt. De var själva i mönstringsålder och kunde utgå från egna erfarenheter i mötet med militärapparaten.
Arbetarpartiets första ungdomsförbund, Socialistiska ungdomsförbundet, kom att inta en försvarsnihilistisk ståndpunkt, kärnfullt sammanfattad i titeln på Albert Jensens broschyr Låt ryssen ta oss! Arbetarklassen hade inget fosterland, resonerade de, och borde inte kasta bort sina liv i kapitaliststaternas krig. ”Ungsocialisternas” antimilitaristiska taktik kretsade kring att förmå arbetarungdomen till att inte infinna sig till ”slaktövningarna”: strunta i kallelserna, och värnpliktsvägra om polisen råkar få fatt i dig. Taktiken producerade en strid ström av politiska martyrer, och inspirerade än fler att emigrera.
DEN FÖRSVARSNIHILISTISKA linjen innebar (tillsammans med en alltmer antiparlamentarisk ståndpunkt) att ungsocialisterna hamnade på kollisionskurs med socialdemokratins ledarskikt. Ledarna försökte bygga en allians med liberalerna för att mota tillbaka de konservativa och vinna rösträtten, och ungdomens rop på nedrustning (och revolution) fick tilltänkta allierade att dra öronen åt sig. När ungdomsförbundet gick itu 1903 fanns försvarsfrågan bland splittringsorsakerna. Det nya Socialdemokratiska ungdomsförbundet bildades av ungdomar som ville gå mer i takt med ledarna, och växte sig på ganska kort tid större än konkurrenten.
Också det nya förbundet stod på antimilitaristisk grund. Men där ungsocialisterna fokuserade på att dra sig undan värnplikten fokuserade ”ungdemokraterna” på agitation inom hären, och hellre än avrustning talade de om folkbeväpning: en arbetarklass med vapenvana kunde man inte sätta sig på. På sätt och vis fick de rätt 1905, då den svenska ytterhögern försökte hetsa fram ett krig när Norge övergav unionen med Sverige. Hären mobiliserades, men befälen visste inte hur manskapet skulle ställa sig vid ett krigsutbrott. Stämningen underblåstes av att båda ungdomsförbunden propagerade på lägerplatserna. I ungdemokraternas upprop uppmanade en ung Zäta Höglund de mobiliserade att noga överväga i vilken riktning de borde skicka sina kulor om de beordrades att angripa norska arbetare.
HURUVIDA SVERIGE verkligen stod på randen till ett krig 1905 är omtvistat. Men klart är att de maktägande tog fredsvännernas tilltagande inflytande på allvar. Om man granskar de fall som Tryckfrihetsexpeditionen hanterade under perioden märker man att dess huvudverksamhet var att jaga antimilitarister. Det pågick en ideologisk dragkamp om soldaternas lojalitet, och unionsupplösningen hade visat att utgången inte var given. Om du får order att skjuta på strejkande arbetare, vart riktar du geväret? frågade de flygblad som i hemlighet spreds i kasernerna. Mot din bror eller mot de som plågar dig dagarna i ända? För att kväva agitationen antog den liberala regeringen Staaff munkorgslagar som drastiskt förlängde straffen för dem som vågade ”lovprisa brottslig handling”. Hand i hand med den militära upprustningen tycktes svenska politiska förhållanden mer och mer likna de i öst, och exempel på den repressiva utvecklingen rubriksattes ofta som ”Ryssland i Sverige” i arbetarpressen.
KAN DAGENS FREDSRÖRELSE lära sig något av hur den socialistiska ungdomen bedrev sin kamp mot värnplikten? Kanske det här: De som vill förhindra krig har en möjlig allierad i dem som shanghajas av militärapparaten varje år – om de formulerar en politik som tar de värnpliktigas villkor på allvar. En sådan politik kan inte nöja sig med att agitera för världsfred eller varna för krigsfaran i största allmänhet. Att inte vilja dö i ett krig är bara en sida av en effektiv antimilitarism: den måste också sysselsätta sig med officerares godtycke, kosthållningens brister, längden på permissioner.
Men kanske också att en fredsrörelse inte behöver vara programmatiskt sammanhängande för att vara effektiv. De två konkurrerande förbund som ville organisera arbetarungdomen skilde sig åt både ideologiskt och taktiskt. Ibland kunde de enas och sprida flygblad i massupplagor, ibland avskydde de varandra. Men så att säga bakom deras ryggar förstärkte de olika taktikerna varandra, öppnade olika angreppsytor mot militarismen och undergrävde den militära hetsrustningens legitimitet.
Artikel publicerad 13 juni, 2024.