Herrarna satte oss hit / Hearrat dat bidje min
Malin Stenberg och Stina Oscarson
Pjäs Uppsala stadsteater / Giron Sami Teahter. 2024.
I pjäsen baserad på den Augustprisade boken med samma namn får publiken, på både samiska dialekter och rikssvenska, följa ett antal öden. Skildringar från de samer som tvångsförflyttades från Norge till Norr- och Västerbotten vid sekelskiftet 1900.
Bakom skådespelarna spelas filmklipp och bildspel upp. Hårda och av tiden ärrade ansikten. Samer och renar i tusentals blev rotlösa. De tvingades konkurrera med lokalbefolkningen, och staten satte därmed samer mot samer. Skapade konflikter i trängre utrymmen.
SCENOGRAFIN är minimalistisk och bygger på de renhållande samernas miljö. Rep, enkla bänkar och dukar för att göra kåtor utgör skådespelarnas redskap.
Material för att bygga nya boplatser på okänd mark. Berättelserna och gestaltandet växlas med kraftfull dans. På ett skickligt sätt lyckas skådespelarna gestalta så många öden och ändå hålla en gemensam bild.
Recensent: Joel Gordon Hultsjö
Den ljugande reportern
Juan Moreno
Pröckl och Pröckl förlag. 2023.
Claas Relotius var den tyska journalistikens stolta Wunderkind. Ett högrest, rågblont, skrupelfritt praktexemplar av den typ som av tradition gått hem i Förbundsrepubliken, inklusive dess föregångare. Som badade i priser för sina gripande reportage från världens brännpunkter och såg fram emot en chefsposition på Der Spiegel trots att han knappt passerat de trettio. Tills kollegan Juan Moreno 2018 avslöjade Relotius som en fuskare.
RELOTIUS NÖJDE sig inte med att, på branschtypiskt vis, skarva lite citat och töja några vinklar. I regel hade han överhuvudtaget aldrig träffat personerna han rapporterade om. Inte sällan var de helt uppdiktade. Fram till Relotius bröt ihop och erkände alltsammans var det också den misstänksamme frilansaren Moreno, barn till illitterata migrantarbetare, som internt på tidskriften utmålades som en missunnsam (sydländsk) haverist. Der Spiegels uppsjö av faktagranskare och chefer på olika nivåer kände av någon outgrundlig anledning större samhörighet med och förtroende för den borgerligt bildade Relotius.
DET SENARE fenomenet kan även anas i mer än en recension av Den ljugande reportern. Dagens Nyheters Jesper Hour kan till exempel inte låta bli att kategorisera Morenos redovisning för det som blivit känt som Der Spiegel-skandalen som ”revanschlysten”. Beror det på att Relotius rövarhistorier var så pass skräddarsydda för sin vänsterliberala publik och i enlighet med dessas standardiserade förklaringsmodeller att de känner sig lite extra korkade?
RELOTIUS djupintervjuar en liten pojke vars graffitti mot en mellanösterndespot blir startskottet för Syrienkriget. På Kuba möter han en jurist som hjälper utsugna småföretagare som fallit offer för socialismen med skatteupplägg. En amerikansk milismans motiv bakom att patrullera gränsen mot Mexiko är att han varit schysst och anställt latinamerikaner som i gengäld försett hans dotter med droger. Barnarbetare i Turkiet överlever sitt vardagliga slavande tack vare förvissningen om att de en gång ska räddas av ”Europas drottning”, alltså Angela Merkel.
KORT SAGT: Claas Relotius diktade liberala sagor om hur världen och historiens drivkrafter fungerar och man kan verkligen se framför sig hur Jens Liljestrand, med det tyska lexikonet redo, myst sig igenom ett och annat Relotius-reportage genom åren.
Relotius själv uppfyllde alla dygder som det självtillräckliga publicistklägget värdesätter. Till synes opolitisk, objektiv, patosfri och med örat mot marknadens puls. Nu undrar vi bara: vem på redaktionerna där ute är Sveriges Relotius i vardande?
Recensent: Erik Haking
Känslor och populism
Eva Illouz
Daidalos. 2024.
”Ett spöke går runt i Europa.” Så beskrev Marx och Engels den spirande/hotande socialistiska rörelsen i vår del av världen 1847, vid början av det demokratiska revolutionära uppsvinget. Sedan dess har mycket vatten (och blod) flutit under våra broar. Under några decennier efter andra världskriget kallade sig en stor del av jordens länder (med rätt eller orätt) för socialistiska. Mot slutet av 1900-talet var socialismens framgångssaga dock slut – för denna gång. Nu hemsöks världen som bekant i stället av en diametralt annorlunda gengångare: högerpopulismen.
MAN HADE INTE väntat sig att en vänsterliberal sociologiprofessor vid Hebreiska universitet i Jerusalem skulle ha skrivit den hittills mest klargörande skriften om detta ämne. Förvånande är också att merparten av hennes empiriska exempel hämtats från hennes hemstat Israel – delvis även efter den 7 oktober 2023 och det i skrivande stund pågående folkmordet i Gaza. Med populism förstår Illouz allmänt en tendens hos en politisk rörelse som på mer eller mindre felaktiga grunder delar upp ett lands befolkning och pekar ut folkfiender i sina politiska strider. I till exempel Netanyahus Israel är det araberna och en liberal elit. I Sverige utpekas av Tidölaget en vänsterliberal elit och även potentiellt kriminella utlänningar som fiender.
