TYSKLAND HAR länge haft breda och starka fredsrörelser. I Västtyskland formerade sig en massrörelse kring de så kallade påskmarscherna mot kärnvapen i början av 1960-talet, och i Östtyskland växte en stark fredsrörelse fram under 1980-talet. Kyrkorna var drivande i båda länderna, vilket gav fredsrörelsen legitimitet och bred förankring. Efter Berlinmurens fall fick fredsrörelsen ny skjuts genom de båda Irakkrigen. Påskmarscherna tappade visserligen volym men samlade ändå tiotusentals deltagare varje år, och i demonstrationerna mot USA:s anfallskrig deltog hundratusentals människor. Men något hände i slutet på 1990-talet: De Gröna, som kallat sig ”fredsrörelsens parti”, blev hösten 1998 regeringsparti. Partiledningen drev plötsligt en helt annan linje. Den gröna utrikesministern Joschka Fischer förespråkade ett ”humanitärt” militärt ingripande i Kosovokonflikten. Den rödgröna regeringen skrotade principen att tyska soldater inte skulle delta i militära insatser utanför Tysklands gränser. Tyskland måste ”förhindra ett andra Auschwitz” – med den motiveringen bombade Luftwaffe Belgrad i mars 1999.
MOTSTÅNDET MOT Fischers krigspolitik var till en början stort inom hans parti. En partimedlem kastade till och med färg på honom vid ett tillfälle. Men partiet avvecklade ändå sin fredspolitik. Dagens tyska utrikesminister, Annalena Baerbock från De Gröna, driver på för en alltmer omfattande tysk inblandning i Ukrainakriget. Fredsrörelsen har trots detta länge samlat många gröna medlemmar och sympatisörer. Rörelsens förankring är fortfarande ganska bred. Den omfattar den traditionella vänstern såväl som kristna församlingar, stora delar av fackföreningsrörelsen och i viss mån även vänsterliberala borgerliga kretsar. Motståndet mot en militarisering av utrikespolitiken och mot kärnvapen är fortsatt stort i det tyska samhället – men den etablerade parlamentariska politiken har stuvats om efter Rysslands anfall mot Ukraina.
LIKSOM I SVERIGE ledde det ryska anfallskriget till en polarisering kring frågan om vapenleveranser till Ukraina. De Gröna, som ingår i den sittande regeringen, drev på för vapenleveranser. Socialdemokraternas farhågor mot att mer eller mindre intervenera i kriget nöttes ner – och företrädare för vänstern duckade för att inte bli stämplade som ”Putinvänner”. Mönstret är bekant.
Ovant för en svensk är att fredsrörelsen dessutom anklagas för att agera i maskopi med högerextremister. Alternativ för Tyskland (AfD) framför ungefär samma kritik mot Tysklands inblandning i Ukrainakriget som fredsrörelsen, vilket bidragit till att den parlamentariska vänstern hellre håller tyst i frågan.
DEN TYSKA utomparlamentariska fredsrörelsen försöker hålla emot. Årets påskmobilisering samlade ungefär 10 000 deltagare runtom i landet. Inte mycket i jämförelse med den tid då man fick ut hundratusentals människor på gatorna, men ändå ett tecken på att fredsrörelsen lever.
Artikel publicerad 13 juni, 2024.