Solidariteten med Palestina handlar ofta om mänskliga rättigheter. Det begränsar perspektivet. Varför har Israel en särställning som USA:s stöttepelare i Mellanöstern? Varför är Palestina en spjutspets i den antiimperialistiska kampen?

Israels folkmordskrig i Gaza har utlöst en aldrig tidigare skådad våg av globala protester och ett ökat medvetande kring Palestina. Miljontals människor har demonstrerat världen över, studenter har mobiliserat, hamnar och vapenfabriker har blockerats. En djupt rotad insikt har vuxit fram att en global kampanj för bojkott, investeringar som dras tillbaka och sanktioner mot Israel nu behövs mer än någonsin. Sydafrikas mål mot Israel vid International Court of Justice (ICJ) har samtidigt belyst det israeliska folkmordet i Gaza och västs delaktighet.

Men trots detta globala uppsving i solidaritet med Palestina, finns flera vanliga missuppfattningar i diskussionen om Palestinafrågan. Alltför ofta ses frågan med enbart Israel, Västbanken och Gaza i blickfånget. Därmed förbigås den bredare dynamik och det globala sammanhang som den isra­eliska bosättarkolonialismen verkar i. På liknande sätt reduceras solidariteten med Palestina ofta till att handla om Israels omfattande övergrepp – det dödande, de arresteringar och de fördrivningar palestinier har fått utstå i årtionden. Problemet med denna människorättsliga inramning är att den avpolitiserar den palestinska kampen. Den förklarar inte varför väst fortsätter att stödja Israel så oreserverat. Och när denna avgörande fråga om västligt stöd kommer upp pekar många på en ”pro-israelisk lobby” i Nordamerika och Västeuropa som orsaken — en falsk och politiskt farlig uppfattning som fullständigt missförstår förhållandet mellan väst och Israel.

Mitt mål med denna artikel är att lägga fram ett alternativt sätt att förstå Palestina. Det utgår från hela regionen och Mellanösterns centrala plats i vår fossilbränslecentrerade värld. Min huvudtes är att USA:s och ledande europeiska staters oreserverade stöd till Israel inte kan begripas utanför denna ram. Som bosättarkoloni har Israel varit avgörande för att upprätthålla västerländska imperialistiska intressen — i synnerhet USA:s — i Mellanöstern. Israel har spelat denna roll tillsammans med en annan huvudpelare för USA:s kontroll i regionen: de oljerika arabiska gulfmonarkierna, särskilt Saudiarabien. De snabbt föränderliga relationerna mellan Gulfstaterna, Israel och USA är avgörande för att förstå dagens situation.

Efter andra världskriget blev olja den dominerande energikällan, och USA framträdde som den ledande kapitalistiska stormakten. Mellanöstern, med omkring 40 procent av världens kända oljereserver, spelade en avgörande roll när regionens billiga olja strömmade till Europa och snabbt ersatte kolet. Under första halvan av 1900-talet kontrollerades denna olja av ett fåtal västerländska jättebolag (”Sju systrarna”) i samröre med brittiskstödda monarkier, vilket gav väst nästan total kontroll över regionens energitillgångar.

Under 1950- och 60-talen utmanades det västerländska koloniala greppet över Mellanöstern av en våg av kraftfulla nationalistiska, kommunistiska och andra vänsterrörelser. Tydligast märktes det i Egypten, där den brittiskstödda kungen Farouk störtades 1952 av officeren Gamal Abdel Nasser. Nasser fördrev de brittiska trupperna, gjorde Sudan självständigt 1956 och nationaliserade den brittisk-fransk-kontrollerade Suezkanalen samma år. Agerandet hyllades i regionen men möttes av ett misslyckat invasionsförsök från Storbritannien, Frankrike och Israel. Samtidigt växte motståndet i andra länder – till exempel inleddes 1954 ett gerillakrig mot fransmännen i Algeriet.

