Sverige, Sverige, Natoland Olle Josephson
Liberalt hyckleri Malena Rydberg
Rapport från en litteraturfestival Magnus Nilsson
Den stora tågterrorn Viktor Harb
Målet – Ett fritt Palestina Redaktionen
Uppror i stilla havet Joel Gordon Hultsjö
Vattensituationen på Västbanken Erik Lindman Mata
Den röde Cesarn
CESAR LUIS Menotti, el flaco – tunnisen, avled den 5 maj vid 85 års ålder. Menotti ledde Argentinas landslag 1974-1985. Han förde laget till VM-guldet på hemmaplan 1978. Många runor har skrivits, men få har uppmärksammat hans kanske viktigaste insats. Menotti var socialist och förvandlade militärjuntans förväntade propagandaspektakel vid prisutdelningen till ett fiasko, när han helt sonika vägrade att skaka hand med juntaledaren Videla. Inför finalmatchen uppmanade han sina spelare att ignorera VIP-sektionen där juntarepresentanterna satt. ”Jag sa åt spelarna att titta på läktarna, mot folket, där våra pappor kanske sitter, för det där vi kommer att hitta metallarbetarna, slaktarna, bagarna och taxichaufförerna.” (Citerat från Ekim Caglars bok Fotbollspropaganda)
Dan Israel
Sverige, Sverige, Natoland
Den 3 maj var FN:s världsdag för pressfriheten. Företrädare för en rad journalistsammanslutningar – Publicistklubben, Journalistförbundet, Reportrar utan gränser etc. – påminde i en debattartikel i Dagens Nyheter om hur yttrande- och tryckfrihet inskränkts i Sverige dom senaste åren: utlandsspionerilagen, återkallade sändningstillstånd, begränsningar i utländska medborgares yttrandefrihet, anonyma polisbeslut, revidering av ordningslagen för att ”öka Sveriges nationella säkerhet”. Just det, ett ”nytt säkerhetspolitiskt läge” ska rättfärdiga en krympt yttrandefrihet. I medierna avlöser experterna från Säpo och försvarsmakten varandra i lovtal till den nya lagstiftningen. Därtill ser vi nya lagar som motiveras med kampen mot gängbrottsligheten som angiverilagen och visitationszoner.
VARJE FÖRÄNDRING kan i sig verka någorlunda rimlig eller ganska ofarlig. Men den samlade effekten är orimlig och farlig. I Natolandet Sverige skaffar sig överheten nya redskap för att tysta medborgarna.
Vi måste försvara demokratin. Det innebär inte i första hand att orda vitt och brett om demokratiska värderingar. Nej, arbetet är konkret: stoppa lagarna som begränsar yttrandefriheten!
Olle Josephson
Liberalt hyckleri
SKOLMINISTER LOTTA EDHOLM (L) och utbildningsminister Mats Persson (L) vill lägga ytterligare uppgifter på den redan uttröttade svenska lärarkåren. De två liberalerna i regeringen har sent omsider förstått att fler ungdomar söker sig till högerextrema miljöer och nu måste skolan ta på sig att motarbeta denna trend.
Ministrarna har uppenbarligen inte insett vad det i praktiken innebär när man genom Tidöavtalet satte sig i knät på Sverigedemokraterna och därmed stärker och legitimerar detta partis rasistiska åsikter och möjligheter att sprida dessa – inte minst bland ungdomar.
En av Sverigedemokraternas paroller i valet till EU-parlamentet är ”Mitt Europa bygger murar”. Har inte de två ministrarna förstått att SD inte bara vill stärka murarna kring Europa? Partiet bygger också murar i Sverige. Sverigedemokraterna och träsket av högerextrema grupper utanför partiet drar till sig en del ungdomar vars hjärnor tvättats av partiets lögner om invandrarna som Sveriges största problem.
Det hela är ytterligare ett exempel på liberal kluvenhet och hyckleri.
Malena Rydberg
Rapport från en litteraturfestival
ARBETARLITTERATUREN för samman saker som inte alltid ligger nära varandra: arbetarklassen och litteraturen. Ibland händer det intressanta saker i mötet. Så var det vid Festival di letteratura working class i Florens i början av april. Festivalen arrangerades för första gången förra året. Då hölls den i en fabrik som ockuperats av strejkande arbetare som vill förhindra nedläggning och driva verksamheten vidare i egen regi.
