På Clartébloggen, som är socialistiskt och partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter.
Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.
Until the philosophy which hold one race Superior and another inferior Is finally And permanently Discredited And abandoned Everywhere is war Bob Marleys röst når mig från en liveinspelning i London i slutet av 1970-talet. Låten var då en del av kampen mot apartheid i Sydafrika, men kan lika gärna användas i kampen mor den rasistiska bosättarstaten Israel och dess brutala rasism mot den palestinska befolkningen. Israel grundades med hjälp av etnisk rensning och bygger på en ideologi som är rasistisk. I huvudsak har Israel kunnat överleva med hjälp av Västs, främst USA, militära hjälp. Detta har lett till att man militärtekniskt sett har haft ett gigantiskt övertag gentemot de olika palestinska grupperingar som bekämpar dem. Det innebär dock också en svaghet för Israel, man är känslig för opinionstryck i Väst. Apartheidregimen i Sydafrika levde också den länge på stöd ifrån USA och dess allierade, inte minst Israel. När opinionen i dessa länder, tack vare antirasistisk kamp både i Sydafrika och Väst, blev så fientligt inställd till denna regim, drogs stödet in och regimen föll. Detta gäller även för Israel. Om opinionen mot Israel i våra länder blir tillräckligt stark så kommer stödet till Israel att dras in, detta skulle underlätta för den palestinska kampen för rättvisa och frihet.
9 oktober 2023 Daniel CederqvistPrästen: Hvad skåden I på vääägen? Klockaren: En gumma med en korg ägg! Prästen: Äggen tager jag! Kärringen får du! Kören: Vad övrigt är må Församlingens fattige deeela! (Folklig variant av Svenska Kyrkans tidegärd) Historikern Gunnar Wetterberg har ett förflutet som diplomat i Hanoi och Geneve på 80-talet och som samhällspolitisk chef i SACO under 14 år, men mest känd för att göra sitt ämne nöjsamt i SVT:s "Fråga Lund" och för att tillsammans med Parisa Amiri ha vunnit "På Spåret". Numera drar han ( sannolikt framgångsrikt) sig fram som skogägare i Värend, fackboksförfattare och föreläsare. Wetterberg har tidigare visat att han, bland mycket annat, har intresse för att genom böcker om ingenjörsvetenskap och skogsbruk historiskt följa samhällets ekonomiska infrastruktur.
1 oktober 2023 Hans Isaksson”Skolans uppgift är, som sig bör, att skola arbetskraften / Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften / Spärrar och kvoter och testprogram / är system för att sålla /agnarna från vetet / och föra var och en till deras rätta fålla (Blå Tåget, 1972) Blå tågets text var i lika hög grad profetisk, som den var kritisk. Om 1970-talets skolväsende kunde kritiseras för att den sorterade barnen och gjorde dem till arbetskraft inom industrin så har texten lika god fog för sig idag. ”Teaching for the test”, matriser och standardiserade prov är nu legio i skolans värld, liksom anställningsbarhet har blivit ett modeord inom högre utbildning.
18 september 2023 Johan WickströmDebatten om det faktiska hotet från NATO mot Ryssland slutar här (Benny A. första , Dan J. replik, BA. genmäle, DJ replik2 och BA genmäle2). Vi är eniga om imperialistiska ambitioner hos Ryssland och NATO. Men hur viktig de politiska oenigheterna är i NATO om hur Rysslands imperialism ska bemötas är omöjligt att besvara fast otaliga exempel finns på både enighet och splittring. Hela NATO projektet är ett uttryck för den politiska enigheten. Samtidigt krävs det mycket innan NATO-s militära resurser engageras i en direkt konfrontation med Ryssland. Samtidigt hävdar jag att alla analyser måste presentera och diskutera runt grundläggande fakta. Om inte det görs blir det bara tomma argument som förs fram. Lyfter man blicken från just denna diskussion inser man att en djupare beskrivning och analys av imperialismen i vår tid skulle klargöra mer av dessa skeenden och dessutom göra det möjligare att se vad som kommer härnäst.
14 september 2023 Dan JerrestamFredrik Lindblå intervjuar Amsarou Bako, ansvarig sekreterare för politisk och ideologisk skolning inom Tous Pour La République (TPLR), som är en politisk rörelse i Niger som samlar nigerier som vill påverka deras lands framtid och utveckling. Det fungerar som ett ramverk för medborgarnas politiska debatt kring republikanska idéer. TPLR strävar efter att ge nigerier ett nytt socialt kontrakt som understöds av nya politiska idéer och praktiker. De har funnits på Nigers politiska scen sedan 2020, då de också deltog i årets politiska val.