SOM REDSKAP befrämjar högerpopulismen känslor bland folket som Fruktan (hos oss för närvarande för gängvåld, ryssen, i Israel ”araber”), Bitterhet (t. ex över daltandet med bidragsmottagare och arbetslösa, verkligt och föreställt offerskap) och Hat (mot muslimer, miljöaktivister och HBTQ-personer och lattedrickande elit). Som framgångsrika exempel nämner Illouz i vår del av världen förutom Netanyahu, framför allt personer som Trump, Åkesson, Putin, Orban, Le Pen, Meloni, Kaczynski.
Recensent: Hans Isaksson
Skuldsatt
Lena Pettersson
Norstedts. 2024.
”Den som är satt i skuld är icke fri” brukar det heta. Det var också socialdemokratins gemensamma linje under folkhemstiden: att befria folket från ocker, räntor och överskuldsatthet på livstid. Sanningen är att den som lever på ränta, ockraren, aldrig setts med blida ögon – till och med Dante placerade den som tjänar pengar på fordringar och utlåning i helvetets åttonde krets tillsammans med bedragarna.
IDAG ÄR DET annat ljud i skällan: trots att det finns bestämmelser om god kreditgivningssed och att ansvarsbördan ligger på näringsidkare och utlånare är svenskarna idag Europas tredje mest skuldsatta folk. Mellan 2008 och 2018 fördubblades svenskarnas skulder till inkassobolag och var hundrade svensk är evighetsgäldenär – det vill säga de kommer behöva bära med sig skulden till graven.
Istället för att skydda medborgarna från överskuldsättning finns kronofogden, som utan avgift driver in inkassobolagens kronor åt dem. Inkassoverksamheten, NPL-marknaden, blir således mycket mycket lönsam, och pengar tjänas i stora volymer. Grundaren till ett av Sveriges mest framgångsrika och giriga ”betalningstjänstbolag”, Klarna, fick medalj av kronprinsessan för god företagssamhet, bara ett av många exempel på hur makten numera förhåller sig till det som länge sågs som samhällets avskum.
Lena Pettersson gör i sin bok Skuldsatt en helomfattande genomlysning av svenskarnas relation till skuld, ett ord som ligger nära skam och skapar stort lidande för den enskilde. I boken tecknas ett dussintal personporträtt som ger nyans och perspektiv, berättelser om sjukdom, skilsmässa, konkurs och lågkonjunktur, sådant som hör livet till och som snabbt kan utnyttjas och bli till en livslång börda. En gedigen historisk bakgrund ges och visar hur andra länder skiljer sig från Sverige, framför allt från USA där personlig konkurs är en möjlighet med inte alls samma skamliga konnotation som skuldsanering har i Sverige.
Skuldsatt har gjort mig klokare och många av mina egna fördomar har satts på prov. En mycket läsvärd bok om ett problem vi behöver bli varse – annars blir överskuldsättning vår nästa epidemiska folksjukdom.
Recensent: Pia Landberg
Rent hus
Alia Trabucco Zeran
Wahlström och Widstrand. 2024.
Hallå? Är ni där? Fastnade era ögon vid den här recensionen? Jag vet vad ni tycker: att det här greppet är lite för billigt, lite för mycket skrivarskola. Det var i alla fall min initiala tanke när jag slog upp Rent hus av Alia Trabucco Zeran, som inleds på liknande vis: hembiträdet Estela Garcia vädjar desperat till någon där på andra sidan fängelsecellsväggen att om hon berättar sin historia så måste de släppa ut henne. Hon vet att vi är mest intresserade av att få veta hur den där flickan hon tagit hand om egentligen dog. Att vi vill att hon ska skynda på, vilket är helt rätt antaget av henne. Men hon vill få berätta sin berättelse från början, vad som nu egentligen är början.
FÖR DEN HÄR berättelsen och den här recensionen börjar på flera olika sätt. Ni får ha tålamod med mig, som jag verkligen behövde ha tålamod med Estela och Rent hus när den vimlade av liknande formuleringar.
Det är dels en berättelse om arbete, men inte vilket arbete som helst, utan det att vara ett hembiträde och leva sina dagar och nätter i andras människors hem. Estelas mamma kallar det en fälla: man kan inte ge sig av, man kan inte säga att det räcker nu. Det är inte som att jobba i en affär eller på en potatisåker. Man fäster sig. Och man ska inte älska de som styr en, för de älskar bara varandra. Ändå älskar Estela flickan hon arbetar med, hon som hon aldrig borde ha älskat. För så är vi, vi människor.
MEN BOKEN handlar också om alla vi som lever våra liv som om de inte är verkliga, som om att det verkliga livet börjar på andra sidan den ouppfyllda drömmen. Jag och Estela tänker ofta att det här livet, det vill säga den här kvinnans liv, hon som sitter och knattrar på tangenterna för att få klart den här recensionen, bara är något tillfälligt. Att det är som en film som förr eller senare måste ta slut, och att den verkliga verkligheten, vidsträckt och bländande, snart ska breda ut sig framför oss.
Jag överlever själv mitt jobb, likt Estela, med hjälp av tanken på att jag ska snart härifrån. Men sanningen är nog att den verkliga verkligheten kommer, precis som för Estela, krypa sig på mig, vecka efter vecka, ta kommandot över mina timmar, varje dag, ända tills jag inte vet hur jag ska ta mig härifrån.
MEN HELT plötsligt händer något uppslitande: som en flickas död som sätter i gång något som gör att man tar sig ut ur overklighetens passivitet. Men då kanske det redan är för sent. Då kanske man redan har förlorat det som betyder något.
Recensent: Ingrid Thulin
Artikel publicerad 13 juni, 2024.