I ÅR FICK DEN dock hållas utomhus, utanför fabriken, eftersom okända gärningsmän saboterat eltillförseln bara dagar innan festivalen skulle gå av stapeln. Att ändå genomföra festivalen krävde enorma ansträngningar av arrangörerna. Men allt gick bra – festivalen blev en succe som lockade tusentals åhörare och fick stor uppmärksamhet i media. Faktum är att sabotaget bidrog till succen. Det riktade sig ju inte bara mot de strejkande arbetarna, utan även mot litteraturfestivalen. Därmed stärktes den känsla av gemenskap och solidaritet mellan arbetarna och festivaldeltagarna som är festivalens hjärta. Därför kändes det inte det minsta märkligt att en av programpunkterna var ett demonstrationståg till stöd för de strejkande arbetarnas kamp.
FESTIVALENS TEMA var arbetarlitteratur i olika länder och på olika språk. Det var väl valt. Bara om vi vet hur arbetarlitteraturen ser ut och har sett ut på olika platser och vid olika tidpunkter kan vi förstå vad den är och vad den kan vara och göra. Några av programpunkterna handlade om kinesisk och italiensk arbetarlyrik, engelsk och amerikansk arbetarlitteratur och arbetarlitteratur på de romanska språken. Skandinavien fick stor uppmärksamhet. En av de första programpunkterna handlade om Tove Ditlevsens Köpenhamn-trilogi, som under de senaste åren blivit en internationell bestseller. Till skillnad från de flesta forskare och kritiker insåg alltså festivalarrangörerna att Ditlevsens självbiografiska romaner om en proletär uppväxt är arbetarlitteratur. En annan session handlade om svensk arbetarlitteraturs historia och om Föreningen Arbetarskrivare.
FESTIVALEN VARADE i tre dagar. Dock kommer den med all sannolikhet att få konsekvenser framöver. Det stora intresset för den skandinaviska arbetarlitteraturen, från både publiken och de många journalister som bevakade festivalen, gör exempelvis att det inte skulle förvåna om det snart kommer italienska översättningar av svenska arbetarförfattare. I nuläget finns det i stort sett inga sådana – inte ens Eyvind Johnsons, Harry Martinsons, Ivar Lo-Johanssons och Moa Martinsons proletära uppväxtskildringar föreligger på italienska, trots att det stora intresset för Ditlevsen tyder på att det finns en publik för sådana berättelser. I samband med festivalens avslutning levererades en solcellsanläggning till fabriken. Den var en gåva från tyska klimataktivister och möjliggör för de strejkande arbetarna att fortsätta ockupationen. Kanske betyder den solidaritetshandlingen mer än en litteraturfestival, åtminstone på kort sikt. Att en arbetarlitteraturfestival kunnat föra samman författare, läsare och litteraturforskare med strejkande arbetare är ändå tänkvärt.
Magnus Nilsson
Den stora tågterrorn
BO-LENNART NELLDAL, professor emeritus i tågtrafikplanering vid KTH, har räknat ut att ett vanligt år kostar tågförseningar samhället cirka 3,5 miljarder kronor. Enligt Stockholms Handelskammare kostade bara sträckan Stockholm-Uppsala 374 miljoner kronor i förseningar 2023.
I ett annex till sin Counterterrorism strategy-rapport från i fjol försöker det brittiska inrikesministeriet kvantifiera direkta ekonomiska kostnader av terrordåd. De använder fem incidenter från terrortäta 2017 som referenspunkter. Tillsammans får de kostnaden till 179 miljoner pund, eller, omsatt i svenska kronor, blott cirka 2,3 miljarder.
Jämförelsen är kanske smaklös och krystad. Men föreställ dig att en grupp sprängt en bomb i centrala Stockholm och orsakat skador för 3,5 miljarder kronor. Även om mirakulöst nog inte en kotte skadats hade vi nog kallat dådet terrorism, eller allra minst allmänfarlig ödeläggelse (om inte vi så väl Stockholms Handelskammare). Föreställ dig sedan att samma grupp gör detta år efter år.
Den gruppen finns alltså, men består av riks- och regionpolitiker, tjänstemän på myndigheter och statliga bolag samt högavlönade chefer och direktörer vid privata trafikbolag. I stället för att smida planer i hemliga källare och krypterade chattar gör de det via kedjor av upphandlingar, entreprenader och koncessioner.
VI LEVER LYCKLIGTVIS i en (mer eller mindre) demokratisk rättsstat. Något man då tyvärr får leva med är straffrihet för de som följt på förhand beslutade regler och lagar. Sedan får det kosta som terrordåd bäst det vill.