Även Gulfstaternas monarkier kände av detta antikoloniala tryck. I Saudiarabien och de mindre emiraten var stödet för Nasser utbrett, och vänsterrörelser protesterade mot regimernas korruption och västvänliga politik. I Iran hade premiärminister Mohammad Mosaddegh, som kom till makten 1951, nationaliserat det brittiskkontrollerade Anglo-Iranian Oil Company (dagens BP) – Mellanösterns första oljenationalisering. Slagordet ”Arabisk olja åt araberna” fick genklang i hela regionen.

Västmakterna slog tillbaka. År 1953 iscensatte USA:s och Storbritanniens underrättelsetjänster en kupp som störtade Mosaddegh och återinsatte shah Mohammad Reza Pahlavi i Teheran. Detta var första gången som USA störtade en utländsk ledare under fredstid – en föraning om senare ingripanden (Guatemala 1954, Chile 1973) – och början på en lång kontrarevolution mot radikala rörelser i regionen.

I detta läge framträdde Israel som en viktig bastion för USA:s intressen. Storbritannien hade ursprungligen varit sionismens främsta beskyddare i Palestina, och efter Israels grundande 1948 fortsatte britterna stödja den nya staten. När USA efter kriget tog över som dominerande makt i Mellanöstern blev det amerikanska stödet till Israel hörnstenen i en ny regional ordning. En avgörande vändpunkt kom med sexdagarskriget 1967, då Israel krossade Egyptens och Syriens flygvapen och ockuperade Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön och Golanhöjderna. Israels seger knäckte drömmarna om arabisk enhet, nationellt oberoende och anti­kolonialt motstånd som Nassers Egypten symboliserade. Den banade också väg för att USA tog över som Israels främsta beskyddare i stället för Storbritannien. Från 1967 började USA årligen förse Israel med militär utrustning och ekonomiskt bistånd värderat till miljarder.

Sexdagarskriget visade Israels värde som ett redskap för amerikansk makt. Men Israels särställning som stöttepelare för USA hänger samman med landets karaktär av bosättarkoloni, grundad på den pågående fördrivningen av det palestinska folket. Bosättarkolonier upprätthåller strukturer av rasmässigt förtryck, klassexploatering och fördrivning, och är som regel höggradigt militariserade och våldsamma samhällen. En stor del av befolkningen i bosättarkolonier gynnas materiellt av förtrycket av ursprungsbefolkningen och ser sina privilegier i rasistiska och militaristiska termer. Av denna anledning är bosättarkolonier mycket mer pålitliga partner för västerländsk imperialism än ”normala” klientstater. Arabiska klientregimer – såsom dagens Egypten, Jordanien och Marocko – ställs inför upprepade utmaningar från politiska rörelser inom sina egna gränser och måste ständigt anpassa sig till och svara på tryck underifrån. Det är ingen slump att den brittiska kolonialmakten tidigt stödde sionismen som politisk rörelse – och att USA omfamnade Israel efter 1967.

Det här betyder förstås inte att USA ”kontrollerar” Israel, eller att USA:s och Israels regeringar aldrig har olika åsikter. Men Israels förmåga att upprätthålla ett permanent tillstånd av krig, ockupation och förtryck skulle hotas allvarligt utan ett kontinuerligt amerikanskt stöd. Israels makt vilar på USA:s materiella och politiska understöd. I gengäld fungerar Israel som en lojal utpost mot hot mot USA:s intressen i regionen, och har stött repressiva regimer världen över – från apartheidens Sydafrika till Latinamerikas militärdiktaturer. USA:s tidigare utrikesminister (1981–82) Alexander Haig uttryckte det kärnfullt: ”Israel är det största amerikanska hangarfartyget i världen som inte kan sänkas, bär inte en enda amerikansk soldat, och är beläget i en kritisk region för USA:s nationella säkerhet.”