12 september 2023 Fredrik LindblåDen 26 juli inträffar en ny kupp i det frankofona västafrika. CNSP (Conseil national pour la sauvegarde de la patrie) med Abdourahmane Tchiani som dess ledare avsätter Mohamed Bazoum som suttit vid makten sedan 2021. Niger följer den serie av kupper som skett under 20-talet i Guinea, Mali och Burkina Faso. Som i fallet med de två sistnämnda så tar bakgrunden till kuppen avstamp i frågor om nationell säkerhet och hur den utbredda terrorism som drabbat Sahel efter Natos invasion av Libyen ska bekämpas. Tydligt sammanhängande med dessa problem är frågan om västs militära, ekonomiska och politiska närvaro i regionen, nykoloniala förhållanden som skapar en diskrepans mellan en så på naturtillgångar rik kontinent och en så fattig befolkning, samt de politiska ledarskapet under “flaggsjälvständighetens” villkor. En växande medvetenhet om den nykoloniala realitet man lever under sprider sig bland de västafrikanska ländernas befolkningar, som börjat resa krav på att kasta ut fransk militär, bryta sig ur den franskdominerade valutaunionen (CFA franc) och strypa dränaget på naturtillgångar till väst.
8 september 2023 Fredrik LindblåEn gammal kompis till mig, Anders Nilsson, arbetade på LO-distriktet i Göteborg. Han var en hängiven reformist och skrev flera böcker i ämnet. Han ville fördjupa reformismen och blåsa nytt liv i den. Tyvärr dog han i cancer 2018, alldeles för ung. Han var annars en sådan person som kanske skulle kunnat initiera något nytt. För varför är det så ont om initiativ utanför partifållan från den socialdemokratiska vänstern i Sverige? När den fackliga kritiken var som hetast mot det nyliberala Januariavtalet lyckades LO:s styrelse samla sig till en debattartikel i DN 2020 där man ställde fem krav: Pensionerna måste öka rejält. Arbetskraftsinvandringen måste göras om så att människor inte utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Nej till försämringar i arbetsrätten och arbetslöshetsförsäkringen. Sjukförsäkringen måste återigen bli en fungerande social försäkring. Mer pengar till kommuner och regioner genom att kapitalskatten höjs. Detta hade varit en utmärkt plattform att gå ut brett med. Det är just någonting sånt vi behöver idag – några viktiga vänsterkrav som kan samla folk.
5 september 2023 Peter SundborgDen 25 augusti publicerade Aftonbladet en stort uppslagen intervju med förre universitetslektorn och idéhistorikern Tony Gustafsson. Intervjuoffret berättar där att han ganska snart ska lägga fram del II av Sverigedemokraternas omtalade Vitbok, i vilken bland annat partiets 1990-talshistoria ges väl tilltaget utrymme. I intervjun heter det att SD:s nuvarande ledare Jimmie Åkesson blev partimedlem 1995, alltså samma år som Mikael Jansson löste av den flerfaldigt dömde nazisten Anders Klarström på ordförandeposten vid en kaosartad kongress i Norrköping. Det är också vad Åkesson själv påstår. I sin biografi Satis Polito (Asp & Lycke, 2013) bedyrar Jimmie att Mikael J:s entré längst fram i manegen blev avgörande, eftersom tronskiftet innebar nödvändig och önskvärd restaurering, tillnyktring och farväl till allsköns extremism.
30 augusti 2023 Mats ParnerFörst vill jag påpeka att rubriken till mitt senaste inlägg - ”Nato är inte ett hot mot Ryssland” - är missvisande. Jag har aldrig hävdat att Nato inte utgör ett potentiellt hot mot Ryssland. Det handlar ju om världens mäktigaste imperialistiska allians. Det jag påstår är något annat. Nämligen att detta hot var mycket litet vid tidpunkten för Rysslands invasion av Ukraina och under åren som närmast föregick invasionen. Och att Putins försök att göra ”hotet från Nato” till skälet för invasionen därför bör ses som en avledningsmanöver, avsedd att dölja Kremls verkliga motiv. När allt kommer omkring bevittnade Ryssland Natos stegvisa expansion över hela Östeuropa, utan nämnvärda protester. Om Natofrågan hade varit avgörande, borde man ha protesterat kraftigt redan då.