Förr eller senare borde vi dock se över de där lagarna och reglerna.
Viktor Harb
Målet – Ett fritt Palestina
I boken Bulldozers mot ett folk skriver Andreas Malm, apropå massakern i flyktinglägret vid Jenin på Västbanken våren 2002, så här: ”Hittills har alla israeliska övergrepp på den palestinska befolkningen blivit rutin. Hittills har ingen gräns återupprättats efter att den en gång överträtts, hittills har Israels upprorsbekämpning aldrig mildrats. Den har bara blivit värre.”
I dag är den insikten mer skrämmande än någonsin; det är svårt att föreställa sig att man kan gå längre än vad den israeliska armen har gjort i Gaza sedan oktober förra året. Men om den solidaritetsrörelse som har växt fram världen över ska kunna hålla ut och fortsätta kämpa får den inte glömma det utdragna, outhärdliga förtryck som har lett fram till den här punkten, och de gränser som har överskridits.
TA BARA EN SÅN sak som vatten. Efter ockupationen av Västbanken 1967 tog Israel kontroll över den palestinska vattenförsörjningen och införde en rad olika begränsningar. I dag måste palestinierna fortfarande få tillåtelse från israeliska myndigheter för varje ny brunn, varje anslutning till existerande vattenledningar och varje nytt reningsverk. Och tillåtelse ges sällan. Mellan 1967 och 2002 utfärdades bara åtta borrtillstånd för brunnar.
Redaktionen
Uppror i stilla havet
Västafrika har under de senaste åren revolterat mot den franska kolonialmaktens fortsatta grepp över kontinenten. Kan kuppvågen sprida sig till resten av världen? Det sedan 1853 av Frankrike koloniserade Nya Kaledonien i Stilla havet har under maj präglats av omfattande protester mot kolonialmaktens inflytande på ön.
Flera folkomröstningar om självständighet har genomförts på ögruppen. På grund av stora klasskillnader mellan den fattiga ursprungsbefolkningen och de rika inflyttade fransmännen har folkomröstningar systematiskt bojkottats. Självständighetsrörelsen leds av Kanakiska och socialistiska befrielsefronten (FLNKS), en koalition av socialistiska, liberala och radikalt fackliga grupper.
EN NY LAG I franska parlamentet fick bägaren att rinna över. Lagen ger fler fransmän möjlighet att rösta i lokala val och ger därmed ännu mindre inflytande till ursprungsbefolkningen. Protesterna har fått stort stöd bland andra självständighetsrörelser världen över.
När parlamentarismen sviker, så tar folket till gatorna för sin frihet. Frankrikes militär kallades snabbt in för att kväva protesterna. Den 26 maj gick självständighetsledare ut med att motståndet skulle fortsätta och att barrikaderna inte skulle upplösas. Kampen för dekolonisering fortsätter!
Joel Gordon Hultsjö
Vattensituationen på Västbanken
I MAJ 2023 publicerade den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem en rapport om vattensituationen på Västbanken. Då konstaterade man att israeler, om man räknar ihop allt, konsumerar tio gånger mer vatten än palestinierna på Västbanken, trots att befolkningen bara är tre gånger större. Israeler, även bosättare, har nästan obegränsad tillgång till vatten, medan palestinierna lider av konstant vattenbrist.
”DEN HÄR BRISTEN”, konstaterar B’Tselem, ”är inte ödesbunden eller orsakad av naturkatastrofer. Inte heller är den en del av en oundviklig regional vattenkris. I stället är den en medveten konsekvens av Israels avsiktligt diskriminerande politik som betraktar tillgången till vatten som ytterligare ett sätt att kontrollera den palestinska befolkningen på Västbanken.” Ett exempel på den här kontrollen är att den palestinska myndigheten visserligen får producera vatten på Västbanken – men inte transportera det mellan de olika sektorerna. I stället måste man köpa vatten, till överpris, från det israeliska statliga vattenbolaget Mekorot.
FÖRUTOM DET orättvisa och vidrigt absurda i situationen så kan det här också påminna oss om något viktigt: eldupphör räcker inte, hur åstundat och nödvändigt det än är. Målet för en solidaritetsrörelse kan inte vara att återvända till ockupationens förtryckande status quo. Målet kan bara vara ett verkligt fritt Palestina.
Erik Lindman Mata
Artikel publicerad 13 juni, 2024.