Så länge det funnits lagringsbart överskott har det funnits ”makroparasiter”. Människor som specialiserat sig på att lägga beslag på överskottet med våld. Sådana grupperingar kan kallas stater eller maffior; skillnaden går inte att upprätthålla teoretiskt, säger Charles Tilly. De har riktat det mesta våldet mot varandra, men en god del har även drabbat fredliga direkta producenter. Man kunde därför tänka sig att de direkta producenterna försökt försvara sig. Tyvärr finns ganska lite av detta belagt i skriven historia, förmodligen därför att makroparasiterna själva oftast kontrollerat vad som sätts på pränt.

VI KÄNNER RYKTEN om sådana rörelser i Kina från 300-400-talet före vår tideräkning. Men den förmodligen äldsta fredsrörelse som är noggrant beskriven, är den så kallade Gudsfreden från europeiskt 900-1000-tal. Den startades av kyrkfolk till skydd mot krigarbaroner. Emellertid deltog även kyrkfolk ibland i härjningarna, och lekmännen fick själva försvara sig. Första gången vi känner till är i Le Mans och Cambrai 1077. Medborgarna förklarade sig som en ”kommun” – första gången vi möter ordet – och lovade varandra att försvara freden. Stadsbornas fredsbegrepp var vidare än kyrkfolkets och innefattade också skydd mot godtyckliga skatter och tvångsarbete. Det folkliga inslaget var besvärande. Delar av den kyrkliga hierarkin började därför sträva efter en historisk kompromiss; de plundrande baronerna själva skulle övervaka freden sinsemellan i Guds namn. ”Riddaridealet” formulerades successivt av kyrkan mot slutet av 1000-talet.

KOMPROMISSEN BLEV ohållbar efter trettonhundratalets kris då det ekonomiska systemet slogs sönder av digerdöd och kinesisk revolution, och den europeiska överklassens interna konflikter blev allt våldsammare. Ett medeltida krig sysselsatte kanske ett par hundra man under en säsong, medan ett renässanskrig engagerade många tusen. Det kulminerade i 1600-talets trettioåriga krig då armeer på 100 000 man slogs år ut och år in. För att skapa resurser till sådana krig ökade beskattningen. Skatteuppror blev därför i Europa den föredragna formen för folkligt motstånd ungefär mellan 1550 och 1700.

UPPROREN RIKTADES först bara mot skatterna. Myten om kungen som fridsfursten och den påvliga formeln krig=fred var så stark att motstånd mot krig som sådant bara restes i små extrema miljöer i början. Först med att fördöma krig över huvud taget var arvtagarna till det husitiska upproret i 1400-talets Böhmen (tjeckiska bröder och mennoniter) och till 1600-talets engelska revolution (kväkare, baptister och unitarier). I dessa kretsar utvecklades oppositionen mot slaveri, liksom feministiskt motstånd mot manligt övervälde. Men först efter napoleonkrigen kom en organiserad fredsrörelse i gång.

Det liberala välgörenhetsborgerskapet engagerade sig, organiserade föreningar och kongresser. Men de nya blomstrande fredsrörelserna ingrep anmärkningsvärt lite mot 1800-talets krig, minst av allt mot de nordatlantiska stormakternas många kolonialkrig mot underbeväpnade asiater, afrikaner och amerikanska urbefolkningar. Hela rörelsen var grundad i ideologi, inte i intressen. Ideologi kan böjas, intressena ljuger inte.

FRAM EMOT SEKELSKIFTET 1900 vände det. Det första motståndet mot ett aktuellt, pågående krig var brittiska kvinnoorganisationers protestmöten mot boerkriget 1899-1902 och demonstrationer mot brittiska armens brutalitet mot civila. Samarbetet mellan medelklassbaserade fredsrörelser, kvinnorörelser och arbetarrörelser spillde också över på allmänpolitiken, till exempel i rösträttskampen. Ändå var denna ganska breda rörelse helt maktlös när första världskriget bröt ut 1914. I stället var det arbetar- och kvinnorörelser som efter tre års krig tvingade regeringar i Ryssland, Tyskland och (nästan) Frankrike att ge upp, med myterier vid fronten och matdemonstrationer på hemmaplan. Fredsrörelsens gamla plan på permanent överstatligt kompromissorgan, Nationernas Förbund, skrevs sen in i fredsfördraget. I Ryssland bildade fredsrörelsen regering.

DESSA TVÅ FRAMGÅNGAR knäckte fredsrörelsen. Större delen av den slöt upp som osjälvständig hejaklack bakom regeringsdiplomaterna i Nationernas Förbund. Minoriteten gjorde samma tjänst för den ryska regeringen. Båda dessa tendenser råkade i hopplös förvirring några år senare då fascister av olika schatteringar kom till makten i flera länder. I stället skulle mindre uppmärksammade initiativ få betydelse för framtiden. Strax efter första världskriget bildade kristna fredsrörelseaktivister organisationer som Internationella Arbetslag och Fellowship of Reconciliation med syfte att skapa mellanfolklig solidaritet genom att på kväkarmaner röja upp efter krigets förstörelse. Ungefär samma kristna kretsar tillsammans med anarkister byggde upp vapenvägrarorganisationen War Resisters International. Grupperingarna var numerärt obetydliga hela mellankrigstiden, utom i USA. Man fokuserade inte på staten utan på vars och ens organiserade praktiska insats. Det skapade den miljö som efterkrigstidens fredsrörelseinitiativ växte fram ur.