28 augusti 2023 Benny AnderssonRelease för Clarté 2/2023: Dekolonisering Nu är nya numret av Clarté ute, och det vill vi uppmärksamma. Lördagen 26 augusti klockan 16 blir det panelsamtal på Syndikalistiskt Forums bokcafé i Viktoriahuset i Göteborg. Clarté 2/2023 handlar om dekolonisering. Hur är dekolonialitet som teori och avkolonisering som praktik relevanta idag? Hur ser relationen mellan dekolonisering och socialism ut? Dessa och andra frågor diskuteras när delar av senaste numrets redaktion kommenterar sina texter, först själva och sedan tillsammans med inbjudna gäster. Slutligen öppnas diskussionen för alla närvarande. Vi ses 26 augusti! /Svenska Clartéförbundet ______ Om nya numret av Clarté: "Riktigt uppfriskande när Clarté i sitt nya nummer vänder blickarna mot Syd och dammar av delar av 60-talets tänkande." Petter Larsson, Aftonbladet https://www.aftonbladet.se/kultur/a/l3W0oy/vi-gar-mot-en-ny-klimatkolonialism
17 augusti 2023 Clarté GöteborgÄven 2023 hölls den årliga Prideparaden genom Stockholms gator. Men är det verkligen en parad för lika rättigheter och som syftar till att stå upp för de mänskliga rättigheterna? Eller utesluts några grupper av organisatörerna som de påstår inte "passar in"? Under paraden fanns Rojavakommittéerna representerade och de demonstrerade tillsammans med Queers mot fascism. De viftade med PKK-flaggor och en docka som föreställde den turkiska presidenten Erdogan, där han höll regnbågsflaggan i handen. Enligt organisatören Stockholms Pride så hörde dessa inte hemma i paraden. Man kan ju frpga sig varför organisatörerna inte ansåg att Rojavakommittéens deltagande var ett välkommet bidrag. Organisatörerna till och med sa åt dem att avlägsna sig från paraden.
15 augusti 2023 Kerstin StigssonJag har länge utgått från att det var Hermann Göring som myntade det beryktade uttrycket ”Wer Jude ist bestimme ich” – vem som är jude bestämmer jag … – men numera vet jag bättre. Upphovsmannen är österrikaren Karl Lueger (1844–1910). Denne Lueger upprätthöll tjänsten som en fängslande och i vida cirklar djupt respekterad och populär borgmästare i Wien under de sista tretton åren av sitt liv. Men han var samtidigt inpiskad och orubblig antisemit. Utan misskund dömde han ut penga- och börsjudar liksom ”tidningsjudar” men framför allt jude-magyarerna i Ungerns ”Judapest”. Inget av detta hindrade Lueger från att umgås på tu man hand med judar ur Wiensocieteten eller från att ha långtgående affärskontakter med framgångsrika judiska företagare. Sin dubbelmoral och brist på konsekvens motiverade han, till skillnad från krigsflygaresset Göring, med typisk wiensk accent: ”Wer a Jud is bestimm’ i” – jag avgör själv vem som är jude.
14 augusti 2023 Mats ParnerDebatten om NATO som ett hot för Ryssland vid invasionen av Ukraina visar på en oenighet om det hotet är reellt och var en viktig/avgörande drivkraft, se följande inlägg Benny A. första , Dan J. replik och Benny A. genmäle. Däremot verkar parterna vara ense om att den ryska imperialismen är ett viktigt motiv, som synes i följande inlägg. Ett grundläggande krav för en rationell debatt är att gräva fram fakta och granska dessa. Benny verkar inte intresserad av detta då han hittills inte bryr sig om de data som jag hänvisar till, utan istället begränsar sig till politiska uttalande från diverse personer. När jag såg Bennys lösryckta "fakta" om NATO och USA-s försvagning i Europa så kunde jag inte låta bli att undersöka i B. Brecht-s anda :
2 augusti 2023 Dan JerrestamNågon gång på förhösten 1973 arrangerade Folket i Bild/Kulturfront-gruppen i Karlstad ett succéartat opinionsmöte med Jan Guillou. IB-affären hade briserat under våren, allmänhetens intresse var stort, entusiasmen såväl som vreden högst påtagliga och Guillou på ett strålande humör trots efterhängsen sommarförkylning. Applåder och ideliga skrattsalvor avlöste av varandra i nittio minuter. Det slog mig att Guillou är en sällsynt talangfull entertainer och lika hemmastadd i talarstolar som på storviltjakter i Sibirien eller i Afrikas djungler (alternativt savanner).