Kopplingen mellan Israels inre beskaffenhet och dess roll i USA:s maktsystem påminner om hur Sydafrikas apartheidregim tjänade västliga intressen i Afrika. Det finns skillnader – till exempel att den svarta majoriteten i Sydafrika utgjorde landets arbetarklass, till skillnad från situationen i Israel – men som bosättarkolonier fungerade båda som kärncentra för västmakternas makt i respektive regioner. Västvärldens stöd till apartheid motiverades med samma slags argument som i dag används för att rättfärdiga stödet till Israel, inklusive liknande försök att blockera sanktioner och kriminalisera protester.

Mellanösterns centrala roll i världens oljeekonomi ger dessutom Israel en ännu mer framträdande plats i den imperialistiska maktordningen än apartheidtidens Sydafrika. Båda fallen visar hur avgörande det är att förstå samspelet mellan regionala och globala faktorer och bosättarkoloniala samhällens interna klass- och rasmässiga dynamik.

När flera länder i Mellanöstern nationaliserade sina oljetillgångar på 1970- och 80-talen försvann den direkta västerländska kontrollen över regi­onens olja. USA fokuserade då på att garantera en stabil tillgång på olja på världsmarknaden (i dollar) och förhindra att oljan kunde användas som ”vapen” för att destabilisera det USA-centrerade globala systemet. Washington oroade sig också över hur Gulfstaternas enorma oljeinkomster (”petrodollar”) cirkulerade i det globala finansiella systemet, då det påverkade dollarns dominans.

För att skydda dessa intressen byggde USA sin Mellanösternstrategi kring gulfmonarkiernas överlevnad, med Saudiarabien i spetsen – särskilt sedan Irans USA-vänliga shah störtats 1979. USA stödde dessa monarkier genom enorma vapenförsäljningar (Gulfen blev världens största vapenmarknad), ekonomiska arrangemang som kanaliserade petrodollar till amerikanska finansmarknader, och en permanent amerikansk militär närvaro som yttersta garant för regimernas säkerhet. Detta illustrerades tydligt under Iran–Irak-kriget 1980–88, då USA beväpnade och stödde båda sidor för att försvaga dem.

Således kom USA:s politik i Mellanöstern att vila på två grundpelare: Israel och gulfstaternas monarkier. De är fortfarande kärnan i USA:s makt i regionen, men deras inbördes relation har förändrats avgörande sedan början av 1990-talet.

Från 1990-talet och framåt har USA strävat efter att knyta samman dessa två poler – tillsammans med andra nyckelstater som Jordanien och Egypten – till en enhetlig sfär kopplad till USA:s ekonomi och inflytande. Detta krävde att Israel integrerades i det bredare Mellanöstern genom normalisering av relationerna med arabstaterna, främst att de långvariga arabiska bojkotterna mot Israel hävdes.

Ur Israels perspektiv handlade normalisering inte bara om handel med grannarna, utan också om att infoga Israels ekonomi i världsekonomin. Efter en djup lågkonjunktur i mitten av 1980-talet hade Israels ekonomi gått från byggnation och jordbruk till högteknologi, finans och vapenexport. Men många multinationella företag vågade inte investera i Israel eller israeliska bolag på grund av arabländernas sekundära Israel-bojkotter. (Sekundära bojkotter innebar att ett företag som investerat i Israel, till exempel Microsoft, inte fick verka på arabiska marknader.) Att slopa dessa bojkotter var avgörande för att locka utländska investeringar och ge israeliska bolag tillträde till internationella marknader.

För att främja Israels regionala integration utnyttjade USA (och dess europeiska allierade) en rad verktyg. Man drev på ekonomisk liberalisering i arabvärlden och initierade program för att knyta ihop israeliska och arabiska marknader sinsemellan och med den amerikanska ekonomin. Ett nyckel­initiativ var upprättandet av så kallade Qualifying Industrial Zones (QIZ) i Jordanien och Egypten i slutet av 1990-talet.