UTANFÖR EUROPA, i systemperiferin, innebar försvar av lokalsamhället mot våld i första hand försvar mot koloniala erövrare. Det är ingen slump att fredsrörelsens stora, delvis missuppfattade, ikon Mohandas Gandhi i första hand var ledare för den antikoloniala rörelsen i Indien. Gandhi var aldrig pacifist. Han var pragmatiker och insåg att upptrappning av våldsnivån gynnar den som är duktigast på våld. Det var inte indierna förrän under Quit India-kampanjen 1942-43.

1950- OCH 60-TALETS stora fredsrörelsemobilisering skulle bygga mer på egenintresse, mindre på ideologi. Den riktades mot kärnvapenupprustningen som riskerade att utplåna oss alla.

Kärnvapenmotståndet fick en falsk start redan i slutet av 40-talet i två olika rörelser. Världsfederaliströrelsen baserade sig i motstånd mot nationalism och nationalstater och hade en hygglig spridning på den europeiska kontinenten innan den ebbade ut. Världsfredsrörelsen startades av fransk och italiensk arbetarrörelse tillsammans med den sovjetiska staten. Den identifierades alltför starkt med ett stormaktsintresse och fick främst sin betydelse som mötespunkt för självständighetsaktivister i europeiska kolonier.

FÖRST NÄR SOVJETUNIONEN nått någorlunda jämställdhet i kärnvapen blev det blev möjligt att ifrågasätta kärnvapenprogrammen i sin helhet. Trots att rörelsen på intet sätt nådde den nedrustning den eftersträvade, var den ändå framgångsrik. Den lyckades tina upp det bottenfrusna politiska läget under det kalla kriget, göra förhandlingar och överenskommelser möjliga, och slå sönder 50-talets dualistiska världsbild. Och på gott och ont etablerade den en handlingsmetod för lekmannarörelser som skulle dominera resten av 1900-talet. När de traditionella folkrörelseorganisationerna dominerades av anställda funktionärer med samarbete med staten som huvudinriktning, fanns inte många andra möjligheter – även om det innebar ett beroende av medias nyhetsbevakning.

EFTER UNGEFÄR 1965 flyttades fokus till pågående kolonialkrig, i Vietnam och Afrika. Dittills hade de knappast uppmärksammats. Algerietkriget mötte trots sin brutalitet föga motstånd i Frankrike i början. Snabbare gick det att organisera motstånd mot Vietnamkriget. De kretsar, framför allt i USA, som burit upp kärnvapenmotståndet började protestera offentligt cirka 1965.

Motstånd mot Vietnamkriget skulle också bli ett sätt för europeer att markera avstånd mot hegemonimakten. Störst volym fick det i Sverige. En oavsiktlig biverkan var att vietnamesiskt, och också afrikanskt, motstånd uppmuntrade en våldsromantik hos unga europeiska krigsmotståndare som låg kvar länge och blockerade ett pragmatiskt medvetande i frågan.

DEN AVSPÄNNING som inspirerats av 50-talets antikärnvapenrörelse föll i mitten av 80-talet. Nya missiler planerades. Samma fredsrörelsekretsar mobiliserade på nytt, nu var också kyrkor mycket aktiva, samt i det påtänkta konfrontationslandet Tyskland dess mycket kraftfulla miljörörelse. Samtida iakttagare teoretiserade om ”nya sociala rörelser” som skulle fokusera mer på existentiella behov än på materiella. Men rörelsen kollapsade snabbt efter en förlorad omröstning i tyska Förbundsdagen. Därmed föll den också i övriga Europa. Sen dess har fredstemat i princip varit dött i i-världen.

FREDSRÖRELSER I SYD tycks nästan vara obefintliga, trots att våldspolitik verkligen inte är det. Men undantag finns. Dit hör till exempel de libanesiska shiiterna i Amal-rörelsen, ursprungligen en självhjälprörelse. I inbördeskriget på 70-talet fick den tillräckligt mycket av privatarmeernas fotfolk att desertera för att ledarna skulle överväga andra former för konkurrens. Dit hör också fackliga och kyrkliga kretsar som drev parterna i inbördeskrigen i Liberia och Sierra Leone på 90-talet att göra detsamma. Och i Colombia förmådde en fredsrörelse med kyrkan som organisatorisk ryggrad de stridande privatarmeerna att tala med varandra efter sekelskiftet 2000.

Jan Wiklund har varit verksam i freds-, solidaritets- och miljörörelser sedan 1970-talet.

Artikeln är en omarbetad, starkt förkortad version av kapitel 9 i bokenDemokratins bärare, som han gav ut 2010.

Artikel publicerad 13 juni, 2024.