1 augusti 2023 Mats ParnerI ett inlägg här på bloggen hävdade jag att Nato inte utgjorde ett militärt hot mot Ryssland vid tidpunkten för det sistnämnda landets invasion av Ukraina. Och – implicit – att hänvisningen till ett sådant hot istället tjänade som täckmantel för att dölja Rysslands imperialistiska ambition att lägga Ukraina under sig. Genom att hänvisa till beräkningar av Natos militärutgifter och samlade militära styrkor försöker Dan Jerrestam (DJ) vederlägga mitt argument.
27 juli 2023 Benny AnderssonDetta är en del av en debatt om det är så att Nato har verkat som ett hot mot Ryssland och detta varit en viktig drivkraft i Rysslands orättfärdiga ockupation av delar av Ukraina. Först ut var Benny Andersson inlägg där Nato med USA framstod som svaga och nedmonterade militärt följt av ett försök av Dan Jerrestam att visa hur styrkeförhållande ser ut mellan Nato vs Ryssland. I ett inlägg här på bloggen hävdade jag att Nato inte utgjorde ett militärt hot mot Ryssland vid tidpunkten för det sistnämnda landets invasion av Ukraina. Och – implicit – att hänvisningen till ett sådant hot istället tjänade som täckmantel för att dölja Rysslands imperialistiska ambition att lägga Ukraina under sig. Genom att hänvisa till beräkningar av Natos militärutgifter och samlade militära styrkor försöker Dan Jerrestam (DJ) vederlägga mitt argument. Hans siffror är intressanta i sig och jag välkomnar debattörer som på ett grundligt sätt försöker belägga sina argument.
27 juli 2023 Benny AnderssonDet finns ett antal myter om NATO. Första myten: NATO är en defensiv allians utan anspråk på dominans. Men det var NATO som förde ett krig i strid med internationell lag mot Jugoslavien där civila bombades. Det var också NATO som förde krig i Afghanistan i 20 år med hundratusentals civila dödsfall och krigsförbrytelser? Andra försvarsoperationer har också utförts i Libyen, Irak och i Syrien. Kallas detta försvar? En annan myt är att NATO är en allians av demokratier och baserade på rättsstatsprinciper. Detta är inte sant, låt oss påminna om NATO-medlemmen Portugal med de fascistiska Salazar-regimerna och dess brutala koloniala krig i Afrika eller nu på senare tid Turkiet med dess despot Erdogan. Eller att Georgios Papadopoulos, med militären och USA-s hjälp, genomförde sin statskupp 1967 i Grekland som ledde till att en militärdiktatur i sju år ledde landet.
19 juli 2023 Dan JerrestamDet viktigaste skälet att säga nej till ett svenskt medlemskap i Nato är inte att det auktoritära Turkiet har kunnat påverka svensk inrikespolitik och lagstiftning (Flamman). Det är heller inte kärnvapnen (Vänsterpartiets Håkan Svenneling), eller att processen som ledde fram till det svenska riksdagsbeslutet att ansöka var allt annat än demokratisk (Miljöpartiet). Dessa saker är förvisso dåliga. Men det finns något mer grundläggande och värre: Natos i särklass mäktigaste medlem, USA, är en imperialistisk supermakt med många övergrepp mot mindre länder på sin meritlista. Medlemmarna av den föregivna försvarsalliansen Nato riskerar därför att reduceras till hjälpredor i en imperialistisk politik som syftar till att befästa USA:s maktställning i världen.
15 juli 2023 Benny AnderssonNär Silvio Berlusconi trädde fram i den politiska offentligheten i början på 1990-talet stod Italien, och hela västvärlden, inför det som ibland och i backspegeln så naivt dumt, kallats för “slutet på historien”. Kalla kriget var slut och varken antikommunism eller det klasslösa samhället dög längre som övergripande politiska program och det var således nödvändigt för samtliga politiska rörelser att återuppfinna sig själva.