Industrier i QIZ-områden (främst textil- och klädtillverkning) fick tullfri tillgång till USA om en viss andel av insatsvarorna kom från Israel. QIZ spelade en tidig och viktig roll för att sammanföra israeliskt, jordanskt och egyptiskt kapital i gemensamma företag, vilket normaliserade de ekonomiska relationerna mellan Israel och två av dess arabiska grannländer. År 2007 stod QIZ-varor för över 70 procent av Jordaniens export till USA, och 2008 stod de för 30 procent av Egyptens USA-export.

Vid sidan av QIZ lanserade USA 2003 initiativet Middle East Free Trade Area (MEFTA) med målet att etablera en regional frihandelszon till 2013. Tanken var att gradvis sluta bilaterala frihandelsavtal (FTA) med ”vänligt sinnade” länder, som sedan skulle kunna kopplas samman till subregionala avtal och så småningom täcka hela Mellanöstern.

Varje FTA innehöll också en klausul som förpliktade landet att normalisera relationerna med Israel och förbjöd all form av Israel-bojkott. USA lyckades visserligen inte sjösätta MEFTA till 2013, men denna politik utökade ändå USA:s ekonomiska inflytande och drev på normalisering mellan Israel och flera arabländer. I dag har USA frihandelsavtal med 14 länder, varav fem i Mellanöstern (Israel, Bahrain, Marocko, Jordanien och Oman).

Trots dessa ekonomiska framsteg krävdes en politisk förändring – ett palestinskt ”grönt ljus” – för att fullt ut integrera Israel i regionen. Här blev Osloavtalen 1993 den avgörande vändpunkten. Under USA:s överinseende undertecknade Israel och PLO ett avtal som innebar att palestinierna gav sitt godkännande till Israels regionala integration.

Oslo byggde i hög grad på koloniala principer som Israel redan försökt tillämpa under de föregående årtiondena. Sedan 1970-talet hade Israel velat finna en palestinsk aktör som kunde ad­ministrera Västbanken och Gaza, för att minimera den dagliga kontakten mellan den israeliska armén och palestinierna. Tidigare försök föll samman under den första intifadan 1987 – ett omfattande folkligt uppror. Osloavtalet satte punkt för intifadan.

Enligt Oslo gick PLO med på att inrätta Palestinska myndigheten (PA) med begränsade befogenheter över fragmenterade områden i Västbanken och Gazaremsan. PA blev fullständigt beroende av extern finansiering för sin överlevnad – lån, bistånd och skatter som Israel samlade in och överförde. Eftersom dessa medel i praktiken kontrollerades av väst och Israel, blev PA politiskt foglig. Israel behöll kontrollen över den palestinska ekonomin och dess resurser, liksom över rörelsen av varor och människor. Efter splittringen mellan Fatah och Hamas 2007 är PA baserad i Ramallah under Mahmoud Abbas ledning.

Trots att Oslo och de efterföljande förhandlingarna ofta beskrivs som en fredsprocess handlade de aldrig om att uppnå palestinsk frihet. Det var under Osloåren som de israeliska bosättningarna på Västbanken exploderade, apartheidmuren uppfördes och de intrikata rörelsebegränsningar som präglar palestiniers liv i dag utvecklades.

Oslo ledde också till att stora delar av det palestinska folket – särskilt flyktingar och palestinier med israeliskt medborgarskap – hamnade utanför den politiska processen. Palestinafrågan reducerades till förhandlingar om små, fragmenterade territorier i Västbanken och Gaza. Framför allt innebar Oslo palestiniernas medgivande till Israels ekonomiska in­tegrering i regionen, vilket banade väg för att arabiska regeringar (främst Jordanien och Egypten) öppet kunde normalisera sina relationer med Israel under USA:s beskydd.

Efter Oslo uppfördes de system av vägspärrar, murar och militära zoner som nu omger Gaza. Gazaremsan förvandlades till det öppna fängelse det är i dag – en direkt följd av Oslo-processen som ledde fram till dagens folkmord. Det är avgörande att minnas detta i diskussionerna om scenarier efter kriget. Israels strategi har alltid kombinerat periodiskt extremvåld med falska löften om förhandlingar. Dessa tvillingmetoder tjänar till att befästa den fortsatta fragmenteringen och fördrivningen av det palestinska folket. Alla USA-ledda efterkrigssamtal kommer med all säkerhet att präglas av liknande försök att säkerställa Israels fortsatta dominans över palestinskt liv och land.

Mellanösterns strategiska betydelse för USA förklarar varför Israel är den största mottagaren i världen av amerikanskt bistånd. År 2021 (före det nuvarande kriget) fick Israel mer amerikanskt militärstöd än alla andra länder tillsammans – och USA agerar som Israels yttersta politiska beskyddare internationellt, utöver finansiering och vapenleveranser. USA ger även andra former av stöd. Till exempel har USA utfärdat miljardlånegarantier som gör att Israel kan låna billigare på världsmarknaden.

Denna amerikansk-israeliska allians är ingen tillfällighet vid sidan av det palestinska folkets fördrivning, utan grundad i den. Israels bosättarkoloniala karaktär har gett landet en oproportionerligt viktig roll för att stärka USA:s dominans över regionen. Därför är den palestinska befrielsekampen en central del av att driva fram politisk förändring i Mellanöstern. Omvänt är kampen för Palestina intimt sammanflätad med framgångarna och motgångarna för andra progressiva rörelser i regionen.

Den centrala axeln i Mellanösterns politiska dynamik är fortsatt kopplingen mellan Israel och Gulfstaterna. Under decennierna efter Oslo fortsatte USA att betona Israels ekonomiska och politiska integration med Gulfregionen. Ett stort steg framåt kom med Abrahamavtalen 2020, när Förenade Arabemiraten (FAE) och Bahrain normaliserade relationerna med Israel. Detta banade väg för Israels första frihandelsavtal med en arabisk stat – FAE – undertecknat 2022. Handeln mellan Israel och FAE ökade från 150 miljoner dollar år 2020 till över 2,5 miljarder dollar 2022. Även Sudan och Marocko nådde liknande överenskommelser, uppmuntrade av betydande amerikanska incitament. Fem arab­länder har nu diplomatiska relationer med Israel, men Saudiarabien kvarstår som den stora aktör som ännu håller emot.

Att föra samman Gulfstaterna och Israel blir allt viktigare för USA:s intressen, givet skärpta globala rivaliteter – särskilt gentemot Kina. Även om ingen annan stormakt är redo att ersätta USA:s dominans i Mellanöstern, så har USA:s politiska, ekonomiska och militära inflytande i regionen relativt sett minskat de senaste åren. Ett tecken på det är Gulfstaternas växande ömsesidiga beroenden av Kina och östasiatiska ekonomier, långt bortom oljeexporten. I detta ljus skulle en USA-ledd normaliseringsprocess befästa USA:s primat i regionen och motverka Kinas inflytande.

Trots alla spekulationer om tiden efter kriget har de senaste 76 åren gång på gång visat att försöken att krossa det palestinska motståndet alltid misslyckas. Palestina står nu i spetsen för ett globalt politiskt uppvaknande som saknar motstycke sedan 1960-talet.

Mitt i detta ökade medvetande om det palestinska folkets situation måste vår analys lyfta blicken bortom det omedelbara motståndet mot Israels brutalitet i Gaza. Palestiniernas befrielsekamp utgör kärnan i varje effektiv utmaning mot imperialistiska intressen i Mellanöstern, och våra rörelser behöver förankras djupare i en bredare regional dynamik. Vi måste även förstå hur Mellanöstern passar in i fossilkapitalismens historia och samtidens klimaträttviserörelser: Palestinafrågan kan inte isoleras från dessa realiteter. I det avseendet står palestiniernas obönhörliga kamp för överlevnad i Gaza i spetsen för kampen om planetens framtid.

Artikeln publicerades ursprungligen på sajten Mondoweiss den 14 juni 2024. Den publiceras här i en något förkortad version, med författarens tillstånd. Översättning från engelska: Daniel Cederqvist

Artikel publicerad 29 juni, 2025.