15 juni 2023 William Dalenson Oros & Ada Berg ArbroNär Silvio Berlusconi trädde fram i den politiska offentligheten i början på 1990-talet stod Italien, och hela västvärlden, inför det som ibland och i backspegeln så naivt dumt, kallats för “slutet på historien”. Kalla kriget var slut och varken antikommunism eller det klasslösa samhället dög längre som övergripande politiska program och det var således nödvändigt för samtliga politiska rörelser att återuppfinna sig själva. Italiens “första republik” bestod i en efterkrigspolitik med Kristdemokraterna vid rodret, som genom olika koalitionsregeringar under åren sökt parera sina egna familjeorienterade, katolska ideal med marknadsekonomi och den, hos folket i stor utsträckning förankrade, vänsterns krav på radikala reformer – och samtidigt lyda USA:s stränga påbud om att aldrig låta PCI, under en period västvärldens största kommunistparti, delta i regeringsmakten. Kristdemokraterna och kommunisterna tog sig så småningom formen av två slags substater i staten, vilken då delades upp efter en kalla krigets logik. När PCI självmant splittrades 1991, och allianserna mellan dess fiender tedde sig obsoleta, uppdagades snart i vilken enorm utsträckning denna bipolära ordning skapat ett system där korruption, klientelism och osanning blivit hela den italienska statsapparaten och det politiska etablissemangets modo di fare. En nyliberal falang av kommunistpartiet hade, relativt sett, klarat sig någorlunda helskinnade från korruptionsanklagelser och lyckades genom det nyuppfunna socialdemokratiska partiet, PDS, positionera sig som en kontrast till den gamla, korrupta kristdemokratiska ordningen. Man såg ut att gå mot en seger i valet 1994 och därmed ersätta 1993 års teknokratregering – att tillsätta teknokratregeringar när det blåser snålt skulle senare komma att bli lite av Italiens modus operandi. Men, PDS snuvades på sin seger när Silvio Berlusconi strax innan valet, i direktsänd TV från en studiokuliss föreställande ett kontor, fyrade av ett bländande colgateleende och, som han själv uttryckte det: äntrade spelplanen. Precis i linje med hans entré gick hela Berlusconis taktik ut på att, i korthet, transformera politik till spektakel och folket till publik – vilket inte minst återspeglas i valet av partinamn: Forza Italia!. Berlusconi var inte en partiledare, han var en boss vars entreprenöriella anima, liksom kapitalismens immanenta kraft, inte visste några gränser. I skärningspunkten mellan politik och business mejslade Berlusconi fram, inte bara ett nytt sätt att bedriva politik (personalisering och varufiering), utan på sätt och vis också ett nytt sätt att vara i världen på. I det vakuum som uppstod när den gamla politiska ordningen imploderade under sina egna lögner kunde Berlusconi med sitt privata medieimperium ta vid för att skapa en ny politisk verklighet som sträckte sig bortom själva sanningsbegreppet – hela poängen var att underkasta politiken den kraft han behärkade bäst av alla: fiktionen. Under sin tid vid makten skymdes politiken allt för jämnan av Berlusconis egen person, hans många skandaler och konstanta ställningskrig mot åklagare, vilka han avfärdarde som kommunister. Han stod anklagad för alltifrån skattebrott till sällskapande med minderåriga prostituerade. Det senare skulle bland annat utmynna i en märklig politisk historia. En försommarkväll 2010 plockades en sjuttonårig marockansk flicka i Milano in på förhör hos polisen. Flickan hade ett par månader tidigare vid flera tillfällen frekventerat Berlusconis hem i Milano i utbyte mot pengar och gåvor. När Berlusconi fick kännedom om detta fick han idén att ringa milanopolisen och upplysa om att flickan i själva verket var den egyptiska diktatorn Hosni Mubaraks barnbarn – en diplomatisk kris riskerade att utlösas om hon inte släpptes omedelbart. Flickan släpptes, men så småningom var Berlusconi och flera i hans närmaste krets ändå under utredning i en prostitutionshärva. Milanos offentliga åklagare behövde ett godkännande av parlamentet för att få genomföra husrannsakan. Men Forza Italias parlamentariker ställde sig bakom sin ledare och menade att det var Berlusconi som blivit lurad att tro att det faktiskt var Mubaraks barnbarn han träffat. Åklagarnas utredning förkastades med en rungande majoritet i parlamentet. Berlusconis fiktion hade blivit politisk verklighet. Berlusconi hade precis lika lite, om inte ännu mindre, respekt för demokratins fundament som sina korrupta, men mindre färgstarka föregångare. Den utmärkande skillnaden låg i att han var en hänsynslös och hedonistisk affärsman som lyckades sälja sig själv och Forza Italia som en helhetslösning för italiensk framgång och exceptionalism. Televisionen fungerade inte bara som projektionsyta utan hade också en ombildande kraft. Den var ett perfekt instrument för att förflyktiga det som, åtminstone hade uppfattats som beständigt. Genom att dränka den gamla politiska verkligheten i en flodvåg av politisk underhållning, såpor, reality, talkshows och fotboll fanns plötsligt inga gränser mellan fiktion och verklighet, privat och offentligt, eller lögn och sanning – och de förut så skarpa konturerna kring de två dominerande kulturerna i Italien - katolicism och kommunism - bleknade. Som Berlusconi själv uttryckte det “om det inte visas på TV, existerar det inte”. Ur ett bredare perspektiv är Berlusconismo således symptomatiskt för den senkapitalistiska antipolitik som de senaste decennierna brett ut sig över i princip hela västvärlden. En förlängning av nyliberalismen, i vilken ideologi och klasspolitik får stå tillbaka för överordnade värden som “rationalisering” och “effektivisering”. Och för det är massornas faktiska politiska deltagande varken nödvändigt eller önskvärt. Det är följaktligen föga förvånande, precis som regissören Erik Gandinis film Videocracy från 2009 illustrerar, att många italienska ungdomar under det tidiga 2000-talet hade som främsta livsmål att bli tevestjärnor och sexiga ståuppor, så kallade velinas. Precis samma fenomen ser vi idag, med den stora skillnaden att teven har fått sällskap och delvis ersatts av sociala medier. Ironiskt nog var det en bristande nyliberal förmåga som bäddade för Berlusconis fall. Förvisso kom skattefusksärenden och andra oegentligheter till slut ikapp honom, samtidigt som allt fler gamla allierade föll bort. Men framför allt var han oförmögen att genomföra den form av drakoniska politik som valutaunionen krävde för att råda bot på 2010-talets eurokris. Berlusconis eftermäle kan förstås som tvåfaldigt. För det första – trots Berlusconis förmåga att faktiskt vinna populära val, förde hans personaliserade spektakelpolitik i slutändan med sig en tilltagande politisk trötthet och början på tjugo års dalande valdeltagande. En trötthet som slog över i ren misstro när Mario Montis teknokatregering kuppades in för att med järnhand styra om de italienska statsfinanserna i linje med ECBs hänsynslösa krav. I valet 2022 hade deltagandet fallit till knappa 64%. För det andra banade de högerkoalitioner som Berlusconi började sy ihop under 1990-talet väg för den postfascistiska rörelsens långa marsch genom institutionerna efter femtio år i den politiska periferin. Tillsammans bidrog dessa två företeelser till att Giorgia Meloni kunde knipa premiärministerposten 2022 med lite drygt sju miljoner röster – cirka fem miljoner färre än de över tolv miljoner som kommunistpartiet ofta fick under 1970-talet (utan att för den delen närma sig regeringsmakten). Meloni – vars karriär började i Berlusconis fjärde regering – och hennes Fratelli d’Italia gynnades stort av att de hade stått utanför Mario Draghis teknokratiska samlingsregering som ledde Italien genom pandemin. Draghi var även ordförande för ECB under Montis tid som premiärminister. Kanske tar Berlusconi i någon mening således slutligen kål på den “första republik” som födde honom och det moderna Italien? Även om dess konstanter: Kristdemokraterna, Kommunisterna och Socialisterna hade försvunnit 1994, så levde deras största, om än bräckliga gemensamma åstadkommande kvar: 1947-års antifascistiska konstitution. Den som nu riskerar att undergrävas bit för bit för varje vecka som går, med en ny liten fiktion i taget.
15 juni 2023 William Dalenson Oros & Ada Berg ArbroSom ny prenumerant på tidskriften Clarté får du fyra nummer per år för från 300 kr. Eller om du föredrar en E-prenumeration för 125 kr per år.
Vill du hjälpa till? Vill du bli medlem? Nätverken av kontakter över nätet har sina förtjänster, men för samhällsförändringar behövs också organisation.